Highway to ....

Ja, vi får se vart den leder. Vägen in i det nya årtiondet. 2009 kräver antagligen en summering. Såå... Jag avslutade 2000-talets första dekad med att fylla äldre och äntligen ta steget. Släppa alla borde och måste och skulle. Jag lämnade Sverige nästan som i landsflykt, men det behövde bli så. Jag kunde inte ägna det mera eftertanke. Då hade jag inte vågat. 2009 var året då jag insåg att jag kan förflytta mig hur långt bort som helst, men den riktiga resan pågår i själen. Det är där man måste hitta hem. Och jag tror att jag kommit en bit på vägen enbart med den insikten. Jag vet var jag ska reda mitt bo. Kloka H (som jag inte kan länka till eftersom jag är HTML-handikappad) skriver om att leva i nuet. Det har jag lärt mig. Det och att ett steg i taget räcker. Man måste resa sig upp innan man kan börja gå. Och var sak har sin tid. Klyschor som stämmer så väl. De finns de som inte kan resa sig. Bokstavligen. 2009 var året då min älskade morbror hamnade i det helvete han inte önskade sin värsta fiende. Han firar in det nya året med att koncentrera sig på att andas och skålar i sondmat. Livet är bräckligt, men när man är ung, frisk och oroar sig över om sminket sitter rätt eller om frisyren är förlegad, då tycks det oändligt. Möjligheterna sträcker sig bortom horisonten. Men det går inte att vänta. Imorgon kan vara för sent.

Jag tar ett steg in i 2010. Och sen får vi se vart det bär hän.

Till alla vänner som jag önskar vore här; Ett riktigt Gott Nytt År till er. Ni finns hos mig i tanken varje dag.

Arbetssökande

Låter ju mycket bättre än arbetslös. Vilket jag är. Det har sjunkit in nu. Usch.

Alla som framgångsrikt försökt söka jobb som sjuksköterska i USA räcker upp en hand nu. Och sen tar jag tacksamt emot receptet. Jag trodde utmaningen skulle ligga i att börja jobba, men jag har bittert fått erfara hur fel jag hade. Det är en snårskog, en djungel, landminor och fallgropar. En jobbansökan tar ca en timme att fylla i online, och sen är jag ändå osäker på om jag skrivit tillräckligt, fyllt i korrekt, och framställt mig som någorlunda intressant.

Det tog ca 8 timmar innan West Hills gav mig fingret. Jag väntar nu på domen från Olive View, LA County, Kaiser Permanente, Providence Burbank, och USC. Det tar emot att söka Simi Valley med sina adventistideologier eller till katolikerna på Northridge. Men jag kanske säljer mig till religionen. Bara för att. Vi får se. Jag plöjer vidare.

Leaving Las Vegas

Julen blev riktigt fin trots ovana traditioner. Men jag fick ju de paket jag ville ha (och ja, jag är fem år) och ögonen glänste även på S när han fick öppna både julklappar och födelsedagspresenter. I Vegas var julstämningen dock osäker, stan glittrar ju hysteriskt oavsett årstid. Vi checkade in på The Mirage (ett av mina favorithotell, inte lika rörigt som många av de andra) och påbörjade resan mellan spelborden och de enarmade banditerna. Även om jag erhöll en och annan gratisdrink märks det inte i min plånbok. Första kvällen gick jag plus hela $45 och S $200, detta gjorde att jag blev extra modig kväll nr 2 och hamnade istället på ungefär samma summa minus. Men som man säger "Peck im Spiel, glück in der Liebe". Jag hoppas på det.

Idag kör vi vardag med städning, jobb och löpning. Det glittrar inte riktigt lika mycket, men jag har betydligt mindre ont i fötterna.

Julbord in Westwood

Dagen till ära åkte jag kommunalt. I två timmar, med tre olika bussar. Sightseeing när den är som bäst(?).
Det var värt det. Ett bättre julbord får man i Sverige leta efter, två tjejer som kämpat i dagar med att få den rätta touchen med de rätta ingredienserna. Jag saknar alla där hemma något så fruktansvärt mycket, men är oerhört tacksam att även här finns alla dessa underbara människor.

Och kanske...

... får jag göra om det här till nyår.
(Mammoth 2008)

Lost in the pancake

Alla skriver om julfeeling. På facebook, på bloggar, på msn etc etc etc. Jag skulle vilja skriva om julfeeling, men jag har noll av den varan. Istället sitter jag och försöker koppla ihop alla trådar. Misslyckades kapitalt med att ansluta mobiltelefonen via bluetooth till datorn. Försöker adressändra. Försöker slutföra min CV. Har lagt körkortet på is, Audin är på reparation. Igen. Så jag har ingen bil att utföra körprovet i. Lika bra det. Vi tar det nästa år istället.

Men jag är ändå på ett rätt trevligt humör. Sedan pulsklockan infördes har jag förbättrat mina löpresultat, jag ska åka kommunalt till Westwood för att gå på svenskt julbord imorgon och på fredag tar vi en road trip till Vegas och checkar in på The Mirage.

Ingen julfeeling alltså. Men en i övrigt rätt ok feeling.

Gräs under fötterna 20 dec

Det är dryga 20 grader varmt och jag har gått omkring barfota i trädgården. Jag trivs här, men saknar mina nära särskilt mycket såhär innan jul. Mor och far som gör och alltid har gjort ALLT för mig och som alltid finns där oavsett. Det känns svårt varje år som jag inte kan klä granen med far. Eller dela julaftonsmorgon med dem tillsammans med skinktuttul, julmust och kaffe.

LEGITIMATION

Jag hann bara med löpningen, dusch och lunch på min lista! Sen hämtade jag posten. Jag har fått mitt kaliforniska ssk-leg!!! Jag är jätteglad, det är fantastiskt! Men det känns också märkligt... Så lång väntan, och sen håller jag det i min hand - ett litet kort som intygar att jag är en Registered Nurse. Är det ett skämt, undrar jag. Nä. Det är på riktigt.

Då ska jag bara åka till gallerian med grannen (måste hitta lämplig stass för julens Vegas-resa). Sen har jag inga ursäkter, det är bara att finslipa CV:n och skicka iväg den. Och hoppas. Malbec blir det definitivt ikväll. Tvätthögen får eventuellt vänta.

Dagens lista

Tänkte att det skulle bli lättare att få saker genomförda idag om jag sätter dem på pränt. Det blir lite mera press då. Jag är så trött att jag helst vill stanna under täcket resten av dagen. S satt uppe och jobbade till 04.00 am, och jag kunde förstås inte sova på riktigt förrän han var klar.

Såhär tänkte jag att dagen ska se ut:

* Löpning, Mason-Devonshire-De Soto-hem (kan bli närmare 10 km, vi får se vad pulsklockan visar).

* Dusch

* Lunch (rester från gårdagens lätt misslyckade Tandoori-kyckling-försök).

* Redigera klart min CV

* Körkortsplugg

* Vika tvätt och stryka (har väntat i 1 1/2 vecka, men ingen annan gör det åt mig och tvättberget har ännu inte magiskt försvunnit).

Nå, om jag lyckas åstadkomma allt detta, så blir nästa punkt:

* Malbec-vin från Argentina.

Allt du kan göra idag kan du göra imorgon

Eller på måndag. Eller nå'n annan dag så småningom. Jag ägnar mig just nu åt en av de saker jag är skickligast på. Att skjuta upp och ignorera. När man borde tvätta så måste man helt plötsligt läsa alla artiklar på msn, eller när man borde plugga så är golven dammsugna rena från de mest mikroskopiska partiklar. Eller i mitt fall just nu, jag borde plugga till körkortet. För jag borde ha ansökt om det för typ två veckor sen. Egentligen skulle jag ju käckt kunna promenera in på närmsta DMV och slänga upp mitt svenska körkort som varit i min ägo de senaste 12 1/2 åren och hämta ut en kalifornisk version. Men det fungerar inte så. Man måste göra ett teoriprov OCH ett körprov. TÄNK OM JAG KUGGAR??? Efter att ha kört runt i Kalifornien i mer än tre år. Tänk om de inte ens låter mig köra tillbaka hem. Tänk om de arresterar mig? TÄNK!!! Och tänk vilken törn självkänslan skulle få!! Ve! Så alltså. Jag borde plugga California Drivers Handbook. Men GÄSP vad tråkig den är. Men jag ska. Och så måste jag ägna helgen åt att fickparkera och lära mig vilka gula linjer som är lagliga att korsa och inte. Jag har lovat mig själv att på måndag, då ska jag infinna mig på DMV's office i Simi Valley. Kl 8.30 am. För att fejsa musiken liksom. Men det är då. Inte idag.

Allt som rear är inte guld...

Jag har behövt nya slingor i håret. Länge. Idag fick jag för mig att nu, nu är det definitivt dags. Efter en helg med regn, dimma och skitig gödsling i trädgården kände jag för lyx. Budget-lyx tänkte jag, det måste ju SuperCuts ha... Min mamma blev ju fin i håret där, och för en billig penning dessutom. Jag borde ha lärt mig... Ryan Air - billigt! Ja, om du inte räknar in flygskatt eller triviala saker som incheckat bagage eller felstavade menyer ombord och först till kvarn för att få en vettig plats.

Slingorna blev bra. Riktigt bra. Men det hela tog 2 1/2 timme. "Have a good holidays" säger frissan. Jag stirrar med fortfarande blött hår på henne. "You want a blow dry? That'll be extra". Självklart, tycker jag. Säkert bara $5 eller nå'n annan symbolisk summa. Föningen blev bra, även den. I kassan summerar tanten ihop det hela. Blow dry $25 står det. Jag sväljer. Betalar och går ut. I bilen ser jag i backspegeln att de flesta av de slitna topparna sitter kvar. Klippte hon verkligen något mer än ett par testar bak?

Jag är naiv, har aldrig funnits någon genväg för mig. Nästa gång kör jag lyx och all inclusive. För $20 dollar till får jag kanske till och med en espresso medan jag väntar.

Juldekoration

När jag var liten tändes adventsgranen utomhus, samt alla stakar och stjärnor inomhus alltid på första advent. Julpyntet skulle upp dagarna innan julafton, inget fuskande eller tjuvstartande.

I takt med att det mänskliga ekorrhjulet snurrar allt snabbare, flyter årets alla högtider ihop och man hinner knappt städa ut det gamla innan det är dags för det nya. Vi kanske inte är hemma över jul, så vi köpte en liten rosmarinbuske klippt som en gran istället. Organiskt tänk liksom. Inget exklusivt barrande som dör ut efter ett par veckor, utan istället en användbar sak som i januari kan placeras i trädgården. Den och mormors adventsstake får bli årets dekoration. Och så de gröna LED-lamporna i palmen framför förstutrappen såklart.

Martha Stewart's mardröm

En god vän kommenterade: "Du är ju inte direkt hemmafrun personifierad". Jag förstår varför. Det här blev en katastrof. Trots inspiration från 'O helga natt' med Tommy Körberg... Det skulle antagligen ha varit Jussi trots allt. Jag skyller på allt jag kan. Jag har bakat mina sista lussebullar. Jag inser min egen begränsning. Som tur är ser bullarna ut som lussebullar ska på utsidan, men de smakar f**n. Alltså kan jag lägga fram dem som skådebröd för exilsvenskarna imorgon. Medan vi dricker öl och äter quesadillas i skenet av adventsljusen.

En vit jul

Vi har också snö. Fast några mil bort. Men ändå, jag ser den ju!

Plötsligt händer det

Posten var mycket långsam idag. Så långsam att jag inte trodde att det skulle komma något i brevlådan. Men så gjorde jag ett sista försök att leta innehåll såhär på kvällningen, och där låg det. Ett oansenligt kuvert från social security administration!!! Jag har fått mitt amerikanska social security nummer! Hur stort är inte det? Imorgon skickar jag in det till California Board of Nursing och får så småningom förhoppningsvis ut min RN license.

Namn schnamn

Jag ändrade min adress. Tyckte det var opassande att den innehöll ordet marathon, när jag inte varit i närheten av något som liknar ett marathon på över två år.

Överraskning...

är normalt sett ett ord med positiv laddning i min vokabulär. Men de senaste dagarna har det snarare varit förknippat med viss besvikelse, frustration och förvåning.
Om jag vill ha oväntat besök köper jag Gevalia och inte Arvid Nordquist, alternativt bosätter mig i en studentkorridor. Nu är det så att jag inte gör någotdera, eftersom jag helt enkelt överlag ogillar sådana event. Visst är det spännande när en av ens goda vänner någon gång ringer på dörrklockan utan att man planerat mötet veckor i förväg. En av ens GODA vänner. En sån som man vill träffa. Men hur hanterar man det faktum att en person som man nätt och jämnt kan tolerera i tid och otid traskar genom ytterdörren som vore den en dörr till en salon i en västernfilm? En person som sätter sig bredbent i soffan, lägger beslag på fjärrkontrollen och högljutt orerar om rena rama osanningar. För att också tillägga äter allt som råkar stå framme, samt suckar och grymtar när tekannan inte innehåller färskt te. Helt plötsligt finner man även denne person i tvättstugan, rotande i ens tvätthög, för att göra plats till att tvätta sina kängor eller veckans skörd med alldeles för mycket tvättmedel.

Nä, sådana överraskningar vill jag helst vara utan.

Lycka i brevlådan

Så här ser de ut när de kommer, de efterlängtade breven... Just detta innehöll tid för intervju inför mitt Green Card. Happy happy Joy joy!

Les sentiments bleus

Jag såg den Blå filmen häromdagen, igen. Den är så vacker att det gör ont. Nu är det ju så att klockan bara är halv sju på morgonen och jag tänkte sova en timme till eftersom jag resten av dagen skall stå i A's affär och lyssna till H's sorglösa pladder. Men då ramlade jag istället över en fransk blogg. Är det nå'n som vill säga mig något? All fransk-inspiration? J'ai oublié presque tout, och vet inte ens om det där var rättstavat. Pourquoi glömmer man så mycket på 12 ynka år?

Snart är jag legal!

Stegade in på socialkontoret och kände tålamodet och humöret dala efter att ha konstaterat att där var halva Valleyns befolkning. Men lo and behold, efter 20 minuter var det klart! Ett kvitto fick jag med mig på att jag om ca 10 dagar kommer att ha mitt social security card!

Ropa varg...

råkade jag visst göra. Jag sansade mig och tog fram min ytterst analytiska och kreativa sida och lyckades radera mig själv från mig själv som bloggintresserad idiot. Åh, så skönt, än finns det hopp. Och som min far säger: den sista idioten är inte född än...

Jackass = me

Hur klantig kan en människa bli? Jag skulle försöka lägga till kusinens blogg till listan av folk jag följer. Hur i h*lvete lyckades jag lägga till mig själv som bloggintresserad till min egen blogg??? Seriöst? Snälla kan nå'n beskriva för en självutnämd idiot hur jag tar bort mig själv från mig själv så att säga!!!

Ensam

Eller nästan. S är ju hemma. Men åtminstone inga fler av hans familjemedlemmar. Idag har jag korsat Valleyn tre gånger för att skjutsa runt hans mamma, visst Ross är kul - när jag själv känner för det, och det är ganska lustigt att en äldre persisk kvinna föredrar Taco Bell om hon själv får välja. Tog henne till en väninna hon inte träffat på flera år, som tur var hade väninnan en väldigt trevlig son som växt upp i Montreal och gillade socialized medicin så tiden gick liksom av sig själv. Men nu sitter jag här i soffan och det är tyst och lugnt. Ingen som behöver te, eller undrar varför just den blomkrukan står där och inte här. No offense, men lite överdosering blev det. Imorgon ska jag till socialkontoret för att äntligen skaffa mig ett social security nummer, kommer bli spännande att se om de tar mitt svenska personbevis på allvar.

Utmattad

Gårdagens fest var en överraskning. Det blev så otroligt kul, mycket beroende på att två varma, underhållande, och tequila-gillande vänner dök upp. Så det där lite krystade persiska blev liksom lite nedtonat. Idag ligger jag platt. S mamma är fortfarande kvar. Kanske tills imorgon. Förhoppningsvis inte längre. Känner att jag bara vill ha tillbaka min soffa och min fjärrkontroll.

Allting har en ände...

men korven den har två. Så det så. En av de subtila detaljerna med att vara vuxen är att man börjar inse att allting har ett slut, såväl goda ting som mindre trevliga. Eller som Nelly Furtado säger: "All good things come to an end". Vad vill jag då säga med dessa högst djuplodande konstateranden? Jo, jag var en smula nervös inför denna min första Thanksgiving. Dels för att jag inte har någon tradition i firandet och var livrädd att mina candied jams skulle smaka förskräckligt, men även för att jag skulle träffa ytterligare medlemmar ur S's familj. Nåväl, nu är dagen till ända, och jag pustar med ömma fötter ut under mitt IKEA-täcke i min IKEA-säng. Det hela förlöpte ytterst smärtfritt och var faktiskt en helt enkelt trevlig tillställning. Jag har ägnat större delen av dagen åt att diska och laga mat, men det var det hela värt. Kalkonen, som vägde någonstans kring 9 kg smakade som kyckling och passade utmärkt till de sockertäckta sötpotatisarna. Champagnen var porlande och gjorde sitt, samt skaran som anslöt till middagen var även de nöjda och glada.

Och förresten, av gårdagens checklista var löpningen det enda som fick stryka på foten, men det tog jag igen imorse i ett blåsigt men 25-gradigt väder.

Tidsoptimism galore

Imorgon är det dags. Thanksgiving! Såg igår på History channel att högtiden kom till tack vare nordamerikanska indianer. Utan dem hade pilgrimerna dött. Det hade ju varit hemskt synd, eller? Ett gäng skabbiga britter landade på östkusten någonstans kring New England och höll på att svälta ihjäl i dess bistra vinterklimat. Dessutom hade de ingen aning om vilka grödor som skulle fungera att driva upp i det nya landet. Den lokala indianstammen var så vänlig att instruera främlingarna i vad man odlar, hur man odlar det, och när man skördar. Självklart blev skörden rekordstor och de gudfruktiga nykomlingarna förstod genast att här hade ett mirakel skett! Som ett tack till Herren, Jesus, vem helst som behagade lyssna, samt till indianerna anordnade européerna en festmåltid. To give thanks, så att säga.

Nåja. Idag har jag tänkt mig hinna med följande; laga en lasagne så den är klar att slänga in i ugnen vid lämplig tidpunkt under kvällen, städa 3 toaletter plus en hel övervåning, köra några tvättar, springa min långtur, samt åka till perseraffären och inhandla de rätta attributen (detta är ju en Persian-American Thanksgiving, mind you)och även hinna med H&M på vägen... Jag inser ju själv när jag satt detta på pränt att det är en egentligen tämligen omöjlig ekvation. Jag sätter igång så får vi se när paniken kommer krypande och vilka omprioriteringar som måste göras.

Var är hemma?

Jag skulle nog säga att det är där som man känner sig i sitt rätta element, inte nödvändigtvis där skattemyndigheten har en registrerad. Fick en liten tankeställare idag när jag pratade med en trevlig kille på just omnämnda myndighet... Han kvittrade på så glatt om hur enkelt det är att bokföra sig i ett annat land. Glömde fråga honom hur svenska motsvarigheten till IRS redan fått nys om att jag emigrerat eftersom de försett mig med blanketter om att folkbokföra sig i utlandet. Kort och gott, jag skall nu fylla i dessa och när de väl gått iväg med posten så är hemma... här? Tja, jag antar det. Från och med nästa år går all min skatt till USA's försvarsmakt och oljeindustri, eventuellt några dollar till vård, skola, omsorg också, men det kan inte vara många. Men medborgare och kvar i röstlängden är jag fortfarande i Sverige, och mitt hjärta kommer alltid att vara blå- och gulrandigt oavsett var jag hamnar.
Så hemma? Mitt rätta element? Stranden vid Zuma och Södermalm, varför kan man inte bara slå ihop de två?

Avsaknad av novembermörker

Tänkte bara pigga upp mig själv och eventuella läsare med denna bild av hur en helt vanlig novemberdag på andra sidan pölen kan te sig...

Jag städar...

igen. Varför? Jo, därför att det på torsdag är Thanksgiving. Och hela S's släkt kommer. Med början onsdag då äldste brodern vilken jag ännu inte träffat bilar ned från San Jose. Alltså blir min insats städning eftersom jag inte kan laga mat. I kylen ligger en stor fet kalkon, jag orkar inte gå upp ur soffan just nu för att kontrollera hur många kilo den väger, men det är den största döda fågel jag någonsin sett. S får tillreda fäet, jag kan sträcka mig till att koka yams men där slutar mina kulinariska färdigheter.

