Semester

Nu går jag till poolen och hoppas att jag inte drömmer.

Nä nä

YMCA-sidan ligger nere. Så jag ringde. Och fick veta att jag missat mitt träningspass som började 8.30, inte 9.30. Intresseklubben antecknar febrilt och jag flummar vidare.

Dagens åkomma: Tachycardia

Orsak: Rödvin. Igen. Alltså jag dricker inte så mycket som det kan tyckas, det är bara att jag inte bloggar särskilt ofta heller men att de två verkar sammanfalla... Och rödvinet igår var justified, S's f.d. chef var på besök och påstod att hon gillade min lasagne. Synd att hon inte längre är hans chef då. Om 50 min ska jag köra ett zumba pass. Wish me luck.

Perspektiv ur huvudet på en bipolär-light

Idag fick det bli en långsam morgon. Ja, vadå, det var ju mulet. Och jag har inget jobb. Och inget syfte här i livet. Så det blev filten över huvudet. Kryddat med lite apati och allmänt tycka synd om mig själv och en jag-ger-upp-attityd. Sen pratade jag med J i telefon över en timme. Och när jag lagt på såg jag att man ringt mig från Olive View Hospital. Klockan är två på eftermiddagen och jag slänger av mig pyjamasen, borstar tänder och hår och kastar mig på telefonen för att ringa tillbaka (man kan inte ringa viktiga samtal iförd nattsärk, det känns oprofessionellt). Men får inget svar. Trots detta infinner sig någon sorts fånigt spirande hopp. Varpå jag kör två tvättmaskiner, en diskmaskin, stryker sju skjortor samtidigt som jag skriver mail till dr. M. som försöker hjälpa mig att skaffa jobb. Det hela avslutar jag med att planera och shoppa för morgondagens middagsbjudning samt springa min vanliga löprunda på rekordtid. Nu sitter jag i soffan och avnjuter fryspizza från CPK samt en balja rödvin. Och undrar varför jag inte kan vara lite mera jämn i humöret. Det är så jobbigt med den där ketchupeffekten.

Normalitet

Jag har skaffat ett guest pass på YMCA. Det verkar vara ett lovande ställe. Och jag kan cykla dit på 10 min. CYKLA! De har också zumba-klasser så jag kan fortsätta med mitt nyvunna intresse. Nu har jag alltså hittat ett fint tillägg till löpningen. Jag är på väg tillbaka i form. Äntligen.

Adhesion ileus

Så. Nu kan jag slappna av en stund.

Bridileus

Vad tusan heter det på engelska? Och då blev jag så glad eftersom jag kom på att jag släpat min 10 kg tunga Medical-Surgical Nursing hela vägen hit i handbagaget. Så jag ska gå och konsultera bowel obstruction avsnittet per omgående.

De små stunderna av lycka. Jag vet. Jag balanserar på vansinnets brant.

Jä*lar anamma

Jag har ju inte så mycket av det. Eller ja, den där spontana, orädda och oblyga initiativförmågan är det väl som saknas mig. Jag besitter istället en seg, hårdnackad, självplågande - ja nästan stoisk, uthållighet. Men idag fick jag eld under arslet när jag som vanligt satt och tryckte F5 på ucla's hemsida med förhoppning om plötslig uppdatering och att drömjobbet helt plötsligt skulle dyka upp bland posterna. Då fanns det helt plötsligt där, ett jobb som jag sökt för nära 3 månader sedan. Och telefonintervjuats för. Och aldrig hörde tillbaka från, i vanlig ordning. Jag tänkte, -om jag bara skulle ta och ringa den där människan. Och bara tala om hur fruktansvärt intresserad jag fortfarande är. Eller nä. Vad otäckt, tänk om jag tappar talförmågan. Maila då? Har jag ens kvar numret? Varpå ett frenetiskt rafsande bland post-it lappar och diverse flygblad i kökslådan påbörjades. Och där låg lappen. Med hennes nummer. -Nu så. Tänkte jag. Nu får det tamejfan bära eller brista. Nu ringer jag och säger vad jag sitter här och tänker och fullkomligt struntar i om jag uppfattas som a) desperat b) inkompetent eller c) en helt vanlig idiot. Skitsamma. Inget, jag upprepar, absolut INGET att förlora. Och så svarar människan. På andra ringtonen. Here we go och orden flödar ur mig. Och hon påstår att hon minns mig och att hon är hemskt ledsen att Mr. T inte ringt tillbaka för det skulle han å hennes vägnar ha gjort för att tala om att de pga finansiära problem tvingats dra in posten. Tillfälligtvis. Hon vet inte så mycket mer just nu men att det verkar som om den åter ligger ute och kan jag inte maila henne min CV på nytt vilket jag gör. Och sedan blir jag så lycklig över att jag vågat ringa att jag glömmer att höra med henne vad som händer sen och om jag kommer att bli kontaktad av någon eller om jag ånyo får sitta i ovisshet. Men just nu spelar inget av det någon roll för jag har vunnit en seger över min feghet och det ska jag nu fira med att gå och handla lunch och att också eventuellt på sikt slappna av i käkmuskulaturen och sänka axlarna.

Chokladkollaps

I förrgår var jag mer sofistikerad. Stenhård löpning med tjejen med Montana-plåtarna. Och en massa rödtjut. Igår stod planeterna fel, eller så var det fullmånen, eller en PMS. Jag vet inte riktigt. Men jag kände att världen helt och hållet vänt mig ryggen och att den enda räddningen låg hos Trader Joe's. Vad ska du handla, undrade S. Jo, killarna kommer ju i helgen så vi måste bunkra mjölk och frukostgrejer, förklarade jag. Det var ju en halvsanning i alla fall. Syftet var till största delen Ritter Sport chokladkaka. Välsignade Trader Joe's. Lite chips också. Alltså veggie-chips, så de måste ju ha haft nutritional value av något slag. Jag åt massor av choklad, tittade på en riktigt deppig och tråkig film, fick dåligt samvete, grät över något jag inte kunde definiera för stunden.

Idag mår jag bättre. Men chokladen är slut. Eventuellt måste jag åka och handla mer. Eller kanske en sväng till IKEA för lite Marabou. Man vet ju aldrig när signalsubstanserna och hormonerna kommer att svika en igen.

Trädgårdsfavoriter

THE CONSTANT GARDENER

Ska berätta lite mera bildligt...

THE BEACH BUM.

J. trotsar Stilla Havets iskyla.

En helt vanlig mulen dag i Santa Monica.

Idag...

... blir det Santa Monica med J, som numer verkar åka skytteltrafik L.A. - Vegas.

Zumba!

Istället för att sitta här och gnälla med få avbrott med fika eller löprundor, ansåg jag att det var dags att prova något nytt. Som zumba till exempel. Bra för den som inte vet om hon vill ägna sig åt salsa, merengue, magdans eller helt enkelt ren och skär aerobics (finns det ordet kvar, eller är termen helt ute?). Den här tränings/dansformen kombinerar allt det och lite till. Kul, ja. Svettigt, mycket. Komplicerat, ja - svårt att koppla synapserna så de styr rätt muskulatur.
Men jag säger STORT TACK till Friskis&Svettis. Dessa underbara glädjespridare som jag saknar så. Det var tack vare mina trogna år hos den föreningen som jag något sånär följde med i dagens program.
Och skratta ni bara. Jag är stolt över att vara en övervintrad Friskis-tönt.

Leo Carillo State Beach

Av en slump hittade vi denna undangömda juvel. Nåja. Något undangömd, men definitivt inte oupptäckt. Parkering gratis längs PCH och krav på smidighet som en bergsget för att ta sig ned till vågorna. Fast det var värt det. Och på hemvägen valde vi 23:an genom bergen. En väg som ger hårnålskurvorna ett ansikte.

Varför åker jag inte till stranden oftare? Ska fundera på det en stund.

Och varför tar jag inte bättre bilder? Eller åtminstone fler? Ska fundera på det också.

Rent hus

I alla fall i garaget. Nästan. Efter att ha spenderat en dag i ett 40 C varmt garage är det välförtjänta cocktails som glider ner. Så mycket skräp, och inte en pinal som jag gjort mig skyldig till... Jag lever med en samlare. En hamster som spar på allt som kan vara bra att ha. Själv har jag frångått det stadiet, med undantag av mina kläder och en och annan personlig pryl, ryms hela mitt samlade liv undanstuvat på mina föräldrars utedass. Böcker, väl utvalda prydnadssaker och mitt husgeråd. Hade tänkt använda dem någon gång i framtiden när jag blir vuxen och skaffar ett jobb osv. Nåja. Vårt garage här hade sett någorlunda vettigt ut om det inte dessutom fyllde en Shurgard-funktion för S's förtappade bror. Som gör mig vansinnigt irriterad.

Jäkla tur att det blir stranden imorgon. Kanske kan jag simma till Japan om jag tröttnar.

Fullt upp

Det är tufft att inte ha något att göra, omöjligt att komma ihåg saker. Jag har glömt bort San Fernando Rescue Mission. Igen. Trots en påminnelse via mail igår. Och nu får jag inte tag på dem. För att tala om att jag inte har någon låda med ihopsamlade prylar och kläder till de hemlösa. Fy vad jag skäms.

Varmt

Los Angeles hade för årstiden köldrekord på vissa håll i förra veckan. Jag tror att det har gått över. Igår brann det i buskarna i Camarillo så att det luktade ända hit. Och nu klockan 9 på morgonen står temperaturen på blygsamma 30 C i skuggan. Tja. Det blir ljumma sköna kvällar o nätter med 25 C i alla fall. Nu ska jag hälla upp kaffe. Och söka några jobb. Det går ju inte så bra. (Smygsurfar emellanåt på karolinska.se, för att hålla koll på läget liksom.)

COMEBACK

Det är smickrande att åtminstone en handfull människor undrat vart bloggen tog vägen. Jag blev ju så trött på mitt fastkörda mönster att jag inte stod ut med att skriva/läsa mina inlägg och därför beslöt mig för att ta en paus. Men det spelar ingen roll. Det fastkörda mönstret är ju där ändå, så jag kan ju lika gärna dela med mig av det, tänkte jag.

Jag har varit på besök i konungariket Sverige under två korta veckors tid. Det var med ett visst vemod i bagaget som jag åter landade på LAX i onsdags. Bitterljuvt, så att säga. Fantastiskt var det ju naturligtvis att återse S, men samtidigt så många saker som fattades mig. Nåja. Oh well. Beslut som måste fattas, steg som måste tas.

Idag har jag varit i Pasadena. Och återigen önskat att vi hade ett pittoreskt minihus där. Men så var det det där med den grönare gräsmattan. Som är lika torr och jävlig som ens egen stundtals är, menade J, som tog en margarita i mitt sällskap på Colorado Blvd.

Så rullar min vardag vidare. Nu går jag och städar upp efter hund, katt och fluginvasion. Och sen är det väl dags att one of these days ta mig i kragen.

Over and out, välkommen åter.