Religion är stort i USA, och som svensk, via protestantismen skuld- och skambelagd, totalt icke troende är det lätt att ibland trampa på ömma tår. Igår fällde en person, som definierar sig som ateist, kommentaren -"If Jesus had been around today, he'd definately not been a Christian". Jag skrattade gott åt det hela, men insåg att en kvinna i sällskapet blivit förolämpad. En annan kvinna yttrade följande förklaring till varför hon valt kristendomen som sitt ledljus: -"I don't trust myself to make good decisions in life, that's why I turn to Jesus for him to help me make the right ones". Hm, undrade jag då; Hur vet hon att det är ett riktigt beslut att vända sig till Jesus, när hon inte litar på sin förmåga att fatta beslut in the first place?
Jag har aldrig varit troende, i alla fall inte i någon traditionell bemärkelse. Jag är döpt och konfirmerad och betalar fortfarande skatt till svenska kyrkan. Det är mysigt att vara i en kyrka, särskilt till jul när snön yr utanför de färgglada fönstren. Men jag är inte religiös. Jag tror inte att Gud plötsligt fick för sig att skapa världen och människorna. Om man läser Bibeln är det ju egentligen ingenting som verkar vettigt. Bara dålig prosa och fabler som klottrats ned för tusentals år sedan av vidskepliga människor. Jag har heller aldrig förut ägnat någon större tid åt sådana här tankar. Förrän nu. För i det här landet måste jag ha en åsikt. Religion dyker upp lite titt som tätt i vanliga vardagliga diskussioner. Och då måste jag ju tycka något. Och jag tycker att jag är ateist. Och det är ju en tro i sig. En tro på att det inte finns någon Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar