Frihet

Ibland när jag sitter här och tycker synd om mig för att jag inte kan jobba ännu så går det upp ett ljus för mig. JAG valde ju faktiskt att åka hit. JAG kan bestämma över mitt eget liv, och bara man vill något tillräckligt mycket så är det inte omöjligt. Hur stor procent av världens befolkning har den enkla men dyrbara lyxen att själva bestämma? Jag har ingen siffra, men tippar på att den är låg. Jag behöver inte oroa mig över sjukdomar, att ha mat för dagen, nästa orkan eller invaderande trupper. Min futtiga oro består i att fundera ut vilken spännande mat jag kan äta ikväll, att ta mig ur soffan och ge mig ut på löprunda, vilken kompis jag kan träffa idag samt känna mig lite stressad över att jag läst ut min bok. Ni ser ju hur befängt det hela är. Är glaset halvtomt eller halvfullt? Livet är definitivt mycket trevligare om man betraktar saker och ting från ett vackert perspektiv.

JAG tillhör den bortskämda generationen. Men JAG har det jäkligt bra. Och jag inser det.

Ta kakan eller insjukna i den?

En pandemi har slagit till. Och eftersom det är just en PANdemi så innefattar den även västvärlden. Ve! Det är inte ebola, kolera eller malaria. Det är influensa. Men inte den vanliga årliga sängdäckaren. Det är det onda H1N1. Eftersom jag för närvarande befinner mig på amerikansk mark som legal alien men ännu långt ifrån det så onåbara sjukvårdssystemet här så slipper jag bry min hjärna med huruvida jag borde emotta vaccin eller inte. Hade jag varit kvar i Sverige hade jag förmodligen i egenskap av mitt yrke tvingats till vaccination oavsett jag ville eller inte. Lättast är nog att göra som man blir tillsagd, för om du inte tar vaccinet så dör du och om du tar vaccinet så dör du. Var det pest eller kolera eller en helt (o)vanlig influensa vi pratade om? I Sverige finns i alla fall valet. I Sverige har man importerat Pandremix till alla. I USA får man ställa sig i kö. Och kanske få en spruta så småningom. Om man inte hinner insjukna dessförinnan det vill säga. Grannen meddelade att döttrarna 3 och 5 år gamla står som nummer 500 någonting på listan. Grannen är orolig och skulle vilja ha möjligheten att välja mellan pesten eller koleran.

Halloween i förskott

Så här såg det alltså ut i lördags. All out är det som gäller på Halloween här. Igår hörde jag på teve att amerikanerna lägger ut över 2 miljoner dollar årligen på sina utsmyckningar och att över hälften av alla amerikanska hem är pyntade under denna djävulens helg. Det märks, förutom alla varianter av lysande pumpor har grannarna mitt över gatan även stroboskop-lampor i fönstren. Artificiell spindelväv och dim-maskin är också populärt. Varför inte helt enkelt låta bli att städa ett halvår innan Halloween så får man allt damm, alla spindlar och all spindelväv gratis? Vårt bidrag för året är råttor i garaget. De har bildat immunitet mot fällorna så de får väl helt enkelt bo kvar.

Är det sant...

... att SKL bestämt sig för att pissa på oss ssk ännu mera? Tydligen. Jag har via omvägar hört att de magnifika garanterade 2 procenten är hotade. Det gör att man bara vill lägga sig ned och gråta, sedan torka tårarna och dra på sig yllerocken och gå ut i smällkalla becksvarta natten för att köra ett nattpass deluxe med träck upp till armbågarna. Gärna gratis. Halllåååå??? Är det något som är fel här? Att vara sjuksköterska är ett av världens roligaste yrken, visst. Men det finns många andra världens roligaste yrken med mycket mycket mera betalt och mycket mycket mindre direkt ansvar över liv och död. Börja visa sjuksköterskor tillbörlig respekt med ett tillskott i lönekuvertet och korrekt och rimlig bemanning! Om just DU, Herr Välbetald, hamnar under mina vingars beskydd - vill du då att jag ska övervaka dina vitala funktioner med en hjärna som delvis stängt ned eftersom den tillhörande kroppen inte tillåtits äta, vila eller uppsöka toalett under de senaste 10 timmarna?

It's the little things...

Faktiskt. Jag har under större delen av mitt liv letat efter ett högre syfte med det mesta i tillvaron. Väntat, längtat och trott att så småningom så kommer det. Resultatet var naturligtvis att jag missade många saker längs vägen. De små sakerna i vardagen som faktiskt är det som utgör substansen i det som kallas livet. Att i beckmörker kliva på en halvtom buss okristligt tidigt på morgonen, glida in på jobbet, ta första koppen kaffe. Hälsa på kollegorna och le åt någon morgonpigg patient. Småspringa till pendeln efter jobbet, somna på pendeln, kliva av på söder och slinka in på någon varm pub med en god vän. Tidig morgonlöpning innan stan vaknat. Sen kvällspromenad med alla glittrande ljus som bakgrund. Listan kan göras oändlig. Idag satt jag och funderade över om jag pissar bort livet just nu eller om det faktiskt leder till nå't vettigt. Härvan av tankar gjorde mig rastlös och deprimerad så jag löste det hela med att åka till gallerian och HM. De små sakerna ja. Tänka sig, det trodde jag aldrig skulle kunna ske, men faktiskt - HM gladde mig så otroligt mycket! Jag kände mig fri och full med tillförsikt inför framtiden. Bäst att passa på att leva. Varje dag.

It's a beautiful day

Idag har jag lämnat mina fingeravtryck. Digitalt. Alltså inte med så'n där otäck svart klet som är näst intill omöjlig att tvätta bort. Jag frågade personalen på USCIS kontoret där jag var vad de skulle ha mina avtryck till. "So we can trace you". Känns ju tryggt. Sen besökte jag postkontoret och skickade iväg yttermera information till migrationsverket så de kan ta hand om min ansökan om uppehållstillstånd. Tja. Är det klart nu då? Men det har ändå varit en finfin dag, blev bjuden på hemlagad koreansk mat hos grannen. Tog också en tur till Unique Vintage i Burbank och blev en 1920-tals klänning och ett par spetshandskar rikare. Det gäller alltså att uppskatta de små sakerna här i livet. Nu ska jag gå och läsa vidare i min bok "The 19th Wife" (horror-historia galore), medan jag väntar på att solen ska gå ned så jag kan ge mig ut på löptur.

Belöningen

Brända träd från förra årets bush fire

Min löp-trail

Därför springer jag fort

Min cykeltur tog närmare 3 timmar och förutom att det var fantastisk träning så upptäckte jag nya territorier. Nu är jag så där skönt trött och försöker laga en god middag. Grannarna har football-fest next doors och är så högljudda att jag inte vet vad jag tänker. Men det gör inget, för ölen ligger på kylning så det är bara att kliva över staketet om en stund och hänga med.

LÖRDAG

Jag har ny energi! Jag vet inte var den kom ifrån, kanske regnet häromdan? Nåja, den är där och vidare analys behövs inte. Solen skiner, det är 30 grader varmt och jag ska ut och cykla. Har hittat en liten stig inte långt hemifrån som löper genom en grön och lummig ravin! Sedan är jag så glad, jag har hittat två "nya" svenskar som jag ska träffa nästa vecka, och imorgon blir det fika med Sadie. Jag saknar alla er mina fina vänner hemma dock... Om 3 veckor kommer föräldrarna, när kommer resten?

Sol igen

Min vän på farstutrappen

Oktober i trädgården

Min vy från filten

Det svenska deppvädret var kortvarigt, nu skiner solen igen och det är över 30 grader varmt. Märkligt! Igår fick jag nyvunnen energi, jag förnyade mitt HLR-certifikat och det kändes bra att göra nå't gammalt och hemtamt. Nu gäller bara att vänta. Och vänta lite till. Beställde precis en klänning från min favoritsite Unique Vintage... Nästa vecka är första Halloween-festen och då ska jag köra 1920-tal. Flapper-dress, spetshandskar, cigaretthållare, svart peruk och fjäder i håret. Löpningen gick tungt idag pga hettan, men får kompletteras med några simtag i poolen och yoga-övningar på sovrumsgolvet. Det löser sig... Jag måste också åka till HM i Topanga gallerian och spana efter en fuskpälsjacka.

Attityd

Det är vad det handlar om. Jag grät idag. Hämtade posten och blev exalterad då jag fått ett nytt brev från USCIS. Rev upp kuvertet bara för att finna att de vill ha ännu mer papper... Jag bröt ihop i en liten hög. Kröp under en filt. Läste en bok. Grät lite till. Och tänkte "skit". Sen läste jag en gammal bekants blogginlägg för dagen och såg en kommentar från en underbar vän i min egen blogg. Så tänkte jag, "äh va fan, nu räcker det". Därför drar jag nu på mig löparbyxorna och plaskar ut på tur i regnet. För han som sket i vasken sa ju att det alltid löser sig.

Crossroads...

... står jag vid. Ständigt tror jag. Är helt utmattad idag. Torsdag, fredag, lördag städa förbereda pynta, lördag fest, söndag återhämtning. Min senaste helg i korta drag. Så länge jag är aktiv så håller jag tankarna stången. Men idag råder stiltje och då längtar jag hem igen. Mer och mer, vecka för vecka kastar jag längtande blickar österut. Hemåt. Men jag kan inte ännu välja. Snart. Det skulle vara så roligt att få jobba lite här. Att få allting ut ur systemet innan jag återvänder.

Fakta

Det läskiga med att blogga är att man svart på vitt får veta hur och när man faktiskt gjorde saker. Eller inte gjorde saker. Det är ett för mig nytt fenomen eftersom jag av olika anledningar inte fört dagbok sedan jag var i yngre tonåren och blev illamående av min blå starkt parfymerade journal. Jag sitter här och lurar hjärnan och sedan läser jag mina två veckor gamla inlägg och inser att min grå massa tror att allt det där hände precis häromdagen. Nä, inte är det konstigt att jag börjar känna mig lätt mossig.

Hur ska jag göra?

"Your heart starts to feel like an over-crowded lifeboat. You throw your pride out to keep it afloat, and your self-respect and your independence. After a while you start throwing people out - your friends, everyone you used to know. And it´s still not enough. The lifeboat is still sinking, and you know it´s going to take you down with it." Ordagrant ur boken "Shantaram" av Gregory David Roberts. En beskrivning av hur kärleken ibland kan vara.