Efterklok

Varför kommer man på alla smarta frågor i efterhand? Vad är det med hjärnan som gör att den blockerar allt sunt förnuft när den som bäst behöver det?

Jag har pratat med UCLA. En liten pre-interview. Som gick sådär. För det är nu i efterhand med kaffet i hand som jag inser vilka frågor jag borde ha ställt. Eller vad jag skulle ha sagt om mig själv. Nåja. Hon visste ju att jag var nervös;

-Hi, I'm ......, and I'm calling from the Liver Center at UCLA. Did I wake you up?
-No, no, not at all.
-I'm doing a phone interview to see if you're a good candidate to come in for a visit. Do you prefer I call you back?
-No, no. Euhm. Eh. Euh. No, I'm, well, to be honest with you - I guess I'm a bit nervous.
-Do you want to take some time to gather your thoughts and prepare?
-No, no. Let's do this.

Kanske skulle jag ha tagit mig lite tid och åtminstone läst igenom mina intervjufrågor. Eller? Visade jag kanske att jag är så otroligt flexibel och kan stå till tjänst inom en nanosekund totalt oförberedd? Ja, jag kan ju plåga mig in i evigheters evighet med att undra över detta. Och det kommer jag troligen också att göra. Det är bara att hoppas att jag blir uppringd i slutet av veckan som hon sa, och att budet är att jag blir inkallad på intervju. Nära, nära skjuter inga harar. Men jag kan inte annat än hoppas. Och se till att jag är förberedd for future reference.