attention deficit disorder

Idag har jag städat, tränat, internet-surfat. Idag skulle jag ha studerat. Jag har läst på lite nu om oftalmologi. Och gjort lite anteckningar. Samt en skiss över ögats anatomi. Sedan gick jag vidare i systemet och hamnade på avsnittet urologi, som en förberedelse inför nästa veckas cystoskopi-marathon. Jag har i alla fall gjort en fin rubrik; cystoscopy. Nåja. Och sedan är det ju viktiga funderingar inför morgondagen, hur skall det nya året firas in? Och så ja just det, jag målade ju om naglarna också. Och flyttade runt lite möbler. Om jag skulle ta och gå och fylla i lite anteckningar under den där fina rubriken.

Dag 4 Det här åt jag idag

Dagen är ju inte slut, men jag misstänker att listan enbart kommer att kompletteras med mera godis och eventuellt biopopcorn om jag lyckas få med mig S ut. Hittills har jag ätit Wasa delikatess bröd (thank's world market) med ost och ett ägg, persiska matrester (ghormesabzi), sjuttiotvå kilo godis, och några av de sista smulorna från OLW Dill&Gräslök-påsen. Men så var jag också ute på en löptur som borde rättfärdiga kolhydratöverdosen.

the Weather that reminds me of home

Det regnar så här i mellandagarna. In fact, det har regnat mycket överhuvudtaget den här vintern. Jag har planterat en julstjärna i trädgården, den är som vit-crème-rosa färgad. På andra sidan jakaranda-trädet står en röd julstjärna från förra året. Härligt på nå't sätt att dra på sig gummistövlarna och plantera saker i trädgården 29 december. Men ändå så kan jag inte skaka av mig Sverige-längtan helt och hållet. Den ligger där liksom i utkanten av medvetandet och skaver. Och jag sitter här och undrar vad jag ska bli när jag blir stor, egentligen. Och sen får jag dåligt samvete över mina I-landsproblem. Är det vädret måntro, som gör att jag hänger mig åt melankoli, grubblerier och allmänt ifrågasättande?

jomen jag bor ju faktiskt i en metropol

Downtown L.A. Pershing Square - skridskoåkning med palmer i bakgrunden. Udda, men kul. Okej, det var ju bara ca 12 grader varmt så jag var tvungen att starta med mössa. Jättemysigt faktiskt. Och S tyckte att han fick en fin födelsedag.

Dag 3 Mina Föräldrar (and the lista continues)

Mor och Far. Ord kan inte beskriva vad de betyder för mig. Hur de ställt upp för mig sedan dagen jag föddes. Satt mig i första rummet. Skämt bort mig. Man väljer inte sina föräldrar. Men om jag kunde välja, så skulle jag ha valt Mor och Far. Precis som de är. Mor från Gulleråsen och Far från Bingsjö. Levnadsglada, starka, givmilda, intelligenta, händiga. Förstående och inspirerande. TACK!

jag vill ha mer jul

Jo faktiskt. I år ansträngde jag mig lite extra för att smyga in julstämningen här i stugan, och det lyckades tydligen. Först handla gran i ösregn, totalt utsålt på julgransfotsfronten (S fick bygga en), pynta granen i äkta Gulleråsen-stil, julmiddag på julafton med svenska vänner (jansson, köttbullar, rödbetssallad, prinskorvssubstitut, lax, glögg, pepparkakor, lussebullar, glass med hjortronsylt, Paradis-ask, tuttul, skinka, Karl Bertil Jonsson, osv osv). Julklappar under granen. Juldagen i ett töcken framför TV:n med gamla julrullar. Och nu idag så här på annandan kände jag det som jag inte känt på många år; jag vill ha mer jul. Tack mor o far för tuttulen och tack Sophie för att du levererade den! Nu längtar jag till nästa jul. Jo, faktiskt.

Bipolärt värre

Vädret. Läkarna på jobbet. Handledarna på jobbet. Och så jag då. Bipolära hela bunten. I helgen som var fick vi äkta Kalifornisk sol och värme, men jag var för upptagen med att förbereda för en fest och sedan städa upp efter en fest, för att kunna njuta av det. Nu är det kallt och dimma som gäller, häpp. Ena dagen upp, andra dagen ner. Berg-och-dalbana. Igår var jag en bra sjuksköterska, idag är jag totalförvirrad. Et cetera. Och så längtar jag till SVERIGE så förbannat mycket. På torsdag kommer i alla fall vissa förnödenheter med en vän - chips, godis, risgryn och annat väsentligt. Och om exakt 10 dagar har jag 10 dagars ledighet.

Fy, vad jag gnäller. Nu går jag och städar gästrummet istället.

Sverige i mitt Hjärta

Jag hade lite utav en existentiell kris förra veckan. Dög inte till nå't, gick in i saker, tappade saker, tappade modet. Kände mig allmänt borttappad. Sen pratade jag med fina, underbara vänner hemifrån Stockholm på tråden och allt kändes plötsligt lite lättare, mera hoppfullt. För säkerhets skull besökte jag under gårdagen en svensk julmarknad nere i downtown, komplett med Luciatåg, Johannes Alfvén på scen, och några muggar glögg. Dessa händelser fick mig att orka möta en ny vecka på jobbet. Och idag var jag inte riktigt lika borttappad som i förra veckan. Inte riktigt.

Decemberkyla

Vintern har satt tänderna i södra Kalifornien. Det var bara 8 grader imorse, och blåsigt som tusan. Och jag åkte buss! Ena bilen var inlämnad på mindre reparationer så jag testade kommunala färdmedel till jobbet. Och längtade hem till Sverige. Enda anledningen till det här blogginlägget förresten, är att jag egentligen borde läsa på om dagens operationer som inkluderade borttagande av guld-tyngd på höger ögonlock, men jag föredrar att skjuta på det hela med allt vad jag kan komma på.

Dag 2 Min första kärlek

Roine. Han hette Roine. Och var världens sötaste. Han gick i min lekisklass. På mitt 7-års kalas var vi bara tjejer, ja - och så Roine då, förstås. Jag vill minnas att vi faktiskt pussades efter att ha ätit upp allt godis från fiskdammen. Sedan växte vi upp, och kärleken rann ut i sanden. När jag var 18 blev jag tillsammans med Roines storebror. Men det är en annan historia.

Dag 1 några da'r för sent

Jag är snäll, omtänksam, känslosam, svag för OLW's Dill&Gräslök chips, gott vin, böcker och nästan allt som glittrar. Älskar att sova, bada och studera stadskartor. Jag är rädd för UFO's, skidbackar märkta som svarta pister, havsbottnar samt andra oväsentligheter. Ogillar elaka människor, orättvisa, tidiga morgnar samt att hålla föredrag. Född i Dalarna, spenderat nästan hela vuxenlivet i Stockholm, jobbat som sjuksköterska på Huddinge sjukhus, gift mig med en persier-amerikan, och bor och arbetar för närvarande i Los Angeles där man kan kändisspana på det stora sjukhuset.

Lång tid no se

Okej. Jag har varit urdålig på att uppdatera. Men jag har varit lite upptagen. Och tvingats prioritera. Förresten har jag ingen aning om hur många som faktiskt läser om mina bravader. Jag kanske skriver för blinda ögon, so to speak. Hursomhelst så blev jag inspirerad när jag just hade några minuter över för smygläsning av mina favoritbloggar. Där florerar en lista som jag snabbt kopierade och tänkte försöka beta av:

Dag 1 Presentera mig själv
Dag 2 Min första kärlek
Dag 3 Mina Föräldrar
Dag 4 Det här åt jag idag
Dag 5 Vad är kärlek?
Dag 6 Min dag
Dag 7 Min bästa vän
Dag 8 Ett ögonblick
Dag 9 Min tro
Dag 10 Det här hade jag på mig idag
Dag 11 Mina syskon
Dag 12 I min handväska
Dag 13 Den här veckan
Dag 14 Vad hade jag på mig idag?
Dag 15 Mina drömmar
Dag 16 Min första kyss
Dag 17 Mitt favoritminne
Dag 18 Min favoritfödelsedag
Dag 19 Detta ångrar jag
Dag 20 Den här månaden
Dag 21 Ett annat ögonblick
Dag 22 Det här upprör mig
Dag 23 Det här får mig att må bättre
Dag 24 Det här får mig att gråta
Dag 25 En första
Dag 26 Mina rädslor
Dag 27 Min favoritplats
Dag 28 Det här saknar jag
Dag 29 Mina ambitioner
Dag 30 Ett sista ögonblick

Phew. Nåväl. Bra med idéer när man har idétorka.

Glamour

Missta er inte. Mina dagar ser ut som följande:

04.55 Uppstigning
05.25 Kliver in i bilen
05.25-06.15 Sitter fast på motorvägen och dricker kaffe
06.30 Ombytt och klar.
06.45 Operationsmössa på och uppställning med ett ansiktsuttryck som tidernas största byfåne
07.00-15.15 Operationer av varierande art och panikartade försök att göra mitt bästa
15.25-16.15 Ny trafikstockning och upprepade försök att hålla ögonlocken öppna på väg hem
16.30 Raklång i soffan med katten på magen

Resten av kvällarna brukar flyta på i en rafflande blandning av träning, plugg och förberedelse inför nästa dag, samt ett middagshopkok om jag har tid. Annars har Trader Joe's rätt schyssta fryslådor.
Ikväll tänkte jag göra något modigt. Jag ska ut på middag. Och är livrädd att jag kommer försova mig imorgon.

Overkligt

Idag skickades ett mail ut till alla anställda på sjukhuset. Ett memo om en övning som kommer att äga rum på torsdag. Inte brandövning. Jordbävningsövning. Jo, just det. "drop, cover, hold". Bara man kommer ihåg de tre små orden så är man en bit på väg. Dyk under närmsta solida dörröppning, operationsbord, eller vad som kan tänkas finnas till hands. Håll i dig för glatta livet. I händelse av ordentlig jordbävning hoppas jag dock att jag befinner mig på Main OR Ronald Reagan UCLA och inte i Santa Monica. Huvudsjukhuset är nämligen nybyggt och det sägs att det skall klara av skakningar på över 7 komma nå'nting på Richter-skalan. Santa Monica-byggnaden är från 1960-talet. Men det talas om att man ska riva eländet snart ändå. Så det kanske vore lika bra att kåken pulveriserades. Fast, då, som sagt, vill jag befinna mig på Main OR på huvudfilialen. För där har de också förnödenheter ifall man blir fast i upp till två veckor.

VirrVarr

Det snurrar i mitt huvud. Så fort snurrar det att jag inte riktigt vet var jag har fotfästet. Men det blir bättre. Sägs det. Här i USA har man som operationssjuksköterska två funktioner; circulating nurse och scrub nurse. Hur är det i Sverige? Pinsamt, men jag minns inte. Nåväl, två funktioner med helt olika ansvarsområden. Att cirkulera liknar mera att vara en "vanlig" sjuksköterska. Simultankapacitet och service omkring patienten. Scrub. Tja. Sterilklädd samt ansvarig för miljoner instrument och tillbehör. Jag har helt transporterat mig utanför min comfort zone. Fullständigt. Och när jag nu precis börjat vänja mig vid den obehagliga nervositeten, men även så smått börjat orientera mig på UCLA's main OR, då, DÅ är det dags att rotera till nästa filial. Santa Monica UCLA Medical Ctr and Orthopedic Hospital. Jeez. Tre veckor där. För att sedan förflyttas till Surgery Ctr, Westwood Plaza. I tre veckor. Och sedan tillbaka till main OR. Tre veckor senare: Jules Stein Eye Institute. För att sedan börja om från början igen. I mars påstår de att vi kommer att stå på egna ben. Pfft. I mars kommer vi (förutsatt att vi klarar av provanställningen) att placeras ut på någon av UCLA's ovanstående nämnda operationsenheter. Och jag har gett mig fan på att jag ska klara av det här. Så det är bara att bita ihop. Jag är glad att jag givits det här tillfället. Jag är nervös och sönderstressad. Men jag SKA klara av det. Och hör sen.

I'm definately not in Kansas anymore...

Fredag. Status post-jobb, post-after work. Ser fram emot en lugn helg med plugg, städning och vin. Och träning. Och sova. Lugn?! Nåja. Allting är relativt. Det har varit fyra intensiva första veckor. Så intensiva att jag inte ens har haft tid eller ork att reflektera över var jag är och vad jag gör. Men idag slog det mig. Jag insåg faktum när jag satt i personalrummet och åt min blåbärsyoghurt och stirrade ut över utsikten mot UCLA campus och Hollywood Hills. Damn, vilken hisnande känsla... Gulleråsen-Mora-Stockholm-Los Angeles, liksom. Huddinge sjukhus-UCLA. Rätt häftigt faktiskt. Och after worken idag var bra, bröt isen lite grann liksom. Alla tolv i gruppen insåg att vi är på ungefär samma prestations-stress-nervositetsnivå. Vi har hittills endast varit nere på operation fyra dagar, resten har varit teori eller övningar i gruppen. Det är kul, intressant, stimulerande men också LÄSKIGT. Nu går jag och vilar lite. Och återkommer med mer detaljerad info.

Toughest honeymoon ever...

De säger att vi befinner oss i en hålla-handen-sort-of-honeymoon-fas. Och det är ju sanning, eftersom vi har superlång praktik och introduktion. Men det är också en probation-fas. Håller du inte måttet är du ute. Det är en fullständig underdrift att påstå att det råder totalt informationskaos i min hjärna för tillfället. Att jag har satt mig ned för att klämma ur mig ett blogginlägg är enbart en livsuppehållande åtgärd. En liten paus.
Jag är jättelycklig över att ha fått chansen att delta i programmet och att jag varje dag har ett jobb att gå till. Men jag är så nervös. Det känns som att hjärnan mest är gjord av teflon och att informationen åker rutschkana där inne. Idag har vi gått igenom dokumentationssystemet för perioperativa enheten. Imorgon ska vi gå igenom ytterligare x antal datasystem. Samtidigt försöker vi få en bild över hur operationsavdelningen är uppbyggd, var allting finns och förvaras, hur elektrokirurgienheterna funkar, vilka olika typer av laserutrustning som finns, hur mikroskopen förberedes, robotarna laddas, vilka instrument som behövs för respektive kirurgi, vilka preparationsmaterial som används, etc etc. Ja, ni får en bild.
MEN. Som sagt det är kul. Och stimulerande. Och grymt utvecklande.
Nu ska jag gå och pyssla om fina brorsdotter som är på genomresande från Sverige tvärsöver kontinenten, med nästa stopp Nya Zeeland. Råkade precis avslöja för henne att det finns en Converse-outlet i närheten. Risk för överviktiga resväskor således...

First episode

Det har varit en intensiv första vecka. Utmanande och rolig. Vi är tolv stycken som fått ynnesten att anställas till OR Training Program 2011, och under sex månader kommer vi färdas tillsammans genom teori och praktik. Och förhoppningsvis är vi tolv stycken som någon gång i mars nästa år placeras som självgående anställda på någon av UCLA's fyra operationskliniker. Jag har en känsla av att ha hamnat rätt. Jag nyper mig i armen varje gång vi går genom någon av Main OR's sterile cores och alla dessa främmande (en del bekanta) instrument och maskiner radar upp sig. På UCLA Healthsystem's hemsida kan man läsa "It begins with U". Jag tar det personligt och känner mig stolt, men även lite rädd; kommer jag att kunna leva upp till detta - kommer jag att kunna leva upp till mina egna och andras förväntningar?
Många saker är lika som i Sverige och andra är olika. Sjukhusets design, hårdvaran i form av utrustning, sjuksköterskor som tjatar på läkarna, är exempel på saker som i stort väldigt mycket påminner om min tid på Huddinge sjukhus. Här förses vi också med scrubs, och de tvättas av någon firma, och vi åker alltså fram och tillbaka till jobbet i våra privata kläder. Men sedan är det högtalarsystemet, som är som på film, där sök efter anställda eller olika "codes" ropas ut. Det finns flera olika code, alla med färgbetäckningar, den blå är en medical emergency som t.ex. hjärtstillestånd. Den röda är brand. Silver är person med hotfullt beteende och möjligen vapeninnehav. Rosa är kidnappning av spädbarn. Osv. Olika situationer i regnbågens alla färger som ljuder genom sjukhuset då och då.

Jag är rädd, jag är exalterad, jag är upprymd, jag kommer göra mitt bästa. Och jag återkommer med en uppdatering. Nu måste jag gå och ta hand om huset som blivit rejält eftersatt de senaste dagarna

Jag är lite upptagen...

Just nu. Försöker bearbeta alla intryck. Återkommer. Men det är jätteintressant!

En som inte skor sig på andra

Jag har blivit kär i ett par skor. Eller möjligtvis flera par skor, för det är många av dem jag vill ha. TOMS är inte bara sköna, fina skor. För varje par du köper, går ett par till människor i nöd, till barfotabarn som inte valt att vara det. Huvudkontoret ligger i Santa Monica, och ser mest ut som en lagerlokal. Cementgolv, kontorskuber av nakna plywood-skivor, avsaknad av A/C. Spana in hemsidan och säg, skulle inte dessa pjucks passa utmärkt att nonchalant slänga upp på en stol på ett bajsnödigt trendigt Söder-fik? Inte nog med att du ser cool och lite mainstream-unik ut, du har också bidragit till att någon, någonstans i världen inte längre går i trasiga skor eller inga alls.

Lycklig träning!

Jag tog mig i kragen. Sen fick jag eld i baken och ignorerade den nylagda asfalten och tog cykeln till YMCA. Och körde ett Zumba pass. Fasen vad kul det är. Och oj, vad det påminner om ett puls pass på Friskis. Har jag sagt det här förut? Bra, det lär inte heller bli sista gången. Till alla er som trodde att jag på något vis var cool, nej nej. John Fogerty i hörlurarna, upp på epa-cykeln och till den folkligaste och svettigaste träningen av alla. Då trivs jag bäst!

In-asfalterad

Jag hade inga som helst planer på att åka någonstans idag. Men eftersom man precis lagt ny asfalt på gatan utanför och det ännu är för blött för att köra, så blev jag naturligtvis plötsligt väldigt inspirerad att ta mig någonstans, vart som helst. Istället har jag puttrat runt hela dagen utan att göra ett endaste vettigt dyft, förutom att dela en kanna kaffe med grannen. Jag borde lusläsa boken med information om olika försäkringar, för det börjar bli hög tid att välja en nu. Och jag borde läsa mera i min kurslitteratur. Och så borde jag fixa lite runt huset. Vad många borden det blev. Och ändå har jag inte listat dem alla! Så. Nu. Blev det lite bättre, nu känner jag mig mobiliserad. Nu går jag och städar köket och sen sätter jag mig och läser. Så.

Fyrkantiga ögon

Kan man få det av att stirra på laptopen för länge? Insåg också precis att jag nog måste skaffa en så'n där knä-mojäng att sätta maskinen på för att undvika brännskador på låren. De är rejält räfflade nu och ömmar, jag är seriöst orolig att jag orsakat deep tissue damage. Dessutom är klockan mycket sen och jag går nog och lägger mig nu.

Tankens kraft

Jag besitter ingen specifik tro på någon högre makt, men har en förkärlek till det som kallas det övernaturliga. Trots att jag är sjuksköterska och drillad inom skolmedicinen anser jag att förklaringen till hälsa och ohälsa är mycket mera komplex än det som kan hittas under ett mikroskop. Sagt och gjort, eftersom jag har lärt känna J - och tycker att hon är en välutbildad, vettig och jordnära människa, provade jag igår en av hennes behandlingar med öppet sinne. Bland annat talade min kropp om för henne att den lider brist på protein och fettsyror, varpå jag fick en rekommendation på preparat som kunde avhjälpa detta. Även magnesiumtillskott skulle verka till min fördel. Vidare fann hon en trolig orsak till min onda högeraxel/halsrygg/skuldra, och jag väntar med spänning på att se om behandlingen gav resultat. Jag vill inte exakt gå in på detaljer kring detta, jag hyser stor respekt för J, och är rädd för att jag inte rättvist kan beskriva hur det hela gick till.
Våra kroppar består av trillioner små mikrokosmos, en enda cell är en värld för sig - med sina mitokondrier och golgiapparater och allt annat smått och gott som fyller olika funktioner. Det mesta kan vetenskapen idag ge en tillfredsställande förklaring till, men mycket är ännu höljt i dunkel, och ibland sker sådant som i brist på bättre beskrivning kallas för mirakel.

Holistisk medicin

Jag har bokat in ett besök hos fina J idag för en behandling. Vad det går ut på vet jag inte, men jag är så nyfiken att jag måste prova. Det har någonting med kinesiologi att göra... Jag får nog återkomma efteråt med en mera utförlig och vettig beskrivning.

Spoiled rotten

Nog har man det väl ganska bra när man tittar på termometern och den visar 28 C? Och så inser man hur varmt det var förra veckan eftersom man nu tycker sig ana en kylig snålblåst och funderar på om man borde ta på sig jeansen istället? Nä. Nu går jag och städar upp packningen från LV-helgen och kör några tvättar. Till och med det är roligt. Kanske tar jag och hämtar upp en Starbucks innan? Jo. Så får det bli. Ännu roligare.

Recovery

På nattklubben Haze fick vi en egen VIP-hörna, med ett aldrig sinande förråd av vodka och tillbehör. Förutom egen servitör hade vi en egen assistent som konstant bytte ut och fyllde på glasen, tömde askfatet efter varje färdigrökt cigarett, samt dansade med och underhöll oss. Dessutom hade vi vår personliga bodyguard som stod vid vår sida hela kvällen, och behövde man gå på toaletten blev man eskorterad fram och tillbaka och kallad ma'am

Lördagen spenderade vi i en pool cabana med servitris och uppassning, Bloody Mary's och allmän återhämtning...

Jag är mera "bo-i-bungalow-eller-varför-inte-tält" typen när det kommer till semester och har vanligen inte särskilt stora krav på boende, men föredrar att det är fritt från insekter och dylikt. Tack vare vänner med kontakter lyckades vi dock inför vår Vegas-weekend få en corner suite på Aria för någorlunda normalt rumspris enligt Vegas-normer.

What happens in Vegas, stays...

Packad. Fönad. Målad. Redo för bilköerna till Vegas. Ses på måndag!

Lunch, fotvård och shopping

Jättefiffigt med en liten fläkt som påskyndar torkningsprocessen. Det är lätt att hänfalla till att bli en high maintenance-brutta här...

En coconut macaroon kändes helt legitim att avsluta en annars nyttig lunch på le pain quotidien. Det gäller att njuta av glidarlivet nu, innan de fotriktiga dojjorna åker på, eller som sms:et från S löd: "Life must be hard..." Det är helt underbart vad livet kan vända bara tack vare att man fått jobb. Jag känner mig levande igen. Nyttig. Och nästa vecka ska jag plöja böckerna jag köpt och FOKUSERA! Nog med dagdrivande. Och så ska jag hushålla lite med pengarna. Så att jag får lite bättre ekonomiskt samvete också.

träningsvärk 1.0.0

Jag och Costco-cykeln utforskar omgivningarna förra året.

Äntligen! Jag har inte haft träningsvärk i rygg och axlar sedan ...? Åh så skönt! Tack vare att jag igår efter mycket övervägande för och emot anslöt mig till YMCA. Det är aningens dyrare att träna där än säg, 24hr fitness, och man är begränsad till just den anläggningen. Men det gör inget, för jag kan cykla dit på 10 minuter och personalen är jättetrevlig och misstänkt Friskis-lik. Nu så. Här ska kommas i form. Självklart för att jag nojjar över hur jag ser ut och hur kroppen mår, men jag måste också ha en stark rygg så att jag orkar stå på operationsgolvet dag ut och dag in! YAY!

Dagens I-landsproblem

Dagens outfit från de urbana utfittarna. Perfekt att glida omkring i den 42-gradiga värmen med.

Blev lite sur på mig själv för att jag blev så sur på att min VS bikinitopp inte passade i storlek. Big deal! Det är ju bara att skicka tillbaka och hoppas att de har en större storlek kvar till mig. Här är i alla fall brallsen som jag sparade, och nog är det väl lite tråkigt att de inte får följa med till Vegas i helgen?! Nåja. Jag hör ju hur löjligt det låter att jag beklagar mig. Så. Det var därför jag ville blogga om detta. Så att jag kan lägga det här klagomålet bakom mig och gå och fortsätta att njuta av dagen. Dagen med sin ökenhetta (som jag njuter av och de flesta andra här tycker jag är galen) och kvällen med sin milda, sammetslena 25-gradiga värme.

Vilodag

Tre intensiva dagar har förflutit. J har återigen hälsat på, vilket innebär Starbucks, Mojitos och vin. Men också trevligt sällskap. Och eftersom vi i helgen åker till Lost Wages får jag snart se henne igen. Gårdagen spenderade vi i Westwood, eftersom jag på morgonen hade tid hos arbetshälsan för provsvar och ytterligare vaccinationer, samt en new hire-orientation på eftermiddagen. Mycket information och jag kände mig som ett ufo när alla försäkringspolicies och benefits presenterades. Och jag som brukade tycka att det är svårt att välja elbolag...
Så. Jag har skrivit på allsköns papper och tystnadsplikter och diverse vilket gör att jag nu vågar sätta på pränt att jag fått positionen jag så gärna ville ha. Den 7 september börjar mitt OR Training Program och min anställning vid UCLA.

Välkommen till 2010-talet...

Men sablar vilken lång tid det tog att lägga upp den här ynka videon... Vi får väl se hur frekvent mitt video-berättande blir... MEN då. Den håller fortfarande på och laddar. Här kan jag ju inte sitta hela dan.

En idé

Sitter här och filosoferar i väntan på att solen går ned. Det känns nämligen inte särskilt lockande att ta den där löprundan när termometern fortfarande visar 33 grader i skuggan. Hotter than ass, som en väninna så bildligt uttryckte det hela. Jo, så det jag funderade på var om jag skulle ta och köra lite videobloggande i fortsättningen. För att få lite fräs på bloggen så att säga. Gjorde en testfilm, men den raderades omgående då det föreföll vara Maria Montazami som skrivit manus (jag gillar henne, men visst ÄR hon bra seg att lyssna på ibland??) Nåja. Om det är nå'n som läser detta och har en åsikt kring det hela så vore det trevligt att ta del av den, hursomhelst. Kanske kan jag till och med odla ett intresse för tofsar, om önskemål finnes.

PMS

Behöver jag egentligen säga mer? Eller, jo, kanske. Humöret är det inget fel på. Däremot aptiten. Oj oj oj. Synd att nachos med smält ost på och salsa är så gott. Och tur att jag tänkte ut och ta en löprunda senare.

Mitt liv och min brädgård

Citron.
Grapefrukt.
Avokado.
Fikon (gröna).
Boysenbär (alt. Björnbär, har lite svårt med artbestämningen)
Hallon.
Tomat.
Timjan (tysk, tror jag bestämt den är).
Gräslök.
Mynta.

Var bara tvungen att lista alla matnyttiga plantor som slagit rot i t(b)rädgården. Eftersom jag precis varit ute och grävt runt och planterat om lite i 100-gradig värme.

Nya bekantskaper

Så här ser det ut när ett proffs rider (se ovan) och när en rookie som inte suttit till häst sedan urminnes tider (se nedan) balanserar på djuret som tack o lov hade både tålamod och gott lynne.

På många ställen i L.A. county är till och med vanliga gator anpassade för livet med en hästkompis. Knappen vid övergångsstället sitter i ryttarhöjd så att man inte ska behöva kliva av hästen. Jag hörde även ryktas att där bakom häcken, lär Jamie Lee Curtis ha haft sitt hus förut. Kändisspaning på hög nivå, alltså.

In America everything big

UCLA RR är stort. Mycket större än Huddinge sjukhus. Men provtagningscentralen kändes tämligen bekant. Och så har jag genomgått mitt livs första drogscreening. De vidtog diverse åtgärder för att förvissa sig om att kisset var mitt, och att det var kroppstempererat och färskt. Nu är det bara att vänta en vecka till för att se om jag är grön och good-to-go. Det får vi hoppas, med tanke på att de enda farmaka jag intagit det senaste halvåret är paracetamol, koffein (i mängder) och nikotin.

Hollywood-The Valley-Corona-och ursprungsläge

I fredags kväll, över en sen middag (appetizers o margaritas, snarare) ringde en av S's kompisar från Ventura. Och undrade om vi ville följa med till Sunset och titta på stå upp komik. Det klart att vi ville. Och vad glad jag är att vi gjorde det! Jag har alltid varit skeptisk till den sortens underhållning live, men nu har jag ångrat mig. Ansiktet fastnade i ett kroniskt garv och tårarna trillade nedför kinderna. Så roligt var det. Helt sant.
Lördag morgon, tung i huvudet, slut på kaffe, akututryckning till Starbucks och en långkörare på Costco. Sedan skulle vi vara hos C vid 4 pm. Jag gick in i duschen vid 4.15 pm. Vi var framme 7 pm. Lagom till middagen skulle serveras. Men vi var inte sist på plats (har jag sagt att jag lever med en iranier?). Vi ägnade kvällen åt att spela pingis, dricka sangria (har jag inte gjort sedan 1995) samt ett seriöst försök på att spela Rockband. Jag måste säga att min talang ligger mera åt trumslagar-hållet än det vokala, även om jag i min fåfänga ibland tror att jag har en tämligen ljuv altstämma. Icke. Eller så var det bara fel på ljudanläggningen.
Idag är det soffan so far. Och lär inte bli många meter därifrån. Men det gör inget, jag har nämligen köpt en signifikant mycket billigare Rosetta Stone-kopia för att lära mig grunderna i det spanska språket. Farsi får vänta.

Att skämma bort sig

Jag storhandlade (enligt mina egna mått mätt) idag. Och sen kom jag på att jag nog skulle unna mig en pedikyr. Jäklar vad skönt det är! Och så blir fötterna så där snygga som man aldrig orkar göra dem själv. Lite skyldig känner jag mig, men det är det värt. Imorgon, partay med fabulous C., och då måste man göra sig till lite. Jag menar, jag ligger ju ändå hästlängder efter den människan, med sin sminkväska stor nog att rymma en hel fiskeutrustning. Och så har jag ju faktiskt också städat gästtoan och torkat köksluckorna idag.

En kaotisk hjärna kräver ett organiserat yttre

Men just nu råder allmän röra. Jag har alltid haft svårt att få in rutiner... Eller att få saker och ting gjorda. Och nu i veckan hade jag tänkt få ordning på det ena och det tredje så att jag inte behöver oroa mig för det när jag (förhoppningsvis) efter 7 sept kommer att vara upptagen mån-fre, kontorstid. Sån't där som att storstäda, fixa extrarummet så det blir studie-vänligt, arkivera viktiga papper. Men så blev jag förkyld igår. Inte brakförkyld men väl med tungt huvud och orkeslöshet. Så nu sitter jag här, och kom liksom av mig. Kanske ska jag prova med att ta några djupa andetag och sedan sätta mig med min fina blommiga personal planner och boka in för nästa vecka alla saker som borde/måste/skall göras. Måndag är i alla fall upptagen, för då har jag hälsoundersökning och livescan/fingeravtryckslämning.

Och förresten, jag trodde aldrig att det skulle bli en så'n world of difference med nya däck. Men det blev det.

Diverse vuxenpoäng

Vy över Stilla Havet, sett uppifrån campuset... Gammal bild så håll till godo. Kameran var denna gång i vanlig ordning inte laddad.

Jag är inte fotbollsmamma. Men väl fotbollsfru. Nåja, over40soccer kan väl närmast räknas som ett korpenlag i bättre form, men ändå. Det var därför som vi spenderade hela långa helgen i Santa Barbara på en cup. Eller vad det heter. Dramat utspelade sig vid UCSB, som för övrigt måste vara ett av världens vackraste universitetscampus, eller? LA Persepolis gick till final, men förlorade stort i den sista ansträngningen.

Nu ska jag åka och få nya däck på Audin. Jag har fått noggranna instruktioner vem jag ska prata med, hur mycket det får kosta och att det också borde ingå en alignment check. Tja, vad vet jag, men några poäng borde väl detta samla.

HTML-kurs eller whatever

Och så behöver jag tips om hur man länkar. För jag är internet-disabled. Big time.
Och så har jag utvecklat dyslexi, så här på ålderns höst.

Klädkoder

Är det nå'n som har tips om hur man klär sig business casual utan att se tråkig ut? Jag har noll vana av att klä mig i annat än jeans och andra väldigt casuala kläder...
Skulle vilja se ut sådär lite feminint avslappnat men ändå tjusigt antrhopologie -chic. Eller är jätte-mönstrat ett no-no?

Pimpar huset

Man kan snyta damm. Alltså när man snyter sig så kommer det ut en massa damm. I alla fall om man dammat persienner halva dan. Fy. Och innan det putsat alla fönster på nedervåningen. Jag når inte upp till fönstren på övervåningen, så jag måste beställa nå'n som putsar utsidan på dem.

Personal planner

Jag köpte en fin. Med blommor på. Jag tänkte att den kanske kunde komma till pass om jag nu får som jag vill.

Semester

Nu går jag till poolen och hoppas att jag inte drömmer.

Nä nä

YMCA-sidan ligger nere. Så jag ringde. Och fick veta att jag missat mitt träningspass som började 8.30, inte 9.30. Intresseklubben antecknar febrilt och jag flummar vidare.

Dagens åkomma: Tachycardia

Orsak: Rödvin. Igen. Alltså jag dricker inte så mycket som det kan tyckas, det är bara att jag inte bloggar särskilt ofta heller men att de två verkar sammanfalla... Och rödvinet igår var justified, S's f.d. chef var på besök och påstod att hon gillade min lasagne. Synd att hon inte längre är hans chef då. Om 50 min ska jag köra ett zumba pass. Wish me luck.

Perspektiv ur huvudet på en bipolär-light

Idag fick det bli en långsam morgon. Ja, vadå, det var ju mulet. Och jag har inget jobb. Och inget syfte här i livet. Så det blev filten över huvudet. Kryddat med lite apati och allmänt tycka synd om mig själv och en jag-ger-upp-attityd. Sen pratade jag med J i telefon över en timme. Och när jag lagt på såg jag att man ringt mig från Olive View Hospital. Klockan är två på eftermiddagen och jag slänger av mig pyjamasen, borstar tänder och hår och kastar mig på telefonen för att ringa tillbaka (man kan inte ringa viktiga samtal iförd nattsärk, det känns oprofessionellt). Men får inget svar. Trots detta infinner sig någon sorts fånigt spirande hopp. Varpå jag kör två tvättmaskiner, en diskmaskin, stryker sju skjortor samtidigt som jag skriver mail till dr. M. som försöker hjälpa mig att skaffa jobb. Det hela avslutar jag med att planera och shoppa för morgondagens middagsbjudning samt springa min vanliga löprunda på rekordtid. Nu sitter jag i soffan och avnjuter fryspizza från CPK samt en balja rödvin. Och undrar varför jag inte kan vara lite mera jämn i humöret. Det är så jobbigt med den där ketchupeffekten.

Normalitet

Jag har skaffat ett guest pass på YMCA. Det verkar vara ett lovande ställe. Och jag kan cykla dit på 10 min. CYKLA! De har också zumba-klasser så jag kan fortsätta med mitt nyvunna intresse. Nu har jag alltså hittat ett fint tillägg till löpningen. Jag är på väg tillbaka i form. Äntligen.

Adhesion ileus

Så. Nu kan jag slappna av en stund.

Bridileus

Vad tusan heter det på engelska? Och då blev jag så glad eftersom jag kom på att jag släpat min 10 kg tunga Medical-Surgical Nursing hela vägen hit i handbagaget. Så jag ska gå och konsultera bowel obstruction avsnittet per omgående.

De små stunderna av lycka. Jag vet. Jag balanserar på vansinnets brant.

Jä*lar anamma

Jag har ju inte så mycket av det. Eller ja, den där spontana, orädda och oblyga initiativförmågan är det väl som saknas mig. Jag besitter istället en seg, hårdnackad, självplågande - ja nästan stoisk, uthållighet. Men idag fick jag eld under arslet när jag som vanligt satt och tryckte F5 på ucla's hemsida med förhoppning om plötslig uppdatering och att drömjobbet helt plötsligt skulle dyka upp bland posterna. Då fanns det helt plötsligt där, ett jobb som jag sökt för nära 3 månader sedan. Och telefonintervjuats för. Och aldrig hörde tillbaka från, i vanlig ordning. Jag tänkte, -om jag bara skulle ta och ringa den där människan. Och bara tala om hur fruktansvärt intresserad jag fortfarande är. Eller nä. Vad otäckt, tänk om jag tappar talförmågan. Maila då? Har jag ens kvar numret? Varpå ett frenetiskt rafsande bland post-it lappar och diverse flygblad i kökslådan påbörjades. Och där låg lappen. Med hennes nummer. -Nu så. Tänkte jag. Nu får det tamejfan bära eller brista. Nu ringer jag och säger vad jag sitter här och tänker och fullkomligt struntar i om jag uppfattas som a) desperat b) inkompetent eller c) en helt vanlig idiot. Skitsamma. Inget, jag upprepar, absolut INGET att förlora. Och så svarar människan. På andra ringtonen. Here we go och orden flödar ur mig. Och hon påstår att hon minns mig och att hon är hemskt ledsen att Mr. T inte ringt tillbaka för det skulle han å hennes vägnar ha gjort för att tala om att de pga finansiära problem tvingats dra in posten. Tillfälligtvis. Hon vet inte så mycket mer just nu men att det verkar som om den åter ligger ute och kan jag inte maila henne min CV på nytt vilket jag gör. Och sedan blir jag så lycklig över att jag vågat ringa att jag glömmer att höra med henne vad som händer sen och om jag kommer att bli kontaktad av någon eller om jag ånyo får sitta i ovisshet. Men just nu spelar inget av det någon roll för jag har vunnit en seger över min feghet och det ska jag nu fira med att gå och handla lunch och att också eventuellt på sikt slappna av i käkmuskulaturen och sänka axlarna.

Chokladkollaps

I förrgår var jag mer sofistikerad. Stenhård löpning med tjejen med Montana-plåtarna. Och en massa rödtjut. Igår stod planeterna fel, eller så var det fullmånen, eller en PMS. Jag vet inte riktigt. Men jag kände att världen helt och hållet vänt mig ryggen och att den enda räddningen låg hos Trader Joe's. Vad ska du handla, undrade S. Jo, killarna kommer ju i helgen så vi måste bunkra mjölk och frukostgrejer, förklarade jag. Det var ju en halvsanning i alla fall. Syftet var till största delen Ritter Sport chokladkaka. Välsignade Trader Joe's. Lite chips också. Alltså veggie-chips, så de måste ju ha haft nutritional value av något slag. Jag åt massor av choklad, tittade på en riktigt deppig och tråkig film, fick dåligt samvete, grät över något jag inte kunde definiera för stunden.

Idag mår jag bättre. Men chokladen är slut. Eventuellt måste jag åka och handla mer. Eller kanske en sväng till IKEA för lite Marabou. Man vet ju aldrig när signalsubstanserna och hormonerna kommer att svika en igen.

Trädgårdsfavoriter

THE CONSTANT GARDENER

Ska berätta lite mera bildligt...

THE BEACH BUM.

J. trotsar Stilla Havets iskyla.

En helt vanlig mulen dag i Santa Monica.

Idag...

... blir det Santa Monica med J, som numer verkar åka skytteltrafik L.A. - Vegas.

Zumba!

Istället för att sitta här och gnälla med få avbrott med fika eller löprundor, ansåg jag att det var dags att prova något nytt. Som zumba till exempel. Bra för den som inte vet om hon vill ägna sig åt salsa, merengue, magdans eller helt enkelt ren och skär aerobics (finns det ordet kvar, eller är termen helt ute?). Den här tränings/dansformen kombinerar allt det och lite till. Kul, ja. Svettigt, mycket. Komplicerat, ja - svårt att koppla synapserna så de styr rätt muskulatur.
Men jag säger STORT TACK till Friskis&Svettis. Dessa underbara glädjespridare som jag saknar så. Det var tack vare mina trogna år hos den föreningen som jag något sånär följde med i dagens program.
Och skratta ni bara. Jag är stolt över att vara en övervintrad Friskis-tönt.

Leo Carillo State Beach

Av en slump hittade vi denna undangömda juvel. Nåja. Något undangömd, men definitivt inte oupptäckt. Parkering gratis längs PCH och krav på smidighet som en bergsget för att ta sig ned till vågorna. Fast det var värt det. Och på hemvägen valde vi 23:an genom bergen. En väg som ger hårnålskurvorna ett ansikte.

Varför åker jag inte till stranden oftare? Ska fundera på det en stund.

Och varför tar jag inte bättre bilder? Eller åtminstone fler? Ska fundera på det också.

Rent hus

I alla fall i garaget. Nästan. Efter att ha spenderat en dag i ett 40 C varmt garage är det välförtjänta cocktails som glider ner. Så mycket skräp, och inte en pinal som jag gjort mig skyldig till... Jag lever med en samlare. En hamster som spar på allt som kan vara bra att ha. Själv har jag frångått det stadiet, med undantag av mina kläder och en och annan personlig pryl, ryms hela mitt samlade liv undanstuvat på mina föräldrars utedass. Böcker, väl utvalda prydnadssaker och mitt husgeråd. Hade tänkt använda dem någon gång i framtiden när jag blir vuxen och skaffar ett jobb osv. Nåja. Vårt garage här hade sett någorlunda vettigt ut om det inte dessutom fyllde en Shurgard-funktion för S's förtappade bror. Som gör mig vansinnigt irriterad.

Jäkla tur att det blir stranden imorgon. Kanske kan jag simma till Japan om jag tröttnar.

Fullt upp

Det är tufft att inte ha något att göra, omöjligt att komma ihåg saker. Jag har glömt bort San Fernando Rescue Mission. Igen. Trots en påminnelse via mail igår. Och nu får jag inte tag på dem. För att tala om att jag inte har någon låda med ihopsamlade prylar och kläder till de hemlösa. Fy vad jag skäms.

Varmt

Los Angeles hade för årstiden köldrekord på vissa håll i förra veckan. Jag tror att det har gått över. Igår brann det i buskarna i Camarillo så att det luktade ända hit. Och nu klockan 9 på morgonen står temperaturen på blygsamma 30 C i skuggan. Tja. Det blir ljumma sköna kvällar o nätter med 25 C i alla fall. Nu ska jag hälla upp kaffe. Och söka några jobb. Det går ju inte så bra. (Smygsurfar emellanåt på karolinska.se, för att hålla koll på läget liksom.)