Jag ringde även Social Security avdelningen idag, bara för att erhålla information om att jag behöver ett personbevis för att få ut mitt nummer. Alltså måste jag ringa skattemyndigheten i Sverige imorgon, vänta ca en vecka för att få hit personbeviset, sedan gå till det lokala Social Security kontoret, sedan vänta ytterligare två veckor för att få mitt nummer så att jag sedan kan sända in detta till California Board of Nursing för att sedan vänta gud-vet-hur-länge för att få ut min legitimation. Men saker och ting rör ju i alla fall sig i någon rikting vilket känns trevligt som omväxling.

Turbulens

Mina föräldrar åkte tillbaka hem till Sverige i fredags, och det var ett sorgset farväl som togs på LAX. Det kändes minst sagt konstigt att vara den som vinkar av och sen själv tar bilen och åker hem igen. Det var ju en första, i alla fall från den här delen av världen. Huset kändes kusligt tomt när jag kom innanför dörren och det enda botet mot hopplösheten och tåren i ögonvrån var att snöra på sig löpardojjorna och rensa tankarna i spåret. För att ytterligare distrahera mig övertygade jag S att hyra "Brüno" från "on demand" på vår TV. Distraktion galore, kan man väl kalla det. Några avsnitt av filmen framkallade magkatarr-liknande smärta av skratt, men för att samanfatta det hela var den bajsnödigt krystat vulgär.

Som jag tidigare skrev har det under de senaste två-tre veckorna inträffat mer i mitt liv än det gjort det senaste året. Igår hämtade jag posten och lyfte vördnadsfullt ut ett kuvert från uscis ur brevlådan, som dessutom kändes lite hårt och kantigt på ena sidan. Som om det skulle ligga ett kort däri ungefär. Och det GJORDE det!!! Mitt Employment Authorization Card!!! Nu ska här sökas jobb! Och jag blev nervös bara jag konstaterade detta faktum... Här gäller att smida medan skorna håller och innan arbetets skygglappar kommer på!!!

Ett steg i taget

Jag har troligtvis upplevt fler saker under den senaste veckan än under min tid sammantaget här i Kalifornien. I fredags till exempel, upptäckte jag Mulholland Drive och Hollywood. På riktigt. Som en turist menar jag. Det är ju helt fantastiskt vad den här stan har att erbjuda, och när jag nu en gång vågat expandera mina bilburna vyer går jag inte att stoppa. Jag är inte rädd, jag kan köra. Även nere i stan. Så. Idag fick jag en uppmuntran i postlådan; mitt inresetillstånd. Det innebär att jag när jag vill kan lämna landet, men att jag utan problem får återvända. Jag har också via immigrations hemsida kunnat utröna att mitt arbetstillstånd är på väg. Det känns nästan overkligt. Snart kommer jag att ha ett amerikanskt social security nummer... Ett steg i taget, en dag i sänder, det har en god vän lärt mig. Och gamla ordspråk säger att Rom inte byggdes på en dag.

Bästa besöket

Då har mina föräldrar varit på visit sedan i lördags. Vi har på dessa dagar hunnit med Santa Monica, Griffith Park, Ronald Reagan Library, Northridge Mall, Denny's samt lokal sightseeing! Life is good!!! I helgen väntar Downtown, Chinatown och Hollywood! I'm a tourist, yay!

Vänner...

är förmodligen ett av de viktigaste inslagen i ens liv. Både de som är nära och de som är långt borta. Idag gjorde jag ytterligare en ny bekantskap med överraskande trevligt resultat! Tack så jättemycket!!! Kanske blir det bak av lussekatter till Lucia med spetsad glögg från World Market!

Frihet

Ibland när jag sitter här och tycker synd om mig för att jag inte kan jobba ännu så går det upp ett ljus för mig. JAG valde ju faktiskt att åka hit. JAG kan bestämma över mitt eget liv, och bara man vill något tillräckligt mycket så är det inte omöjligt. Hur stor procent av världens befolkning har den enkla men dyrbara lyxen att själva bestämma? Jag har ingen siffra, men tippar på att den är låg. Jag behöver inte oroa mig över sjukdomar, att ha mat för dagen, nästa orkan eller invaderande trupper. Min futtiga oro består i att fundera ut vilken spännande mat jag kan äta ikväll, att ta mig ur soffan och ge mig ut på löprunda, vilken kompis jag kan träffa idag samt känna mig lite stressad över att jag läst ut min bok. Ni ser ju hur befängt det hela är. Är glaset halvtomt eller halvfullt? Livet är definitivt mycket trevligare om man betraktar saker och ting från ett vackert perspektiv.

JAG tillhör den bortskämda generationen. Men JAG har det jäkligt bra. Och jag inser det.

Ta kakan eller insjukna i den?

En pandemi har slagit till. Och eftersom det är just en PANdemi så innefattar den även västvärlden. Ve! Det är inte ebola, kolera eller malaria. Det är influensa. Men inte den vanliga årliga sängdäckaren. Det är det onda H1N1. Eftersom jag för närvarande befinner mig på amerikansk mark som legal alien men ännu långt ifrån det så onåbara sjukvårdssystemet här så slipper jag bry min hjärna med huruvida jag borde emotta vaccin eller inte. Hade jag varit kvar i Sverige hade jag förmodligen i egenskap av mitt yrke tvingats till vaccination oavsett jag ville eller inte. Lättast är nog att göra som man blir tillsagd, för om du inte tar vaccinet så dör du och om du tar vaccinet så dör du. Var det pest eller kolera eller en helt (o)vanlig influensa vi pratade om? I Sverige finns i alla fall valet. I Sverige har man importerat Pandremix till alla. I USA får man ställa sig i kö. Och kanske få en spruta så småningom. Om man inte hinner insjukna dessförinnan det vill säga. Grannen meddelade att döttrarna 3 och 5 år gamla står som nummer 500 någonting på listan. Grannen är orolig och skulle vilja ha möjligheten att välja mellan pesten eller koleran.

Halloween i förskott

Så här såg det alltså ut i lördags. All out är det som gäller på Halloween här. Igår hörde jag på teve att amerikanerna lägger ut över 2 miljoner dollar årligen på sina utsmyckningar och att över hälften av alla amerikanska hem är pyntade under denna djävulens helg. Det märks, förutom alla varianter av lysande pumpor har grannarna mitt över gatan även stroboskop-lampor i fönstren. Artificiell spindelväv och dim-maskin är också populärt. Varför inte helt enkelt låta bli att städa ett halvår innan Halloween så får man allt damm, alla spindlar och all spindelväv gratis? Vårt bidrag för året är råttor i garaget. De har bildat immunitet mot fällorna så de får väl helt enkelt bo kvar.

Är det sant...

... att SKL bestämt sig för att pissa på oss ssk ännu mera? Tydligen. Jag har via omvägar hört att de magnifika garanterade 2 procenten är hotade. Det gör att man bara vill lägga sig ned och gråta, sedan torka tårarna och dra på sig yllerocken och gå ut i smällkalla becksvarta natten för att köra ett nattpass deluxe med träck upp till armbågarna. Gärna gratis. Halllåååå??? Är det något som är fel här? Att vara sjuksköterska är ett av världens roligaste yrken, visst. Men det finns många andra världens roligaste yrken med mycket mycket mera betalt och mycket mycket mindre direkt ansvar över liv och död. Börja visa sjuksköterskor tillbörlig respekt med ett tillskott i lönekuvertet och korrekt och rimlig bemanning! Om just DU, Herr Välbetald, hamnar under mina vingars beskydd - vill du då att jag ska övervaka dina vitala funktioner med en hjärna som delvis stängt ned eftersom den tillhörande kroppen inte tillåtits äta, vila eller uppsöka toalett under de senaste 10 timmarna?

It's the little things...

Faktiskt. Jag har under större delen av mitt liv letat efter ett högre syfte med det mesta i tillvaron. Väntat, längtat och trott att så småningom så kommer det. Resultatet var naturligtvis att jag missade många saker längs vägen. De små sakerna i vardagen som faktiskt är det som utgör substansen i det som kallas livet. Att i beckmörker kliva på en halvtom buss okristligt tidigt på morgonen, glida in på jobbet, ta första koppen kaffe. Hälsa på kollegorna och le åt någon morgonpigg patient. Småspringa till pendeln efter jobbet, somna på pendeln, kliva av på söder och slinka in på någon varm pub med en god vän. Tidig morgonlöpning innan stan vaknat. Sen kvällspromenad med alla glittrande ljus som bakgrund. Listan kan göras oändlig. Idag satt jag och funderade över om jag pissar bort livet just nu eller om det faktiskt leder till nå't vettigt. Härvan av tankar gjorde mig rastlös och deprimerad så jag löste det hela med att åka till gallerian och HM. De små sakerna ja. Tänka sig, det trodde jag aldrig skulle kunna ske, men faktiskt - HM gladde mig så otroligt mycket! Jag kände mig fri och full med tillförsikt inför framtiden. Bäst att passa på att leva. Varje dag.

It's a beautiful day

Idag har jag lämnat mina fingeravtryck. Digitalt. Alltså inte med så'n där otäck svart klet som är näst intill omöjlig att tvätta bort. Jag frågade personalen på USCIS kontoret där jag var vad de skulle ha mina avtryck till. "So we can trace you". Känns ju tryggt. Sen besökte jag postkontoret och skickade iväg yttermera information till migrationsverket så de kan ta hand om min ansökan om uppehållstillstånd. Tja. Är det klart nu då? Men det har ändå varit en finfin dag, blev bjuden på hemlagad koreansk mat hos grannen. Tog också en tur till Unique Vintage i Burbank och blev en 1920-tals klänning och ett par spetshandskar rikare. Det gäller alltså att uppskatta de små sakerna här i livet. Nu ska jag gå och läsa vidare i min bok "The 19th Wife" (horror-historia galore), medan jag väntar på att solen ska gå ned så jag kan ge mig ut på löptur.

Belöningen

Brända träd från förra årets bush fire

Min löp-trail

Därför springer jag fort

Min cykeltur tog närmare 3 timmar och förutom att det var fantastisk träning så upptäckte jag nya territorier. Nu är jag så där skönt trött och försöker laga en god middag. Grannarna har football-fest next doors och är så högljudda att jag inte vet vad jag tänker. Men det gör inget, för ölen ligger på kylning så det är bara att kliva över staketet om en stund och hänga med.

LÖRDAG

Jag har ny energi! Jag vet inte var den kom ifrån, kanske regnet häromdan? Nåja, den är där och vidare analys behövs inte. Solen skiner, det är 30 grader varmt och jag ska ut och cykla. Har hittat en liten stig inte långt hemifrån som löper genom en grön och lummig ravin! Sedan är jag så glad, jag har hittat två "nya" svenskar som jag ska träffa nästa vecka, och imorgon blir det fika med Sadie. Jag saknar alla er mina fina vänner hemma dock... Om 3 veckor kommer föräldrarna, när kommer resten?

Sol igen

Min vän på farstutrappen

Oktober i trädgården

Min vy från filten

Det svenska deppvädret var kortvarigt, nu skiner solen igen och det är över 30 grader varmt. Märkligt! Igår fick jag nyvunnen energi, jag förnyade mitt HLR-certifikat och det kändes bra att göra nå't gammalt och hemtamt. Nu gäller bara att vänta. Och vänta lite till. Beställde precis en klänning från min favoritsite Unique Vintage... Nästa vecka är första Halloween-festen och då ska jag köra 1920-tal. Flapper-dress, spetshandskar, cigaretthållare, svart peruk och fjäder i håret. Löpningen gick tungt idag pga hettan, men får kompletteras med några simtag i poolen och yoga-övningar på sovrumsgolvet. Det löser sig... Jag måste också åka till HM i Topanga gallerian och spana efter en fuskpälsjacka.

Attityd

Det är vad det handlar om. Jag grät idag. Hämtade posten och blev exalterad då jag fått ett nytt brev från USCIS. Rev upp kuvertet bara för att finna att de vill ha ännu mer papper... Jag bröt ihop i en liten hög. Kröp under en filt. Läste en bok. Grät lite till. Och tänkte "skit". Sen läste jag en gammal bekants blogginlägg för dagen och såg en kommentar från en underbar vän i min egen blogg. Så tänkte jag, "äh va fan, nu räcker det". Därför drar jag nu på mig löparbyxorna och plaskar ut på tur i regnet. För han som sket i vasken sa ju att det alltid löser sig.

Crossroads...

... står jag vid. Ständigt tror jag. Är helt utmattad idag. Torsdag, fredag, lördag städa förbereda pynta, lördag fest, söndag återhämtning. Min senaste helg i korta drag. Så länge jag är aktiv så håller jag tankarna stången. Men idag råder stiltje och då längtar jag hem igen. Mer och mer, vecka för vecka kastar jag längtande blickar österut. Hemåt. Men jag kan inte ännu välja. Snart. Det skulle vara så roligt att få jobba lite här. Att få allting ut ur systemet innan jag återvänder.

Fakta

Det läskiga med att blogga är att man svart på vitt får veta hur och när man faktiskt gjorde saker. Eller inte gjorde saker. Det är ett för mig nytt fenomen eftersom jag av olika anledningar inte fört dagbok sedan jag var i yngre tonåren och blev illamående av min blå starkt parfymerade journal. Jag sitter här och lurar hjärnan och sedan läser jag mina två veckor gamla inlägg och inser att min grå massa tror att allt det där hände precis häromdagen. Nä, inte är det konstigt att jag börjar känna mig lätt mossig.

Hur ska jag göra?

