Självkänslan

För mig har det tagit ett halvt liv att komma något sånär underfund med. Det fanns år då jag inte hade någon. Då jag blev trampad på, intalad att jag var värdelös och konstig. Jag slog aldrig tillbaka. Förstod inte varför jag fick höra alla dessa ord. Jag hade aldrig varit elak mot människorna som tryckte ned mig. En dag tog det abrupt slut. En flicka som varit särdeles ond mot mig fick själv känna på samma behandling. Från ett par andra snorungar. Jag tröstade henne. Hon som så länge varit min plågoande. Efter detta kunde jag långsamt resa mig igen. Men bara så pass att jag vågade finnas till. Att ta plats var inte att tänka på. Så småningom blev det ett mönster. För att någon överhuvudtaget skulle tycka om mig måste jag ju anpassa mig, eller hur? Smälta in. Vara till lags. Forma mig efter vemhelst som ville vara min vän. Jag blev frustrerad. Jag blev vuxen. Jag blev förvirrad. För vem var jag egentligen? Självkänslan fanns ingenstans. Jag behövde ständigt energi från andra. Inom mig fanns ingenting. Om jag inte var accepterad fanns jag inte.

Idag vågar jag. Jag är. Och jag är bra som jag är. Jag är omtänksam och snäll mot dem jag tycker om. Men jag kan säga emot. Tycka annorlunda. Och jag kan välja. Omge mig med människor jag gillar, respekterar och litar på. De andra behöver inte finnas i mitt liv. Självkänslan är som en skör hinna, men den finns där och jag vårdar den ömt.

Så inleder jag det här året.