måndag, juli 26, 2010
Jä*lar anamma
Jag har ju inte så mycket av det. Eller ja, den där spontana, orädda och oblyga initiativförmågan är det väl som saknas mig. Jag besitter istället en seg, hårdnackad, självplågande - ja nästan stoisk, uthållighet. Men idag fick jag eld under arslet när jag som vanligt satt och tryckte F5 på ucla's hemsida med förhoppning om plötslig uppdatering och att drömjobbet helt plötsligt skulle dyka upp bland posterna. Då fanns det helt plötsligt där, ett jobb som jag sökt för nära 3 månader sedan. Och telefonintervjuats för. Och aldrig hörde tillbaka från, i vanlig ordning. Jag tänkte, -om jag bara skulle ta och ringa den där människan. Och bara tala om hur fruktansvärt intresserad jag fortfarande är. Eller nä. Vad otäckt, tänk om jag tappar talförmågan. Maila då? Har jag ens kvar numret? Varpå ett frenetiskt rafsande bland post-it lappar och diverse flygblad i kökslådan påbörjades. Och där låg lappen. Med hennes nummer. -Nu så. Tänkte jag. Nu får det tamejfan bära eller brista. Nu ringer jag och säger vad jag sitter här och tänker och fullkomligt struntar i om jag uppfattas som a) desperat b) inkompetent eller c) en helt vanlig idiot. Skitsamma. Inget, jag upprepar, absolut INGET att förlora. Och så svarar människan. På andra ringtonen. Here we go och orden flödar ur mig. Och hon påstår att hon minns mig och att hon är hemskt ledsen att Mr. T inte ringt tillbaka för det skulle han å hennes vägnar ha gjort för att tala om att de pga finansiära problem tvingats dra in posten. Tillfälligtvis. Hon vet inte så mycket mer just nu men att det verkar som om den åter ligger ute och kan jag inte maila henne min CV på nytt vilket jag gör. Och sedan blir jag så lycklig över att jag vågat ringa att jag glömmer att höra med henne vad som händer sen och om jag kommer att bli kontaktad av någon eller om jag ånyo får sitta i ovisshet. Men just nu spelar inget av det någon roll för jag har vunnit en seger över min feghet och det ska jag nu fira med att gå och handla lunch och att också eventuellt på sikt slappna av i käkmuskulaturen och sänka axlarna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vad härligt!! Det är skönt när sånt händer, då är det meningen!
SvaraRaderaSkrattade gott åt "...slappna av i käkmuskulaturen och sänka axlarna" Förstår precis :D
Svenskar är ju rätt försiktiga också, vill inte vara för på, men det ska man ju vara! Modigt av dig och det där lär gå vägen.
Heja heja - bra jobbat C! Jag har en bra feeling...det här kommer att gå bra! :) Kramar till dig!
SvaraRaderaTack för de uppmuntrande orden :) Vi får väl se vars det leder, men nåja.
SvaraRaderaOch jo, mrs.clapper, visst är det ju så att man känner sig som en ihoprullad liten muskelkontraktur ibland när alla funderingar i knoppen ger utslag i kroppen?! ;D
SvaraRadera