"Your heart starts to feel like an over-crowded lifeboat. You throw your pride out to keep it afloat, and your self-respect and your independence. After a while you start throwing people out - your friends, everyone you used to know. And it´s still not enough. The lifeboat is still sinking, and you know it´s going to take you down with it." Ordagrant ur boken "Shantaram" av Gregory David Roberts. En beskrivning av hur kärleken ibland kan vara.

Höst!

Santa Ana är här. Vindarna som får träden att lägga sig platt längs med marken. Och jag skojar inte, ibland uppnår blåsten stormbyar. De senaste dagarna har dalen kylts ned till blygsamma 25 grader dagtid och jag kan inte med ord beskriva hur befriande det känns. Men denna morgon blir jag påmind om vad som väntar inför hösten och vintern. Torra vindar. Jag tror jag somnar om en stund.

Variation...

... får man kvarter efter kvarter här i San Fernando Valley. Jag har idag träffat T. som bor i Canoga Park. Ett ganska intetsägande (läs slummigt) område om man bara svischar förbi i bilen och inte tar sig tid att stanna och ta en promenad. Vi sågs på Rocky Roaster, ett kafé som satsar på kvalitetsbönor, Starbucks tvärs över gatan kan dra något gammalt över sig. T. undrade om jag tycker om att promenera, eftersom det ju är det bästa sättet för sightseeing. Vi traskade så iväg längs Sherman Way som kantas av otaliga antikaffärer, etniska mataffärer och en och annan restaurang. Jag hittade en perfekt indisk speceributik och inhandlade där hela kardemummafrön, kummin och diverse olika masala- och kormatillbehör. Vi skildes åt med löfte om att ses snart igen, om inte förr så åtminstone i West Hollywood på Halloween.

Pågående projekt

Den nya badrumsmattan Badrumskulören Badrumsspegeln

Och en favvokudde från UO

Idag är en latdag igen. Tror jag liksom måste använda måndagar till återhämtning efter extremt vilosamma helger. Äh. Morgonen inbjöd till löpning, ca 18 grader och dimma. Detta väderförhållande är underbart om man spenderat de senaste tre månaderna under stekande sol och 40 graders värme. Problemet var att jag liksom bara gick runt i cirklar här hemma och plockade. Helt plötsligt var dimman bortbränd och hettan ett faktum. Så här sitter jag fortfarande och väntar. Kanske blir det en svettig eftermiddagstur ändå. Igår skolkade jag dessutom från ett 11 K lopp jag anmält mig till och dessutom betalat $40 för. Men jag kände att jag inte ville förnedra mig. Larvigt, men jag fattade ett beslut som mitt psyke senare var tacksam för. Jag skulle också vilja måla färdigt badrummet men Mr. S har inte spacklat färdigt.

Storstad

Jag hade bestämt mig för att jag ville gå på teater. Utforska kulturscenen här i L.A.. MOCA och Operan. Alltså bokade jag biljetter till en föreställning jag inte hade någon aning om förutom att den fått bra kritik samt vunnit Pulitzerpriset. Pjäsen heter "August: Osage County", och handlar om en minst sagt dysfunktionell familj någonstans i ingenstans i Oklahoma. Shannon Cochran var fantastisk i rollen som äldsta dottern Barbara Fordham och rörde mig nästan till tårar av skratt eller medkännande. Men ärligt talat - Är inte alla familjer per definition mer eller mindre dysfunktionella? Det är komplicerat att vara människa, än mer komplicerat att vara människa i ett sammanhang.
Igår kväll älskade jag Los Angeles. Downtown ser ut som något ur en saga med alla miljoner glittrande ljus i mörkret. Hollywood visar sig i sin rätta skrud då solen gått ned och månen skiner på sned över dimsjoken.

Fried green tomatoes

Fast jag stekte inte den här. Jag skördade när den nästan mognat och nu har den legat på parad på köksbänken i en vecka, vilket resulterat i att den är övermogen. Synd! Men en nyttig påminnelse om att ingenting varar för evigt. Jag skulle ha njutit av den när den var i sin prime! Skypade med min bror idag som bara viftade bort att jag skulle ha tråkigt när jag är här. Sol - check, värme - check, en strand - check och sen öl på det. Han ville byta. Tja, det kanske inte är så dumt ändå. Jag har det rätt så bra egentligen och det är inget större fel på att sitta med en Iced Pumpkin Spiced Latte i skuggan och diskutera livet med kloka människor. Men av andra anledningar kom jag idag in på ämnet enteral nutrition och var tvungen att söka lite artiklar. Usch vad jag blev sugen på att jobba igen...

?

Det klarnade inte så särskilt mycket. Men det gav mig i alla fall energi att försöka plantera rosbuskarna. Två stycken, en gul och en röd. De står nu utplacerade för test under dagen. Jag ville också dammsuga bilen, men kom bara halvvägs då dammsugaren dog. Anledningen var troligen att filtret var överfullt, kom ihåg att amerikanska dammsugare för övrigt är monster, otympliga och opraktiska. Jag tömde behållaren och försökte med fara för mitt liv (dammlunga) rengöra filtret. Tyvärr råkade filterhållaren gå i bitar. Synd. Nu måste vi köpa en dammsugare av europeisk standard, BedBathandBeyond har finfina Elektrolux. Jag ska istället försöka pilla loss spegeln i badrummet så jag kan hänga dit IKEA´s eleganta Hemnes som jag inhandlade igår, och under dagen kommer UPS med en leverans från Urbana Ekiperare vilket jag ser fram emot.

Jantelagen

Vad gör man när man är less på att racka ner på sig själv, men ändå tycker att besserwisser-typen med pretto-personlighet är något riktigt riktigt obehagligt? Jag vet inte, det är därför jag frågar. Jag tror inte att jag är något och jag tror inte att jag duger till något. Det är väl fint så? Men den mentaliteten kommer inte att fungera här där jag är nu. Jag får tänka om. Det kanske klarnar efter en löparrunda.

Long time...

Jag är så trött! I flera dagars tid har jag faktiskt haft saker att göra på dagarna och det känns verkligen bra. Men jag hade glömt hur det känns att bli trött av att göra saker och inte bara vara seg för att man inte gör saker. I söndags volontärarbetade jag nere i downtown på ett ställe som heter Project Angel Food. De iordningställer och levererar näringsriktig mat till sjuka som inte själva kan handla eller orkar laga mat. Jag lyckades dessutom ta mig dit kommunalt, vilket var en fantastisk upplevelse i den här stan. Igår skruvade jag ihop 3 skohyllor åt grannen (obskyr IKEA-beskrivning till trots blev det hela perfekt). Idag besökte vi så IKEA för att inhandla fler nödiga och onödiga saker. Mina ögon tårades när jag i frysdisken hittade äkta svenska kräftor (från Kina, men ändå)!!! Nu kan jag alltså något försenat anordna min länge efterlängtade kräftskiva! Lagom till Halloween kanske... Apropå sistnämnda högtid... Sanslöst. Varenda affär är översvämmad av orangea prylar i alla upptänkliga former. Servetter med pumpor, handdukar med pumpor, ljuslyktor i form av pumpor, ja ni fattar vinken. Grannen har redan planerat kostymerna för hela familjen. Jag? Troligen släcker jag ner hela huset, låser dörrarna och gömmer mig bakom persiennerna för att emellanåt slänga onda blickar efter kvarterets tiggande ungar.
Hösten är också här på allvar nu. Det betyder: 40 grader varmt (fortfarande), Santa Ana-vindar, som ibland uppnår stormstyrka, samt otaliga bränder i bergen omkring. Härligt.