COMEBACK

Det är smickrande att åtminstone en handfull människor undrat vart bloggen tog vägen. Jag blev ju så trött på mitt fastkörda mönster att jag inte stod ut med att skriva/läsa mina inlägg och därför beslöt mig för att ta en paus. Men det spelar ingen roll. Det fastkörda mönstret är ju där ändå, så jag kan ju lika gärna dela med mig av det, tänkte jag.

Jag har varit på besök i konungariket Sverige under två korta veckors tid. Det var med ett visst vemod i bagaget som jag åter landade på LAX i onsdags. Bitterljuvt, så att säga. Fantastiskt var det ju naturligtvis att återse S, men samtidigt så många saker som fattades mig. Nåja. Oh well. Beslut som måste fattas, steg som måste tas.

Idag har jag varit i Pasadena. Och återigen önskat att vi hade ett pittoreskt minihus där. Men så var det det där med den grönare gräsmattan. Som är lika torr och jävlig som ens egen stundtals är, menade J, som tog en margarita i mitt sällskap på Colorado Blvd.

Så rullar min vardag vidare. Nu går jag och städar upp efter hund, katt och fluginvasion. Och sen är det väl dags att one of these days ta mig i kragen.

Over and out, välkommen åter.

Ögonblick

Chi Chi

Mindfulness. På riktigt. Jag skojar inte. Eller så var det alla Margaritas jag hade dagen innan som framkallade lugnet...

An endless pool på en tyvärr inte ändlös semester.

Jag är trött idag. Igår hjälpte jag en vän att flytta. I nio timmar. Idag har jag ont i båda biceps. Idag har jag suttit i telefon i sammanlagt tre timmar. Jag har också ont i båda öronen. Idag har jag också läst Ulla-Carin Lindquists "Ro utan åror" från pärm till pärm. Där står att "varje sekund är ett liv".

Så kan det nog vara. Ögonblicken. Alla räknas de.

Vardagens glamour

Jag tänkte efter lite till. Och bestämde mig för att inte försöka delta i Montazamis midsommarfest. Det kändes inget kul att gå dit med ett självförtroende som för närvarande bottnar i skorna.

Jag är ingen lyxhustru anyway. Men jag har en bra levnadsstandard. Och alldeles för mycket tid att gnälla. Man säger att folk som bor i fattigare länder verkar så mycket lyckligare än västvärldens. Att de är mera livsnjutare. Tacka fan för det. Så upptagna som de är hela tiden med att arbeta hårt för att försörja familj och leverne. De har helt enkelt inte tid med grubblerier och neuroser gällande vikt, mode, och sociala spel. De bara existerar. Eller åtminstone försöker existera. Som sagt, jag behöver ett jobb. Så att jag kan få lite perspektiv på min egen tillvaro. Perspektiv får man som sjuksköterska. När man står där vid den cancersjukes bädd. Då inser man vissa saker.

Jag vill inte ha glamour och lyx i överflöd. Jag vill återta förmågan att finna glamouren i min egen vardag.

Surtant.

Hollywood-fruar-charity-event

Jag har fått en inbjudan. Till ett Swedish midsommar-party hemma hos Maria Montazami. Tro nu inte att jag känner henne personligen, men tack vare Facebook-fenomenet har jag via en svenskar-på-USA's-västkust-grupp, blivit inbjuden att delta i detta spektakel. Det skulle ju vara lite roligt. Tyvärr gick O.S.A.-datumet förbi medan vi solade i Mazatlán. Nåja. Jag ska fundera lite.

Åter från tillfälligt avbrott

Vi har varit i Mexico. Vi lyckades ta oss dit, men knappt hem. Härlig semestervecka utan större händelser att rapportera om. Förutom att vi missade planet hem. Stenhårt. Som tur är ordnade Air Mexicana så att vi fick plats på en överbokad flight till Mexico City och sedan vidare till L.A.

Om det är någon som är intresserad kan jag lägga upp en och annan bild. Ni vet, sådana där med strandhäng, närbild på en exotisk drink, samt någon naturbild och en och annan kyrka.

Planeraren

Imorgon ska vi på Graduation Party. S's niece tar examen från SDSU, så jag antar att ett antal röd-svart-brokiga ungdomar kommer att kasta mössan. För det är väl så de gör här? Har man ju sett på film i alla fall. Jag frågade honom vad det är hon tar examen i. Eh, tja, hon har ju en Bachelor's, hon har ju pluggat 4 år. Svarar han. Jamen, vadå Bachelor's. I vadå? Nä. Det visste han inte. Vilken tid ska vi infinna oss? Undrade jag sen. Tja, nå'n gång på eftermiddan, blev svaret. Suck. Vad ska jag ha på mig då? Varpå han ger mig utförlig information: Typ klänning. Och sen kom jag på, vi måste ju köpa present. Nä, säger S. Hon vill ha cash. Ok, svarar jag. Det kan hon väl få. Men ska man inte också ha någon form av minnesmärke från ett sådant event?

Jag köpte i alla fall en söt topp från H&M. Att ha till en kjol som redan finns i garderoben. Och sen tänkte jag köpa nå't fint smycke till niecen. Det hade varit kul om jag hittat något svenskt hantverk. Men det kanske jag borde tänkt på tidigare.

Strutsen ångar på...

Det verkar som om mitt huvud trivs bäst där nedstoppat i sanden. Lite enklare tillvaro liksom. Jag fick för mig att jag måste piffa upp min garderob inför Mexico-trippen och drog således till the Mall. Gissa var jag handlade? H&M, of course. Gissa vems pengar jag använde? S's, of course. Jag har inget jobb, ingen inkomst, ingen ljusning i sikte. Då får man väl egentligen inte shoppa? I alla fall inte mer än havregryn och nudlar så att man överlever? Men jag gjorde det ändå. Och låtsades att jag är hemmafru med vissa rättigheter. För att salta skuldkänslorna ytterligare talade jag med ssk-rekryteraren från helvetet. Hon basar över HR-avdelningen här på ett sjukhus i Valleyn, och snorkigare person var det längesen jag stötte på. Inget jobb för mig där alltså.

Det är bäst jag går och stryker några skjortor till S, för att lindra chocken när han ser kvittona från dagens shopping.

Tjatig

Hur tigger man om jobb? Hur länge kan man vara arbetslös utan att man helt och hållet blir totalt ointressant på arbetsmarknaden? Jag sitter och filar på ett mail till Sheri på UCLA. På något sätt måste jag påminna henne om att jag är jätteintresserad (läs desperat) om att få en plats på Perioperative Nursing OR Program. Och att jag är fullständigt kvalificerad (läs desperat). Hur ska jag formulera mig för att låta intressant? Nonchalant? Världsvan och erfaren? Så medicinskt nischad att det inte finns någon bättre kandidat än jag?

Istället stinker det desperation mellan de naiva textraderna. Hade jag skrivit på papper hade det legat en hel hög med ihopknycklade försök framför mig. Nu är istället backspace-knappen snart utnött.

Är det någon som försöker tala om något för mig? Karma? Ska jag inte vara här? Är det dags att ge upp? Skicka en ansökan till landstinget Dalarna och åka hem med svansen mellan benen?

När är nog nog?

Little miss sunshine

Vi åker troligen till Mexico! Biljetterna är i alla fall bokade, och nu hoppas vi bara på att S hinner förnya sitt pass. Det vore ju onekligen trevligt om det lyckades. Denna morgon öser regnet ned och termometern visar 12 C kl. 08.00. Väderprognosen för Mazatlán säger 31 C och sol, sol, sol.

Håll tummarna!

Måndag

Jag imponeras av alla dessa käcka tjejer i bloggsfären som förefaller älska måndagar. Jag gillar inte måndagar. Och inte heller tidiga morgnar. Eller, rättare sagt, jag njuter av fågelkvittret och stillheten som 05.00 kan innebära - men inte så pass att jag tycker det är värt att plåga sig ur sängen om inte alldeles nödvändigt. Speciellt inte en måndag. Jag gillar torsdagar. De är lite halvmagiska då de är som en entré till helgen.

Idag är det mulet. Och lite kallt. Jag letar efter S's pass. Vi var ett klick från att boka nästa veckas semester igår. Och då insåg S att passet gått ut. Men letade snabbt upp en agentur som till det facila pricet av $199 kan buda över ett nytt inom 3 arbetsdagar. Fast då behöver han ju sitt gamla. För att ansöka om det nya. Vi minns båda att han lagt det på ett "säkert" ställe. Men ingen av oss minns var det där stället var. Det återstår alltså att se var nästa vecka kommer att spenderas. Ursprungligen var idén att åka till Mazatlán, Mexico. Nu vet vi just ingenting.

Således. Måndag.

Koordinationsskadad. Igen.

Jag sprang in i en brandpost. De bygger ju nya hus i vårt område och jag passade på att spana in dem (husen alltså, inte brandposten) när jag var ute på min löptur imorse. Det visade sig att nå'n jävel placerat en brandpost mitt på trottoaren (jodå, den har nog alltid stått där, men än sen). Jag sprintade på i ett tämligen respektingivande tempo och i nästa sekund flög jag med halva livet passerande i revy framför mina förvånade ögon. Smärtan och förödmjukelsen visste inga gränser där jag krälade runt på betongen och försökte greppa omfattningen av mina skador. De visade sig vara begränsade till skrapsår, begynnande blåmärken och en onaturlig svullnad av höger knä med tillhörande hälta.

Jag är en fara för mig själv.

Environmentally friendly

My hair is about to be shipped off into the Gulf of Mexico. Well, I saved some of it on my head in a rather funky haircut (love Blue Velvet) but the rest will help taking care of the oil spill. Isn't it fabulous that you can give something back to nature simply by taking care of yourself? I also recently learned that at Starbucks you can pick up used coffee grounds for free to use for your garden. I know that my contribution to the environment is only a fart in space (as we say in Sweden), but if everybody chips in, we might actually be able to make a change.

Oh. My camera is temporarily dead (i.e. out of battery, and I'm too lazy to charge it) so I won't be able to provide you with a picture of my environmentally friendly and at the same time sassy hair. Sorry.

Säg vad du tänker

En ärlig komplimang kan göra ens dag så mycket ljusare. En boost för självkänslan. Jag är svensk och inte så van att vare sig ge eller få komplimanger. Och tränad in i märgen att om en komplimang mot förmodan skulle riktas mot mig, generat och rodnande avfärda det hela. Men jag försöker lära mig av amerikanerna, för de är riktigt bra på det här med att ge komplimanger som också Anna så riktigt observerat. Det är också vanligare med kärleksfulla uttryck vänner emellan här, och även om man inte riktigt vet vart man ska göra av sig när de kramas och talar om hur mycket de love you, så känns det rätt fint i själen. Och lika härligt som det är att höra fina ord om en själv så låter det väl också mycket trevligare att säga TACK! när någon säger något rart om en, istället för att stå där och skrapa med foten och titta ned i marken och harkla något om att - äsch, den här gamla trasan...

Jag har haft J på besök. Hon är en glädjespridare. Hon åkte tillbaka till Vegas precis, men vi utbytte ett par ordentliga kramar, kommentarer om våra fina solbrännor, samt ett par I love you. Jag ska börja säga I love you till alla mina vänner som jag faktiskt love. Och komma ihåg att inte bara i tanken registrera att de har så vackra ögonfransar, snygga kläder, en avundsvärd figur, en underbar humor eller helt enkelt bara gör mig så jäkla glad när jag ser dem.

Spread the Love and Peace on Earth!

En Appletini för mycket

Hon såg ut som en liten hob där hon med sina 1,5 möh stapplade mot dörren och vinglade in i badrummet mot okända äventyr. I övrigt hade de tre flickorna ett perfekt slumber-party. Mojitos, Fidel Castros, och ja, vissa hade Appletinis. Och macarons. Behöver jag nämna macarons? Och just ja, Fluff. Marshmallows i krämvariant med en touch av Philadelphia ost. Och Doritos. För övrigt frågade hoben:

-Vad hette katten nu igen?

-Sherman Miao. Som i Chairman Mao.

-Vem?

-Okej. Vet du vem Lenin var?

-Oh, ja. John, menar du.

-Nä. Inte Lennon. Lenin.

-Oh. Ingen aning.

-Okej. Men vad han än var för Ryssland så var väl Mao typ för Kina.

-Oh.

-För övrigt gillade jag Ringo.

-Vem?

At this point I gave up.

Maybe

I may have found a way. Nothing's for sure yet, but I do know that I've gotten more responses in 14 days, than I had in over 3 months. Now it's up to this person here and that person there to review my extensive, but not so current, work history. And meanwhile it's like I've become paralyzed. Like they say in one of those commercials for anti-depressants: I have to wind myself up just to get out of bed, or in my case, up from the couch. I'm just sitting here. Staring. Surfing the net. Waiting for a call. But seriously, the house couldn't look trashier than right now, and I'm having J over for the next 3 days. So seriously. I'm getting up right now. To pick up this dumpster.

Confessions

I suffer from internet-anxiety. I'm fairly sure it's a rather new and somewhat undiscovered condition. One of the symptoms is that I have difficulties logging off my different accounts e.g. hotmail, google, facebook, etc. What if I were to miss something important? Another problem is my compulsive reading of different blogs, where I get upset if there are no new and interesting posts for me to enjoy. Or, if I post something extraordinary (in my opinion) on facebook and nobody comments. Yes, this is an addiction like any worthy of a spot in the ICD-10 collection.

Seriously. I need a job. Then and only then would I become one of those people that say;
-Sorry I didn't get back to you right away. You know I'm so busy, I hardly ever check my facebook-account.

That's all for now. I don't have time to elaborate more on this blog post, I have to open up my Skype, check my email again, and make sure no head hunting nurse recruiter has left me an email where she explains she also left me a voicemail.

Ett lyckat persiskt party

Faloodeh, min favoritdessert. Typ sorbet med trådar av stärkelse i.

Som säkert framgått med all önskvärd tydlighet vid tidigare tillfällen i den här bloggen så bevistar vi då och då persiska samkväm i olika former. Igår var vi på födelsedagsfest i Calabasas och mitt intresse var till en början ganska ljummet. Men det var kul. Riktigt kul. Och jag fick en ny bekant, V, som inte ens är iranier. V och jag kom överens om att hon ska försöka lära mig spanska. Vi får se, men det vore otroligt roligt om det blir så!

Bilden har jag snott från flickr.com, eftersom jag under gårdagkvällen hade dålig koll på var min kamera befann sig...

Heaven in Sherman Oaks

Här är de, macarons LA-style! Yay! Tyvärr har jag en billig kamera, och synd nog var det bråttom bråttom så jag hann inte riktigt fota läckerbitarna så som de förtjänar. Vi var sena, vi skulle hälsa på S's ex-brother-in-law (lite aningens awkward moment för mig). Därför blev beslutet att inhandla ett dussin små vackra macarons och ta dem med på pakethållaren (motorcykel) till Simi där vederbörande bor. Jag hade lyckan att trycka i mig en med lavendelsmak on the go. Och herrans, vad gott det var. Nu ska jag systematiskt provsmaka mig igenom hela sortimentet på Pin Up Pastries för att sedan dra vidare till något av de otaliga bagerier i Beverly Hills som lockar med alla möjliga exotiska smaker.

Amärican blågg-posts

I saw that Crazy Mrs. B. has now joined my modest but faithful amount of followers. So here it is, a post that you can read and make sense of. And, thank you so much for the tip about VIP Nails. They're awesome, and with reasonable prices. And my English sucks. I know. It's embarrasing. That's why I normally post in Swedish. Cuz my Swedish sucks a little less. Only a little. This is probably not going to be a long-lasting experiment. Mrs. B., I'll just have to teach you Swedish instead. The little that I know.

Sommar

Det har varit ca 30 C dagtid hela veckan. Och även om en viss människa ännu inte ringt tillbaka, och jobben alltså lyser med sin frånvaro, så har det hittills varit en tämligen behaglig fredag.

Alla talar om macarons

Och jag har blivit fullkomligt galet besatt av tanken att hålla en i handen, sniffa på den, och sedan vällustigt sluka den. Och jag undrade om detta överhuvudtaget var möjligt, här i US of Cupcakes. Så jag googlade. Och det finns en shit load av franska bagerier och caféer i Beverly Hills. Men, lo and behold, även i Valleyn. På Ventura Blvd, i Sherman Oaks. Och de har tydligen också den med lavendelsmak. Det blir fika i helgen. Solklart.

Mitt paket är borta

Det innehöll OLW chips. Och STORA Marabou chokladkakor. Och tidningar. Jag tror att tullarna i NYC åt upp det. Alltihopa.

Väntar

Imorgon är det fredag. Jag väntar spänt. Kommer jag att få ett telefonsamtal? Och om i så fall, kommer det att vara med positiva besked? Jag är så nervös.

Fab morning

Sjutton grader varmt klockan åtta på morgonen. Och fullständigt vindstilla. Kaffe i trädgården med en liten orkester av kolibris.

Jag ska fira med en löprunda. Men fastnade här. Och redigerar lite. Men strax snör jag på mig skorna.

Efterklok

Varför kommer man på alla smarta frågor i efterhand? Vad är det med hjärnan som gör att den blockerar allt sunt förnuft när den som bäst behöver det?

Jag har pratat med UCLA. En liten pre-interview. Som gick sådär. För det är nu i efterhand med kaffet i hand som jag inser vilka frågor jag borde ha ställt. Eller vad jag skulle ha sagt om mig själv. Nåja. Hon visste ju att jag var nervös;

-Hi, I'm ......, and I'm calling from the Liver Center at UCLA. Did I wake you up?
-No, no, not at all.
-I'm doing a phone interview to see if you're a good candidate to come in for a visit. Do you prefer I call you back?
-No, no. Euhm. Eh. Euh. No, I'm, well, to be honest with you - I guess I'm a bit nervous.
-Do you want to take some time to gather your thoughts and prepare?
-No, no. Let's do this.

Kanske skulle jag ha tagit mig lite tid och åtminstone läst igenom mina intervjufrågor. Eller? Visade jag kanske att jag är så otroligt flexibel och kan stå till tjänst inom en nanosekund totalt oförberedd? Ja, jag kan ju plåga mig in i evigheters evighet med att undra över detta. Och det kommer jag troligen också att göra. Det är bara att hoppas att jag blir uppringd i slutet av veckan som hon sa, och att budet är att jag blir inkallad på intervju. Nära, nära skjuter inga harar. Men jag kan inte annat än hoppas. Och se till att jag är förberedd for future reference.

En helt (o)vanlig lördag

Vi har varit i Santa Barbara idag. Det var fantastiskt väder. A&A med kids var nöjda. Eller ja, A&A i alla fall. Kidsen var ledsna eftersom de inte fick blåsa såpbubblor på förbipasserande. Santa Barbara har allt. Vita sandstränder. Turkost vatten. Vacker arkitektur. Roliga affärer. Annorlunda restauranger. Och bergen i bakgrunden.

På hemvägen stannade vi till på Camarillo outlet. Jag har köpt två par brallor för $40. Inte dåligt. Är det fortfarande modernt med skinny jeans förresten? Känns som om jag ligger i bakvattnet här. Men jag köpte sådana i alla fall.

När vi kom hem hade S's yngsta (som påstått att han var sjuk - förmodligen så han kunde vara hemma ifred och spela videospel) närapå bränt ned kåken. Mikrovågsugnen är i alla fall död. Han glömde hälla vatten på sina nudlar och tappade sedan bort tiden eftersom han återgick till att spela ovannämnda videospel. Tur att han reagerade när rökpelaren nådde hans rum på övervåningen.

Och tur att vi hade Mike's hard lemonade i kylskåpet. För det är den jag nu använder som inpackning för nervändssluten.

Ett litet litet hopp

Idag kom det ett samtal. Det kan betyda allt eller helt enkelt ingenting alls. Men jag har fått kontakt av tredje graden, om man säger så. Och det är ju alltid en början.

American standards

Måste ju säga att jag också registrerat mig på ett visst amerikanskt gratisforum online för sjuksköterskor. Det finns visst en del regler där. Som att man inte får skriva på något annat språk än engelska, till exempel. Som då en del besserwissrar så förnöjt upplyser en om. Fascister, tycker jag. Däremot går det tydligen bra att i detalj diskutera olika patientfall och situationer man varit med om. Sekretess? Nå'n? Det är väl okej att diskutera sådant med kollegorna i fikarummet, men på ett online forum? Ähum. Däremot har jag fått lite användbar information om hur jag ska skriva ett attraktivt cover letter och en snygg cv. Om det nu hjälper. Tydligen är Kalifornien en av de stater där det är som allra omöjligast att få ett jobb just nu. Hur i hela världen ska jag lyckas landa ett jobb när inte ens en IVA-syrra med 5 års erfarenhet från ett sjukhus i Chicago får napp?

Kalla Havet

Det borde heta så. Det är inget "stilla" med havet utanför Kaliforniens kust. Vågor höga som hus och strömmar starka som turbiner. Däremot är det rysligt kallt. Det lär lilla L få erfara idag. De drog nämligen nedcabbat bort till Malibu Lagoon State Beach. Uj. Jag har tagit på mig långärmad tröja. Och det får nog också bli en sjal. Jag och S och hans äldsta tänker nämligen följa efter dem. I icke nedcabbad SUV.

