Toughest honeymoon ever...

De säger att vi befinner oss i en hålla-handen-sort-of-honeymoon-fas. Och det är ju sanning, eftersom vi har superlång praktik och introduktion. Men det är också en probation-fas. Håller du inte måttet är du ute. Det är en fullständig underdrift att påstå att det råder totalt informationskaos i min hjärna för tillfället. Att jag har satt mig ned för att klämma ur mig ett blogginlägg är enbart en livsuppehållande åtgärd. En liten paus.
Jag är jättelycklig över att ha fått chansen att delta i programmet och att jag varje dag har ett jobb att gå till. Men jag är så nervös. Det känns som att hjärnan mest är gjord av teflon och att informationen åker rutschkana där inne. Idag har vi gått igenom dokumentationssystemet för perioperativa enheten. Imorgon ska vi gå igenom ytterligare x antal datasystem. Samtidigt försöker vi få en bild över hur operationsavdelningen är uppbyggd, var allting finns och förvaras, hur elektrokirurgienheterna funkar, vilka olika typer av laserutrustning som finns, hur mikroskopen förberedes, robotarna laddas, vilka instrument som behövs för respektive kirurgi, vilka preparationsmaterial som används, etc etc. Ja, ni får en bild.
MEN. Som sagt det är kul. Och stimulerande. Och grymt utvecklande.
Nu ska jag gå och pyssla om fina brorsdotter som är på genomresande från Sverige tvärsöver kontinenten, med nästa stopp Nya Zeeland. Råkade precis avslöja för henne att det finns en Converse-outlet i närheten. Risk för överviktiga resväskor således...

First episode

Det har varit en intensiv första vecka. Utmanande och rolig. Vi är tolv stycken som fått ynnesten att anställas till OR Training Program 2011, och under sex månader kommer vi färdas tillsammans genom teori och praktik. Och förhoppningsvis är vi tolv stycken som någon gång i mars nästa år placeras som självgående anställda på någon av UCLA's fyra operationskliniker. Jag har en känsla av att ha hamnat rätt. Jag nyper mig i armen varje gång vi går genom någon av Main OR's sterile cores och alla dessa främmande (en del bekanta) instrument och maskiner radar upp sig. På UCLA Healthsystem's hemsida kan man läsa "It begins with U". Jag tar det personligt och känner mig stolt, men även lite rädd; kommer jag att kunna leva upp till detta - kommer jag att kunna leva upp till mina egna och andras förväntningar?
Många saker är lika som i Sverige och andra är olika. Sjukhusets design, hårdvaran i form av utrustning, sjuksköterskor som tjatar på läkarna, är exempel på saker som i stort väldigt mycket påminner om min tid på Huddinge sjukhus. Här förses vi också med scrubs, och de tvättas av någon firma, och vi åker alltså fram och tillbaka till jobbet i våra privata kläder. Men sedan är det högtalarsystemet, som är som på film, där sök efter anställda eller olika "codes" ropas ut. Det finns flera olika code, alla med färgbetäckningar, den blå är en medical emergency som t.ex. hjärtstillestånd. Den röda är brand. Silver är person med hotfullt beteende och möjligen vapeninnehav. Rosa är kidnappning av spädbarn. Osv. Olika situationer i regnbågens alla färger som ljuder genom sjukhuset då och då.

Jag är rädd, jag är exalterad, jag är upprymd, jag kommer göra mitt bästa. Och jag återkommer med en uppdatering. Nu måste jag gå och ta hand om huset som blivit rejält eftersatt de senaste dagarna

Jag är lite upptagen...

Just nu. Försöker bearbeta alla intryck. Återkommer. Men det är jätteintressant!

En som inte skor sig på andra

Jag har blivit kär i ett par skor. Eller möjligtvis flera par skor, för det är många av dem jag vill ha. TOMS är inte bara sköna, fina skor. För varje par du köper, går ett par till människor i nöd, till barfotabarn som inte valt att vara det. Huvudkontoret ligger i Santa Monica, och ser mest ut som en lagerlokal. Cementgolv, kontorskuber av nakna plywood-skivor, avsaknad av A/C. Spana in hemsidan och säg, skulle inte dessa pjucks passa utmärkt att nonchalant slänga upp på en stol på ett bajsnödigt trendigt Söder-fik? Inte nog med att du ser cool och lite mainstream-unik ut, du har också bidragit till att någon, någonstans i världen inte längre går i trasiga skor eller inga alls.

Lycklig träning!

Jag tog mig i kragen. Sen fick jag eld i baken och ignorerade den nylagda asfalten och tog cykeln till YMCA. Och körde ett Zumba pass. Fasen vad kul det är. Och oj, vad det påminner om ett puls pass på Friskis. Har jag sagt det här förut? Bra, det lär inte heller bli sista gången. Till alla er som trodde att jag på något vis var cool, nej nej. John Fogerty i hörlurarna, upp på epa-cykeln och till den folkligaste och svettigaste träningen av alla. Då trivs jag bäst!

In-asfalterad

Jag hade inga som helst planer på att åka någonstans idag. Men eftersom man precis lagt ny asfalt på gatan utanför och det ännu är för blött för att köra, så blev jag naturligtvis plötsligt väldigt inspirerad att ta mig någonstans, vart som helst. Istället har jag puttrat runt hela dagen utan att göra ett endaste vettigt dyft, förutom att dela en kanna kaffe med grannen. Jag borde lusläsa boken med information om olika försäkringar, för det börjar bli hög tid att välja en nu. Och jag borde läsa mera i min kurslitteratur. Och så borde jag fixa lite runt huset. Vad många borden det blev. Och ändå har jag inte listat dem alla! Så. Nu. Blev det lite bättre, nu känner jag mig mobiliserad. Nu går jag och städar köket och sen sätter jag mig och läser. Så.

Fyrkantiga ögon

Kan man få det av att stirra på laptopen för länge? Insåg också precis att jag nog måste skaffa en så'n där knä-mojäng att sätta maskinen på för att undvika brännskador på låren. De är rejält räfflade nu och ömmar, jag är seriöst orolig att jag orsakat deep tissue damage. Dessutom är klockan mycket sen och jag går nog och lägger mig nu.

Tankens kraft

Jag besitter ingen specifik tro på någon högre makt, men har en förkärlek till det som kallas det övernaturliga. Trots att jag är sjuksköterska och drillad inom skolmedicinen anser jag att förklaringen till hälsa och ohälsa är mycket mera komplex än det som kan hittas under ett mikroskop. Sagt och gjort, eftersom jag har lärt känna J - och tycker att hon är en välutbildad, vettig och jordnära människa, provade jag igår en av hennes behandlingar med öppet sinne. Bland annat talade min kropp om för henne att den lider brist på protein och fettsyror, varpå jag fick en rekommendation på preparat som kunde avhjälpa detta. Även magnesiumtillskott skulle verka till min fördel. Vidare fann hon en trolig orsak till min onda högeraxel/halsrygg/skuldra, och jag väntar med spänning på att se om behandlingen gav resultat. Jag vill inte exakt gå in på detaljer kring detta, jag hyser stor respekt för J, och är rädd för att jag inte rättvist kan beskriva hur det hela gick till.
Våra kroppar består av trillioner små mikrokosmos, en enda cell är en värld för sig - med sina mitokondrier och golgiapparater och allt annat smått och gott som fyller olika funktioner. Det mesta kan vetenskapen idag ge en tillfredsställande förklaring till, men mycket är ännu höljt i dunkel, och ibland sker sådant som i brist på bättre beskrivning kallas för mirakel.