The real OC

Har vistats i södra SoCal ett par dagar. Ingen träning enbart mat. Och mat igen. Fördelen är att maten till hälften består av yoghurt och färska örter. Men ändå..

Gårdagen spenderades på en alldeles tvättäkta (ha ha) lavanderia. Det var svärmor som skulle ha hjälp med stortvätt, så vi packade bilen full och gav oss ut på jakt efter nå't prisvärt ställe hon fått nys om. Jag skulle ju tagit bilder, men kameran tillika hjärnan blev kvar hemma i dalen.
Varmt som i helvetet var det, ca 40 C. Efter att sju maskiner var bräddfyllda med kläder var det bara att slå sig ned och vänta. En mycket trevlig äldre herre som mest pratade spanska, förklarade hjälpfullt via gester och ord hur maskinerna skulle användas samt att schampoo är bra att tillsätta tvättvattnet om man vill ha bort svett- och fettfläckar. Kvinnan som jobbade som städerska på stället hade tagit med en hel varuvagn med squash och tomater som hon bjöd bort till den som ville ha. Tre svettiga timmar och många mexikanska leenden senare var vi klara. Efter en dusch åkte vi till Laguna Beach och åt vattenmelon hela kvällen. Paradiset.

Salvation

När längtan blir för stor... Tack Trader José.

Lättare sagt än gjort

Alltså att fånga dagen och livet och att inte slösa en minut. Få har lyckats. Fick idag höra talas om en tragedi som inträffat, en alldeles för ung människa, alldeles i onödan. Sitter här och försöker fånga mina egna minuter, men jag vet inte riktigt hur man går tillväga. Kan man stoppa in dem i något slags fin väska och bära dem med sig?

Point Mugu

Så heter det där jag ska springa ett 11 km lopp den 27:e september. Det ligger i någon av Malibu´s otaliga kanjoner. Jag får en t-shirt inkluderad i anmälningsavgiften men förväntar mig trots det inga stordåd. Det går liksom lite trögt med uppladdningen. Klockan är för närvarande sju på morgonen och jag är tvärvaken, men inspiration till morgonlöpning vill helt enkelt inte infinna sig. Kan man gå kurs i att bli morgonmänniska? Det ligger som någon slags outtalad prestige i att vara pigg på morgnarna och att vara sömnig redan klockan nio på kvällen. Eller är det bara helt enkelt så (hemska tanke) att jag är lat? Komslös, skulle man nog definiera det som om man pratade Bodamål med mig. Jag behöver en piska, morötter har aldrig fungerat.

Långsamt

Den här veckan har till skillnad från den förra visat sig vara extremt icke-händelserik. Jag går nästan ned i en metabol vinter, så händelselös den är. Måndag: Ingenting. Tisdag: Ingenting samt en sejour på Color Me Mine med ett gäng jag hittat på nätet. Målade en kanna, men den måste också glaseras vilket betyder att jag inte kan njuta av konstverket förrän på lördag. Idag: Besök på Walmart och städning som jag in i det sista drar mig för att påbörja. Suck. Jag och Sadie skulle ju ha åkt rollerblades Santa Monica-Venice t.o.r, men det får vänta då hon har fullt upp med förberedelserna inför sin förestående käkoperation.

Reality check

En smått fantastisk helg. Tripp till Santa Barbara, två osannolika fotbollsmatcher, motorcykel genom kanjonerna, galna grannar, en halv öltunna, hopptält och en dusch kl. 04.00 INNAN läggdags. Känns bra. Idag är det måndag, dvs nystart. Därför har jag åtagit mig den seriösa uppgiften att utöka min sjukdoms- och olycksfallsförsäkring (känns vettigt med tanke på ovanstående), städa samt skriva ut diverse blanketter. Många bokstavs- och sifferkombinationer blev det, sammantaget kring femtio sidor. Teoriprovsövning på DMV´s hemsida samt planering av volontärarbete.

Livets essens

Livets kast är tvära. Det är en sak som är säker. Från djup förtvivlan till eufori. Jag har offrat mycket för att vara här, för att prova ett liv som jag vet ingenting om, som kan leda till katastrof eller vardaglig lycka. Jag öppnar med lätthet mitt hjärta i skrift eftersom jag är under den röda druvans fermenterade influenser.
Det krävs så lite, i det stora hela, för att trivas. Jag har en underbar granne, som med hjälp av en liten 250 ml förpackning rödtjut (tänk tetrapak Mer eller Festis) lättat på mina bojor. Under ett parasoll, i 30 C värme med en lätt Santa Ana bris. Tänk att så lite kan göra så mycket. Att jag innan dess förtvivlat och försökt lindra mitt missmod med shopping, spenderat för mycket pengar och sedan fått höra att jag har en brittisk accent - allt detta är som bortblåst.
Slutsats: Livets essens är personliga relationer och ett gott vin. Det är min åsikt, och ni må bestrida den bäst ni vill.

Resultatet

Det blev Saucony. Underbar stötdämpning.

Och så måste man ju prova nå´t nytt.

Hemlängtan

Idag är en dag där jag har hemlängtan. En dag som jag skulle vilja spendera vid Svartviksbadet med BOB´s hallonsaft och Mariekex som man doppar i muggen med hallonsaft. Växlande molnighet och en badtemperatur på 22 C. Doften av nyklippt gräsmatta när man kommer hem och sätter sig med ett glas vin bredvid grillen. Myggspiral och duggregn. Ett parti krocket eller kubb, beroende på vilket av spelen som har flest delar kvar.

Men jag är inte hemma. Jag har spenderat dagen vid poolen och suttit i skuggan för jag har bränt mig till vätskande brännblåsor. Simmat och försökt bättra på fysiken i min överkropp som inte direkt matchar benen. Omkring mig är bergen så torra att det ser ut som om de skulle kunna självantända närsomhelst (vilket de förmodligen kommer att göra).
Umgåtts med grannen som är mycket trevlig. Ätit jordgubbar som kostar 10 kr litern.
Jag är på drift, i väntan på, och längtar.

Löparskräcken

Jag börjar bli orolig. Min granne visar tendenser till uthållighet och struktur. Det hjälper inte att jag fortfarande är den som är i bättre form. Detta kan ändras i en ögonblink. Dessutom försökte jag köpa nya löparskor i förrgår men de strulade till det med mitt kort. Jag fick springa runt till 4 olika bensinmackar och försöka få ut pengar ur deras ATM utan resultat. Sedan uppenbarade sig en Wells Fargo ur smogen men även där gick jag bet ur cash-synpunkt. Sedan fick jag lämna Los Feliz $150 fattigare och utan skor. Jag ska försöka lösa detta idag. Men nu har jag blivit ambivalent, Asics Kayano som jag är van eller Saucony? Vilken av dem gör mig snabbare?

