Mina föräldrar åkte tillbaka hem till Sverige i fredags, och det var ett sorgset farväl som togs på LAX. Det kändes minst sagt konstigt att vara den som vinkar av och sen själv tar bilen och åker hem igen. Det var ju en första, i alla fall från den här delen av världen. Huset kändes kusligt tomt när jag kom innanför dörren och det enda botet mot hopplösheten och tåren i ögonvrån var att snöra på sig löpardojjorna och rensa tankarna i spåret. För att ytterligare distrahera mig övertygade jag S att hyra "Brüno" från "on demand" på vår TV. Distraktion galore, kan man väl kalla det. Några avsnitt av filmen framkallade magkatarr-liknande smärta av skratt, men för att samanfatta det hela var den bajsnödigt krystat vulgär.
Som jag tidigare skrev har det under de senaste två-tre veckorna inträffat mer i mitt liv än det gjort det senaste året. Igår hämtade jag posten och lyfte vördnadsfullt ut ett kuvert från uscis ur brevlådan, som dessutom kändes lite hårt och kantigt på ena sidan. Som om det skulle ligga ett kort däri ungefär. Och det GJORDE det!!! Mitt Employment Authorization Card!!! Nu ska här sökas jobb! Och jag blev nervös bara jag konstaterade detta faktum... Här gäller att smida medan skorna håller och innan arbetets skygglappar kommer på!!!
Grattis till kortet! Håller tummarna för jobbsökandet!
SvaraRaderaKram från kusinvitamin