A true work of Art

Resultatet av en fyraåring som gått lös på halva färgskalan, samt sabbat delar av matbordet med nagellacksborttagning.

Besökarna

De landade. Faktiskt före utsatt tid, och jag var pga rusningstrafiken t.o.m något sen. Det här är USA; jag parkerade min bil utanför Hertz biluthyrningsfirma vid LAX. Man får inte ta in privata fordon på området. Sedan gick jag förbi tanten som satt i luckan vid grinden och frågade snällt om jag fick gå in och leta efter mina kompisar som skulle finnas någonstans där inne. Men hon tyckte det var för långt att gå, så hon stoppade en kille (Hertz-anställd) som just körde in och bad honom ta mig med till kontoret. Det var ju skönt. Då slapp jag gå 500 meter.

De hämtade ut sin Chrysler Sebring convertible. Men de får nog vänta några dagar med att köra nedcabbat. I alla fall tills det är varmare än de blygsamma 5 C vi har denna morgon vid 06.30.

Lilla L som är 4 år har semestern utstakad. "Jag ska äta glass, bada, sola och måla dina naglar. Lila, rosa, och guld ska de vara". Raka besked och målinriktad.

Sverigeväder

Det regnar. Ganska rejält. Och så ska det fortsätta fram till torsdag. Jag antar att det är Kalifornien som välkomnar A&A som trots askmoln landar kl. 17.47 på LAX.

Kulturdag lördag

Tycker att den amerikanska översättningen lämnar en del att önska...

Att dekorera bilarna med.

Rättviksdräkten. Även om Bodadräkten är finast.

Vi åkte på Skandinavisk festival igår. Lämpligt nog hölls den på Cal Lutheran's campus. För Lutheraner light är vi allihopa, svenskar, norrmän, danskar vare sig vi vill det eller inte.

De sålde träskor (Skånetoffeln). Klistermärken. Dukar. Smide. Dalahästar. Och så några fler dalahästar. Och visst, det fanns väl ett och annat norskt, danskt, isländskt och finskt krimskrams, men det ägnade jag ingen större uppmärksamhet. Vi åt Viking-dogs. Som i Viking-korv. Kön till köttbullarna och pannkakorna var för lång. Vi tittade på folkdansare, och jag fick en tår i ögat när jag såg en dam som bar Rättviksdräkten. En speaker försökte förgäves lära ut hur man dansar "Små grodorna" och en äldre herre kom förbi och erbjöd åskådarna ett sånghäfte och tappade hakan när jag artigt tackade nej med förklaringen att jag redan kan texterna by heart.

Sedan åkte vi till perseraffären och handlade massor med färska grönsaker och örter och körde kundvagnsrally bland de andra rabiata storhandlarna. En man med svart hår och olivfärgad hy frågade skämtsamt om min bättre hälft försökte lära mig laga riktig mat. Han menade att min fisbleka ansiktsfärg och mitt ljusa hår skvallrade om en hel del svagheter i köket. Jag blev förolämpad. Mest för att han inte visste hur rätt han hade.

Morgonsol och mexikansk musik

När jag sitter på vår uteplats och solen precis har gått upp, då har jag svårt att tänka mig att vara någon annanstans. Den värmer så skönt, där den silar genom bladverket på palmerna. Och idag ackompanjerades morgonjuicen av mexikansk musik. Antagligen från några av byggjobbarna längre bort på gatan.

Jag försökte skriva ett blogginlägg igår kväll. Men jag hade druckit ett glas vin och jag tror alkolåset var på. Blogger ville inte publicera inlägget. Trots att det bara handlade om skattedeklaration. Skumt.

Det var inte jag, det var Gud

Vi har alla olika problem. Det är skönt att umgås med andra så man själv får lite perspektiv på sina egna.

Grannens äldsta går i en Baptist skola. Dottern kommer hem på kvällarna och predikar. Och tror på fullaste allvar att Gud skapade henne, och inte grannen och hennes make strax före Cinqo de Mayo för sju år sedan. Konversation mellan grannens väninna och väninnans dotter (som också går i religiös skola):

-Why did you run away like that? You always have to stay where I can see you!
-Because Satan told me to.

Dags att byta skola, alltså. Fast det är svårt säger grannen. Offentliga skolor är crap här i dalen. Privata skolor kostar skjortan (förmodligen byxorna och skorna också). Privata, religiösa skolor har rimlig avgift och normalstora klasser. Kanske är det ändå värt lite predikan och hjärntvätt?

En ytlig reflektion

Vad i hela världen ger otränade, plufsiga, småfeta män rätten att fälla negativa kommentarer om kvinnors storlek? Varför tror de att barbapappa per automatik har rätt att dejta en fit, långbent yoga-instruktör med getingmidja? Varför dissar de alla kvinnor som enligt allmän uppfattning är normalbyggda med förklaringen att de är för stora? Jäkla a$$holes!

Och nej. Jag har inte haft en särskilt händelserik dag. Och ja. Jag sitter och kollar på hjärndöda teveprogram.

Frrrrrustration WTF?

BCLS, ACLS, PALS, NRP, CGRN, CCRN. Listan kan göras lång. Faktum är att jag bara är en satans jävla enkel RN med BCLS och ECG som dessutom är utbildad i Bortistan.

Jag sitter och söker jobb idag. Märks det?

Dessutom gick mina jävla favorithelvetes jeans sönder vid knät. Och jag som har frångått att tycka det är modernt med trasiga kläder.

Jag behöver ett arbete NU. Så att jag kan köpa hela kläder. Eller åtminstone sytråd så att jag kan laga de eländiga trasor som ligger och skäms i min garderob.

Kamp eller flykt

Så lyder de mest primala instinkterna, och jag är rädd att jag tillhör den senare kategorin. När jag hamnar i en pressad situation slår hjärnan om till magiskt tänkande och försöker, när den inser att det inte går att teleportera sig till en trevligare plats, på alla tänkbara sätt undvika minsta möjliga konfrontation. Åh. Så jobbigt.

Jag har ju i en och en halv veckas tid funderat över University of Phoenix. De är ett online universitet och har fått kritik av varierande art. Det började oskyldigt med att jag anmälde intresse för vidare information, varpå jag dagen efter blev uppringd av en "enrollment counsellor" och därpå fullkomligt drunknade i akronymer och diverse både guldpläterade och gröna skogsdungar. Efter två timmar i telefon med Michael var jag helt dränerad mentalt, men kände att- wow jag är inches away från en Masters of Science in Nursing. Nå. Efter nyktert granskande av min halvfärdiga ansökan började jag tvivla. Enrollment counsellor Micheal är inget mer än en säljare. En haj. Som hoppade jämfota eftersom han trodde att han hade fått vittring på en sardin. Så jag gjorde vad jag gör bäst, ignorerade hans uppföljande samtal. Men sedan fick jag ont i magen och kände mig jagad, varför jag imorse tänkte att nu jäklar ska jag ringa honom och vara ärlig och säga att jag helt enkelt INTE VILL plugga just nu, och säkert förmodligen aldrig nå'nsin kommer att skriva in mig i deras rullor. Men det sa jag inte. Jag slingrade mig och spelade kortet "jag är inte riktigt säker på min situation i livet just nu och känner att detta är ett för stort åtagande och jag vet inte om jag är redo och jag måste nog fokusera på annat nu och det är inte du - det är jag". Och DÄR! satte jag krokben för mig själv igen. Michael sa inte - ok, fine, det är lugnt, tack för att du ringde, jag ska aldrig mer kontakta dig. Michael sa, faxa mig dina betyg så vi kan få igenom din ansökan så du kan börja ta workshops GRATIS och sen kan du bestämma om du vill ansluta dig till en utbildning eller inte. No commitments, free of charge. Och medan jag tänkte, nothing's free och jag vill läsa det finstilta - hör jag mig själv säga - ok, sure, why not, thank you, that's kind of you.

Så nu har jag ånyo skjutit mig i foten och satt mig på pottkanten. Det är ingen idé att jag ringer Michael igen. Jag får be S göra det. Hallå är det nå'n som vet var de säljer civilkurage som funkar när man är nykter?

Djurens rätt i samhället

Jag har en kompis som är djurens ängel. Ja, så är hon ju också väldigt trevlig att umgås med. Men hon utövar verkligen mirakel med utsatta djur - katter, hundar, hästar, t.o.m fiskar. Djur som annars skulle gått en säker framtid på soptippen till mötes. Vad sägs om den lilla chiahuahuan som får plats i fickan på en damkappa och tidigare var undernärd, hårlös, hade en tand som växt genom kinden in i ögat, samt diverse infektioner - nu efter år i hennes varsamma vård är en välmående (om än fortfarande pytteliten) och lycklig väskhund?

Utanför hennes hus finns ett par vildkatter. Som dock beter sig mer tama än vilda. Den ena är en bäbis på några månader. Och hon är det sötaste jag sett på länge. Färgtäckningen och den intensivt blåa ögonfärgen avslöjar siamesiska gener, men hon är mer kompakt än vad jag är van att se en Siames. Jag skulle så gärna vilja ge henne ett hem så hon slipper bli överkörd eller uppäten av en coyote. Och Sherman skulle få en lillasyster... Jag håller som bäst på att bearbeta husbonden, men han är inte överentusiastisk ännu.

Bilden har jag lånat från www.kitten-stork.com

Barnhelg

Fast de är ju inte längre barn. De är 14 och 16 år. Och 16-åringen dyrkar gangsta-rap, har tagit hål i båda öronen (som pryds med bling bling som enligt hans mor är very inappropriate), och har en in min mening skitful röd keps med klisterlapparna kvar på (då detta intygar att kepan är authentic). Min andra hälft och fadern till ovannämnda adolescents är ute och luftar sin nya HD Deuce (som jag kallar "The douche bag" - alltså mc:n, inte min andra hälft). Själv sitter jag klistrad vid datorn och uppdaterar min fullständigt ointressanta blogg, men skall strax svida om till löpargear och ge mig ut. I'm on a roll now, så det gäller ju att passa på. Beach 2o12 är precis om hörnet. Yes indeed, livet är spännande för tillfället.

Löparglöden...

...har infunnit sig igen och jag är så lycklig. Det spelar ingen roll var den gömt sig, jag förebrår den inte, är bara så glad att den kommit tillbaka. Och mina receptbelagda linser är färdiga att hämtas på Costco. Och solen skiner. Och jobben lyser med sin frånvaro, men f*ck them för tillfället.

Ångest

Varför är det så intressant att läsa andras bloggar om vardagsliv? Varför är andras toapapper och diskmedel mera värda än mina egna? Varför gör jag inget vettigt när jag surfar på nätet? Och varför skriver jag överhuvudtaget ett värdelöst inlägg som detta?