Det här är jag

Jag har under några dagars tid suttit och funderat. Vem är JAG och vad vill JAG? Och ett av de största problemen med den formen av tankebana är att svaren på de frågorna ändrar sig bara över en dag.
Först och främst, så här ser jag på mig själv:
Rastlös, vill att det ska hända något hela tiden och om det inte gör det så skall det åtminstone finnas utsikter för att det snart skall hända något.
Snäll, försöker alltid se till att alla runt omkring mig har det bra och inte blir besvikna. Har de inte det bra så tar jag personligt ansvar för att det är så.
Konflikträdd, tycker det är mycket obehagligt med konfrontationer och undviker i möjligaste mån allt i denna väg.
Ängslig, orolig för allt. Allt från svarta skidbackar till att göra bort mig till inbillad oro.
Envis, om jag bestämt mig för något så finns det inget som stoppar mig. Ibland inte ens sunt förnuft.
Nyfiken, vill veta allt om allt och helst nu på en gång.
Lyhörd, ibland in absurdum såtillvida att jag utplånar mig själv för vad jag tror att andra vill.

Så, om ni har något att tillägga ovan vore det roligt att läsa detta. Jag återkommer imorgon eller en annan dag angående vad JAG vill.

Priviliged people in past times

Idag var en fabulous dag. Jag lyckades på egen hand tanka bilen och sedan köra till Beverly Hills. Där skulle jag möta K., en mycket trevlig individ jag råkat på här i röran. Jag glassade längs Sunset Blvd och insåg att Sunset i verkligheten inte riktigt alls ser ut som på film. Nåväl. Beverly Hills är ett uttjatat och i min mening ganska tråkigt namn. Men det är fint. Mycket fiiint (obs Lidingö-i).

Målet för resan var Robinson Gardens. En prominent kvinna vid namn Virginia Robinson (1877-1977) har nämligen testamenterat sitt dödsbo till countyt för publik åskådan. Inte mig emot. För övrigt var hennes hem det allra första på kullarna som så småningom kom att kallas Beverly Hills. Vi fick en underbar liten tour som ledsagades av ingen mindre än Claudie, en kvinna som borde vara någonstans mellan 80 och döden, och som med tungvrickande fransk accent spillde ut sitt hjärta över the Robinson manison. Det är skönt att vara turist. Och det är skönt att låtsas. Låtsas att man vore snuskigt rik i 1920-talets LA. Låtsas att man i fransprydd Charleston-klänning dagligen drack Dry Martinis med utsikt långt ut över havet.

Lite ledsen.

Känner mig lite ledsen. Det är antagligen en aning personlighetsstört, det projekt jag tagit mig an. Men döm mig inte.

In love. Shopping gör dig lycklig.

Klicka på rubriken till detta inlägg. Någon som kan tipsa mig hur man gör snygga länkar som faktiskt syns som en länk???

Tacksam support, mer sån´t.

Jag har en supporter. Hon heter Marina och blev min bästa vän när jag var ca 3 månader gammal (hon också för den delen eftersom vi är exakt lika gamla sånär som på 4 dagar).
Hon finns kvar där än. Är inte det fantastiskt? Tack!

Tillbaka till rötterna med hjälp av gräsklipparen

Jag har blåsor och begynnande valkar i händerna och älskar kroppsarbete. Den här veckan var smått otrolig och började med mina två sista arbetspass. Gårdagen bestod av Gulleråsen-Blackeberg t o r med rent hus och ett sista besök på alltid serviceinriktade Video Blackeberg.



Idag sitter jag och stirrar på två översvämmade resväskor och en tvätthög bredvid som på något sätt också måste få plats. Vid sidan om ligger det bruna oanseliga kuvertet som innehåller tre års slit, tårar och ekonomiska investeringar. Inträdesbiljetten så att säga.

Därför företog jag mig den meditativa sysselsättningen att klippa gräset istället.

Slutet innan början

Det känns som om jag under stress försöker assimilera mina omgivningar för att när jag anlänt sandstaden kunna plocka fram dem när vardagen blir för beige. För det blir den där borta. Inte grå, men beige.



Midsommar blev en tämligen tragisk historia. Tänker inte ens nämna vädret, för det är ett sån´t satans uttjatat ämne. Men det spelade in. Sedan upptäckte jag till min förskräckelse att jag inte orkade delta i ett firande jag blivit inbjuden till. Skam. Men så är det när man är bipolär light.

Idag stekte de tre musketörerna i solen på Blackans egen strand med tillhörande bar. Men det blev liksom lite rumphugget när ingen tagit med badkläder och de enda som kunde bada var de som hade åldern inne att springa omkring nakna.

Jag har in i det sista vägrat packa. Istället sprang jag i mina ultrakorta babyblå shorts genom Judarskogen och njöt i fulla drag.

Den femte dagen

Igår var avskedens kväll. På en uteplats någonstans söder om Stockholm samlades vi en sista gång, i alla fall kopplat till den konstellation vi hittills gått under. Under gårdagen kunde jag äntligen också hämta upp mitt nya pass och skicka in det till de amerikanska myndigheterna. Idag blev jag beviljad att hyra ut lägenheten helt lagligt under ett års tid. Allting faller på plats. Fast vilken plats återstår att se...

Dag 2 Lära känna Blackan

Det har regnat ganska många dar nu. Så länge att jag inte minns vilken dag solen sken senast. Men det gör inget. Det är som det vilar ett magiskt skimmer över Blackeberg. Stockholms vackraste förort, i parietet med klassiker som Midsommarkransen och kanske Enskede. Idag tog min goda vän Anna mig med på en tur som baserats på John Ajvide Lindqvists bok "Låt den rätte komma in".

Regnet har öst ner hela dagen och temperaturen stadigt legat på ynka 9 C. Jag förfrös tårna under turen, på allvar. Fick spola dem med varmvatten när jag kom hem, men det tog hela 10 min innan cirkulationen återvände i framfötterna och jag funderade allvarligt på att kontakta sjukvårdsupplysningen innan det var för sent och dags för amputation.

Ändå klagar jag inte. Regnet är vackert. Och särskilt här i Blackeberg där grönskan skimrar som en smaragd under vattendropparna. Jag kommer att sakna Blackan. Och mitt kvarter Norrmannen. På bilden ser ni hur kvarteren Dalmasen och Närkingen möts. Det är jag och Anna. Anna som bor i Greken.

Dag 1

Resan är bokad. Jag sitter och väger över mitt beslut, för- och nackdelar, men inser att detta är något jag måste göra. Att fullfölja. Ni skulle förstå om ni följt mina våndor på nära håll. Det kan bli vad som helst.

Jag försöker hitta något bolag som kan frakta en kartong eller två över Atlanten. Om jag får mitt visum i tid sker avresa den 30 juni kl. 06.35.