Perspektiv ur huvudet på en bipolär-light

Idag fick det bli en långsam morgon. Ja, vadå, det var ju mulet. Och jag har inget jobb. Och inget syfte här i livet. Så det blev filten över huvudet. Kryddat med lite apati och allmänt tycka synd om mig själv och en jag-ger-upp-attityd. Sen pratade jag med J i telefon över en timme. Och när jag lagt på såg jag att man ringt mig från Olive View Hospital. Klockan är två på eftermiddagen och jag slänger av mig pyjamasen, borstar tänder och hår och kastar mig på telefonen för att ringa tillbaka (man kan inte ringa viktiga samtal iförd nattsärk, det känns oprofessionellt). Men får inget svar. Trots detta infinner sig någon sorts fånigt spirande hopp. Varpå jag kör två tvättmaskiner, en diskmaskin, stryker sju skjortor samtidigt som jag skriver mail till dr. M. som försöker hjälpa mig att skaffa jobb. Det hela avslutar jag med att planera och shoppa för morgondagens middagsbjudning samt springa min vanliga löprunda på rekordtid. Nu sitter jag i soffan och avnjuter fryspizza från CPK samt en balja rödvin. Och undrar varför jag inte kan vara lite mera jämn i humöret. Det är så jobbigt med den där ketchupeffekten.