Så lyder de mest primala instinkterna, och jag är rädd att jag tillhör den senare kategorin. När jag hamnar i en pressad situation slår hjärnan om till magiskt tänkande och försöker, när den inser att det inte går att teleportera sig till en trevligare plats, på alla tänkbara sätt undvika minsta möjliga konfrontation. Åh. Så jobbigt.
Jag har ju i en och en halv veckas tid funderat över University of Phoenix. De är ett online universitet och har fått kritik av varierande art. Det började oskyldigt med att jag anmälde intresse för vidare information, varpå jag dagen efter blev uppringd av en "enrollment counsellor" och därpå fullkomligt drunknade i akronymer och diverse både guldpläterade och gröna skogsdungar. Efter två timmar i telefon med Michael var jag helt dränerad mentalt, men kände att- wow jag är inches away från en Masters of Science in Nursing. Nå. Efter nyktert granskande av min halvfärdiga ansökan började jag tvivla. Enrollment counsellor Micheal är inget mer än en säljare. En haj. Som hoppade jämfota eftersom han trodde att han hade fått vittring på en sardin. Så jag gjorde vad jag gör bäst, ignorerade hans uppföljande samtal. Men sedan fick jag ont i magen och kände mig jagad, varför jag imorse tänkte att nu jäklar ska jag ringa honom och vara ärlig och säga att jag helt enkelt INTE VILL plugga just nu, och säkert förmodligen aldrig nå'nsin kommer att skriva in mig i deras rullor. Men det sa jag inte. Jag slingrade mig och spelade kortet "jag är inte riktigt säker på min situation i livet just nu och känner att detta är ett för stort åtagande och jag vet inte om jag är redo och jag måste nog fokusera på annat nu och det är inte du - det är jag". Och DÄR! satte jag krokben för mig själv igen. Michael sa inte - ok, fine, det är lugnt, tack för att du ringde, jag ska aldrig mer kontakta dig. Michael sa, faxa mig dina betyg så vi kan få igenom din ansökan så du kan börja ta workshops GRATIS och sen kan du bestämma om du vill ansluta dig till en utbildning eller inte. No commitments, free of charge. Och medan jag tänkte, nothing's free och jag vill läsa det finstilta - hör jag mig själv säga - ok, sure, why not, thank you, that's kind of you.
Så nu har jag ånyo skjutit mig i foten och satt mig på pottkanten. Det är ingen idé att jag ringer Michael igen. Jag får be S göra det. Hallå är det nå'n som vet var de säljer civilkurage som funkar när man är nykter?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar