Tron försätter berg

Religion är stort i USA, och som svensk, via protestantismen skuld- och skambelagd, totalt icke troende är det lätt att ibland trampa på ömma tår. Igår fällde en person, som definierar sig som ateist, kommentaren -"If Jesus had been around today, he'd definately not been a Christian". Jag skrattade gott åt det hela, men insåg att en kvinna i sällskapet blivit förolämpad. En annan kvinna yttrade följande förklaring till varför hon valt kristendomen som sitt ledljus: -"I don't trust myself to make good decisions in life, that's why I turn to Jesus for him to help me make the right ones". Hm, undrade jag då; Hur vet hon att det är ett riktigt beslut att vända sig till Jesus, när hon inte litar på sin förmåga att fatta beslut in the first place?

Jag har aldrig varit troende, i alla fall inte i någon traditionell bemärkelse. Jag är döpt och konfirmerad och betalar fortfarande skatt till svenska kyrkan. Det är mysigt att vara i en kyrka, särskilt till jul när snön yr utanför de färgglada fönstren. Men jag är inte religiös. Jag tror inte att Gud plötsligt fick för sig att skapa världen och människorna. Om man läser Bibeln är det ju egentligen ingenting som verkar vettigt. Bara dålig prosa och fabler som klottrats ned för tusentals år sedan av vidskepliga människor. Jag har heller aldrig förut ägnat någon större tid åt sådana här tankar. Förrän nu. För i det här landet måste jag ha en åsikt. Religion dyker upp lite titt som tätt i vanliga vardagliga diskussioner. Och då måste jag ju tycka något. Och jag tycker att jag är ateist. Och det är ju en tro i sig. En tro på att det inte finns någon Gud.

Livet på en räkmacka heter stress

Och en räkmacka var precis vad jag åt, när jag och J var på IKEA idag. Min budget var $100 och jag kom undan med $103. Exklusive räkmackan då. Det tycker jag var rimligt. Men så klart så åker man till IKEA för att handla ett täcke och inser när man väl är där att man absolut också måste ha en Flurven och en Gimmelböp och gud knows what. Och havreflarn, salta fiskar och Singoalla kex. Förutom min shopping spree har jag idag även hunnit med att laga lasagne, ta en löptur, dammsuga och tvätta. Förmodligen något mer också, men det har jag glömt. Jag har insett att jag måste ha en viss nivå av stress i mitt liv, definitivt med en deadline. Annars blir jag förvirrad, irrar runt och springer i cirklar. Imorgon ska jag hinna fixa lunch till S och hans avkommor, fixa fler maskeradattiraljer, hålla A sällskap i affären och helst också ta en löprunda innan jag slutligen målar tånaglar och laddar för kvällen. Loves it när det rör på sig. (Och nu lade sig katten precis till rätta ovanpå mina fötter, hur mysigt var inte det?)

När ska jag få ett jobb som jag kan rasta av mig energi på?

Världen är sannerligen liten

Så klart var jag fashionabelt sen in på doktorns kontor idag. Kontoret som låg i en skyskrapa med titeln "Financial building" something something. Hade jag gått fel, undrade jag? Nejdå, försäkrade portiern, Suite 350 ligger på plan 3. Och där, bakom en nästintill hemlig dörr fann jag dr. Ulf som 1978 utexaminerades från Karolinska Institutet och flyttade till Kalifornien. Jag nästan grät av lycka när jag såg hans ostyriga bohemiska svensk-doktor-liknande look under den vita rocken. På svensk-doktor-manér tog han i hand, sa Hej Hej och mumlade något ohörbart på svensk-doktor-vis. Resten av samtalet fördes på stockholmska och dr. Ulf hade fullständigt klart för sig vad för slags vaccinationer en svenskfödd erhåller och att de någon gång måste ha förts in på det gula hälsokortet. Änglarna sjöng och trumpetade och halleluja, det skulle han för det facila priset av $85 föra in på mitt USCIS vaccination record. Som en liten present (eller, ja, snarare ett krav från amerikanska migrationsverket) fick jag också en fin diTeBooster i vänster överarm. Nu faller det sig också nämligen så, att dr. Ulf tar just den hälso- och sjukvårdsförsäkring jag genom mannen begåvats med. Kanske blir denna svensk vår GP och som tröst för S så var en av receptionisterna persisk. Multikulti, don't you just love it!

På väg hem hittade jag exakt den Mardi Gras mask jag letat efter, samt en hellish looking fjäderboa. Födelsedagspartyt på lördag är m.a.o räddat!

Nödvändigt

Imorgon ska jag till doktorn. Min första amerikanska doktor. Som heter Ulf i förnamn. Det stod liksom ut där på USCIS hemsida när jag letade efter lämplig civil surgeon. Jag måste gå till doktorn, för vaccinationskortet som min svenska doktor fyllde i är inte tillräckligt. Så jag måste gå till en amerikansk dito så att han för den nätta summan av $200 kan läsa innantill på mitt svenska vaccinationskort och fylla i informationen på mitt amerikanska vaccinationskort.

Sen kanske jag kan få green card.

Vem ska man tro på?