Blåser i vinden

Jag undrar om April är synonymt med opålitlighet oavsett var i världen man befinner sig? Idag gassar solen. Men det blåser kallt. Och det blåser från alla riktingar. Fy. Mitt hår gillar inte låg luftfuktighet och blåst. Jag vill flytta dit det regnar. Dit där det växer mossa. Jag vill köpa snygga gummistövlar. Och ha användning för dem.

Muse och Magi

Jag är hemkommen från Portland, Oregon. Regnet följde mig troget och strilar nu både sidledes och vertikalt utanför fönstret. Jag har hittat till en av världens vackraste och mest välorganiserade städer, och är inte helt och hållet exalterad över att vara åter i Kalifornien. Portland har faktiskt varma somrar. Och i övrigt har jag ingenting emot att investera i ett par snygga gummistövlar och en chic regnkappa. Tänk er en stad där man kan promenera mellan barer, affärer och kulturscener. Tänk spårvagn. Tänk liberala, medvetna människor. Tänk grönska. Tänk alternativ musikscen. Det här låter som Stockholm, jag vet. Men jag refererar till Portland. Oregon. USA's västkust.

Muse gav ett fantastiskt framträdande på Rose Quarter Arena och lämnade endast spåret "Absolution" som övrigt att önska. Förbandet Silversun Pickups genomförde en exemplarisk uppvärmning och är definitivt något jag tänker utforska vidare. Den bruden på bas går inte av för hackor.

I övrigt vrider jag mig fortfarande i min framtidsångest och var i förra veckan i kontakt med ett online universitet för att potentiellt anmäla mig till en MSN, en magisterutbildning i omvårdnad. Men jag har lagt den tanken på is. Kostnaderna för vidareutbildning i detta land gör att jag nog inte kan fatta beslut på impulsbasis.

Det får bli en dag för kontemplation, mycket kaffe och ett försök att räta ut några funderingar.

Dåså

Då har jag precis mailat iväg min uppsägning av lägenheten på Björnsonsgatan. Det skar lite i hjärtat och även i epigastrium-trakten där själen sägs ha sin boning. Blackeberg. No more. Åtminstone inte nu. Kanske sen. Kanske en tvåa med balkong på Sigrid Undsets gata. Eller Grundtvigsgatan med utsikt mot parken. Kanske. Jösses. Bor jag här nu då? Här i Kalifornien? Tja. Ett tag till då. Antar jag.

Pain in the ass

Bokstavligen. Ni som tror att det är farligt att åka motorcykel, löpträna på tomma gator sent på kvällen, flyga, surfa och så vidare. I've got news. Hemmet är farligt. Hemma sänker du garden och tror att du är trygg. Icke! Jag halkade utför trappen igår morse, och skyller helt och hållet på heltäckningsmattan. Katten tog jag med mig i fallet, men han klarade sig självfallet helskinnad ur det hela medan jag studsade sådär 3 gånger på svanskotan innan jag så småningom landade på vad som kändes som bäckenbotten utan bolstring. Jag vet inte om jag är frakturerad, jag vet bara att jag inte kan sitta på vänster sida stjärt, att jag inte kan ligga på rygg, och att jag har problem att resa mig upp, huka mig ner, och gå. Jag kan definitivt inte springa, vilket stör mig eftersom jag nu återupptagit träningen efter århundradets förkylning.

Vad skönt det är att gnälla.

Census

I år är det dags att räkna familjemedlemmarna i hushållet via Census 2010. Det har man inte gjort i Sverige sedan 1990. Jag är för ung för att minnas detta. I Sverige förlitar man sig numera på andra register. Jag har fått fylla i att jag är Non Hispanic och White. Hade jag fyllt i att jag var hispanic eller latino skulle jag ha varit tvungen att specificera etniciteten vidare, ex. mexikan, kuban, nicaraguan, puerto rican osv osv. Hade jag fyllt i att jag var asiatisk skulle även där en mer precis beskrivning ha varit nödvändig. Nå, jag förstår att dessa särskiljningar säkert görs med helhjärtad välvilja och mån och omsorg om folket. Men varför, undrar jag, gör man just dessa distinktioner? Det känns på något sätt så imperialistiskt och white supremacy att enbart kategorisera och rasdefiniera alla de som inte hör hemma i facket för kaukasier, vit, eller kort och gott europeisk. Lite obehagligt är det.

Summering av en händelselös vecka

Synundersökning. Jogging. Städning. Inställda fikor (vad heter egentligen fika i plural?). Bokning av resa. Car wash på Wisteria Ln.

Awakenings

Jag har gått och tyckt synd om mig ett bra tag nu. Det får vara nog nu. Jag fyllde ju, som tidigare nämnts, år igår. Och jag fick en fantastisk dag. Jag har surat för att jag ansett att jag begåvats med en oromantisk man. Trott att näe, överraskningarnas tid är förbi. Men;

*Frukost: Cupcake med levande ljus, färska jordgubbar och ett födelsedagskort som löd Birthday Beautiful. Skulle ha serverats på sängen, om jag inte sabbat det hela och smugit ned till köket.

*Lunch: Sushi

*Present: Limitless (nåja - the sky is the limit oftast, men idag var den $300) shopping på valfri plats. Således Topanga Cyn Mall, med byten från J.Crew, Nine West och... inte helt oväntat... H&M.

*Middag: Hanns tyvärr inte med på Versailles med kubansk mat, sparas till senare tillfälle. Däremot en snabb mixed koobideh.

*Bio: "The Girl With The Dragon Tattoo" i fullsatt biosalong. Kön ringlade lång och det var därför middagen fick stryka på foten något. I det här landet får man nämligen inga stolsnummer på biografen och måste därför hålla sig framme i kön för att få någorlunda platser.

Kvällsvard: Öl. Chips. Svullna fötter, som trots allt passade i de nyförvärvade pumpsen strl. 6.

Somnade lycklig. Somnade med en återvunnen känsla av att det trots allt löser sig, även om man skiter i vasken. För det gör det. På det ena eller andra sättet.

Nytt år ny födelsedag

Det är nyår. Persiskt nyår. Vi ska fira det ikväll. Jag har klätt upp mig. Och räknar rynkor. För imorgon fyller jag 31. Japp. Så är det. Gott nytt då!

Och alkohol

Den innehåller ju alkohol. Det glömde jag i min iver nämna. Hosmedicinen alltså.

På bättringsvägen...

... tycker jag mig vara. Men det var en särdeles långdragen förkylning enligt mina mått mätt. Tror inte jag drabbats av något dylikt på närmare 15 år. Nåja. Det är kroppen som anpassar sig efter nytt land, nya virus. Och snoriga småbarn nextdoors. Tack och lov för NyQuil Cold&Flu, två tablespoons senare och man är on top of the world. Och receptfritt dessutom.

Innehållsdeklaration:
*Acetaminophen (Paracetamol)
*Dextromethorphan (även kallad DXM, fanns i Sverige i hostmedicinen Tussidyl som togs bort från marknaden 1999. DXM är en dissociativ drog som liknar PCP och ketamin. No wonder förkylningen drar till reträtt... oh, glömde jag säga att substansen även är hostdämpande?)
*Doxylamine succinate (sedativ antihistamin, tar snabbt och lätt hand om snorande och nysningar, men har en rogivande och lugnande bieffekt.)

I övrigt sitter jag här och söker jobb för glatta livet. Jag måste ju hitta nå't snart. Innan jag är för dammig för att ens verka intressant på arbetsmarknaden. Funderade ett tag på att söka sommarvik i Sverige, men det blir lite krångligt så jag söker mig istället nordost - kanske Bakersfield?

From flab to fab in x weeks

Lär ju aldrig hända. Har inte ägnat mig åt fysisk aktivitet sedan jag stod på skidorna för en vecka sedan. Jag känner mig sorglig och åldrad. Och förkyld.

Åker till IKEA och handlar prinsesstårtebakelser istället. För att jag tror att jag är värd det.

Ligger lågt

Akvariet har fått fiskar. 3 har hittills dött. Jag har fått överjävlig förkylning, lever fortfarande. Vill bara stoppa huvudet under kudden. Kan inte, för jag är för snäll, så jag har lovat en vän i kris att komma hit och föra mig till Starbuck's där jag kan sitta och snora, och nicka, och humma med. Toppen.

Kaos och akvarium

Jag var extrainkallad för barnpassning idag. Och jag har bestämt mig. Jag vill ha ETT barn. Och INGEN hund. ETT barn och EN eller möjligtvis två katter. Två barn + en hund=kaos. Det gick bra. Vi överlevde alla, men jag har inte känt mig så dränerad på energi sedan jag gjorde dubbelpass på K 74.

När jag kom hem igen hade hålet i väggen (ni vet, det där som S's bror pillat med i några dagar nu) fyllts av ett 75-liters akvarium. Ganska coolt faktiskt. Nu ska vi bara konditionera vattnet och odla lite bakterier så att vi så småningom kan fylla det med fisk som S lovat att ta hand om...

Jag har sett snö!

Här ska ni få se på vinter, från självaste södra Kalifornien, mind you! Jag minns inte vad jag egentligen hade för bild av CA för 4 år sedan, men jag är ganska säker på att det inte var detta:

Verkligheten tur och retur

Det kommer bilder snart. Så fort jag letat fram kameran och lagt in dem. Bilder från Big Bear, så klart.

I lördags åkte jag och S upp till en löjligt oversized "stuga" i Big Bear. Vi delade den med 10 andra personer och det var en mycket angenäm verklighetsflykt. Jag fick se snö för första gången på över ett år. Enormt mycket snö på ca 2400 möh. Fantastiska skidbackar. Dålig nattsömn och torr näsa på grund av den höga altituden. Jacuzzi ute på terassen. Dock ingen snowboard. Jag är för feg, står något säkrare på två skidor än en.

Nu är jag åter i trygga förorten. Och känner mig lite tom. Alla dessa människor omkring mig och så sitter jag här ensam igen. Ja, katten är ju här då. Och S's bror, som denna gång har slagit hål i väggen till förmån för en insane idé om ett akvarium.

Dags att söka vidare efter jobb. Dags att styra upp. Jag har fått brev från LA County Health Services. Tydligen gick min intervju bra. De gratulerade mig och meddelade att jag blivit uppsatt på deras lista. Om det mot all förmodan dyker upp en vakans, kommer jag att bli uppringd. Jag sätter inte alla mina pengar på att det kommer hända. Jag söker vidare.

Men glöm det där med att oanmält dyka upp på ett sjukhus och be att få prata med human resources. Det är inget som helst "human" med dem. Jag provade Los Robles. Receptionspersonalen som bestod av griniga gamla tanter vägrade släppa in mig. De vägrade till och med att ringa human resources avdelningen för att tala om att de hade en hängiven RN i receptionen. Deras näsvingar fladdrade nervöst när jag fortsatte insistera. Inte förrän jag anade att de funderade på att ringa vakten för att få mig borttransporterad, vände jag på klacken och lämnade byggnaden. Tack och adjö.