Jag ägnade min TV-dinner åt att lyssna på president Obama som i ett tal summerade sitt första år i ämbetet. Mitt problem när jag lyssnar på politiker överhuvudtaget är att jag aldrig riktigt förstår vad de säger. De pratar liksom kring saker och ting med en massa eufemismer och jag upplever att de aldrig rör ett konkret ämne. Antingen så är jag inte intelligent nog att förstå, eller så har jag rätt. Jag vet inte vilket, men oavsett så är det inte bra. Jag tillhör ju om än inte Sveriges begåvningsreserv så åtminstone normalpopulationen vad avser förståndsförmåga, enligt den teorin går alltså politikers välskrivna tal obemärkta genom de flestas hjärnor.

Det är en riktig eländes lekstuga ändå, senat, regering, parlament osv. Sofistikerad och välbetald gungbräda. Än åker demokraterna upp, än republikanerna. Och folket är ungarna som står vid sidan om och hejar på, gunga högre! Sedan blir det valår och man leker herreman på täppan ett slag, vinnarna snömular förlorarna som ägnar tiden åt att smida ränker.

Kommer människor någonsin att komma överens? Acceptera varandra trots olikheter och olika tänkande? Den frågan är så svindlande att jag får huvudvärk och lite illamående i magtrakten, ungefär som när jag försöker lista ut storleken på universum. Usch. Nu tar jag och lämnar det ämnet.

Dagens största I-landsproblem

Huset som Gud glömde fixa städhjälp till...

Det här skriver jag inte för att skryta. Enbart för att beklaga mig. Jag är van att bo på ca 30 kvm. Nu bor jag i ett hus med betydligt flera sådana än 30. Här finns 4 sovrum, 3 badrum (ja, badrum, inte ens enbart toalett) samt ett sällskapsrum, ett vardagsrum och ett kök. Till råga på allt walk-in closets som är så oorganiserade att jag med fara för mitt liv springer in i dem för att hämta det jag behöver och sedan snabbt återvänder ut igen. Behöver jag ens egentligen tillägga att det är ett elände att städa här? Jag vet att det inte direkt är politiskt korrekt med dylikt gnäll, men just nu känner jag mig som Askungen. Suck. Det är väl bäst jag fortsätter på detta evighetsprojekt istället för att sitta här och skriva om det. Dammsugaren står vid min sida och glor anklagande på mig. Städkärring med nariga knogar och spretigt hår. Tofflor som är söndertuggade av katten. Jaha. Då har man blivit 65 då.

I väntan på.

Så spenderar jag dagarna mest såhär.

Det blir ljusare igen

Solen är tillbaka efter en vecka av konstant regnande. PMS:en är borta för den här gången. Några viktiga event kan så här på veckans sista dag prickas av. Just idag är jag stark och just nu är berg-och-dalbanan en joyride.

I fredags spenderade jag dagen på Good Samaritan Hospital bland ca 100-talet nyutexade amerikanska ssk:or. Otroligt inspirerande talare - men inte tillräckligt med lediga tjänster för att göra alla glada. Åtminstone bjöd de på fika och lunch, hur många sjukhus gör det (i Sverige)? Bland några av tjänsterna som utlyses finns IVA, post-op öppen hjärtkirurgi, akuten, critical care unit och några inom med-kir. Här kan man som nyutexad direkt börja på IVA, självklart med lång och noggrann inskolning - men ändå! Jag blev svettig av bara tanken. Försökte istället sälja mig till med-kir sektionen, men som sagt konkurrensen är hård så jag tar inte ut någonting i förskott.

Fredag kvällen spenderade jag med Yo Adrienne som fyllde äldre och kickade arslen i biljard. Igår var det fin brunch i Pasadena och idag är det stillsamt trädgårdsarbete på agendan eftersom jag systematiskt undviker dagens football game.

Tvära kast

Jag har länge konsulterat mitt psyke och försökt få det att förstå att hela jag skulle må mycket bättre av lite stabilitet. Förgäves. Denna morgon var jag ett nervvrak med ett så sympatiskt påslag att det måste ha varit rent hälsovådligt. Men jag klarade uppkörningen. Och efter detta är jag lugn som en filbunke och nästan rent av lite stöddig. Så, det vore trevligare om jag inte var så labil. Mera steady state. Dessutom kollade jag posten och hade fått ett meddelande om tid för intervju på Olive View Hospital and Medical Center. What do you know.

Kurar och ignorerar

Den här veckan händer osedvanligt många saker i min annars tämligen sedvanligt tråkiga tillvaro. Gårdagen spenderades i en myndighetsbyggnad där vi intervjuades för mitt green card. Idag förlorar Sherman diverse kroppsdelar, klor o testiklar för att vara exakt. Imorgon har jag min uppkörning som jag inte alls ens det minsta ser fram emot. Och på FREDAG. Infodag på ett sjukhus nere i stan. Business casual attire. Jag äger inte något som faller inom kategorin städat damigt utseende. Oj oj oj. Redan där var det kört för mig. Det är därför som jag kurar i morgonrock och låtsas som det regnar (fast regnet öser ju ner på riktigt, så då kanske jag inte ens behöver låtsas?). Men så'n är jag. För många jobbiga saker att förbereda sig inför, då infinner sig en generell paralys och apati och jag stannar i morgonrocken.

Botten

TV. Ett zoo hemma. Facebook. Leda. Avslag från sjukhus efter sjukhus.

Barnvakt

Hela helgen har huset bebotts av 1 katt o 1 hund. De råkade ryka ihop en gång då hunden djävulusiskt dyrkat upp dörren till rummet där kissen vistades. Stackars katt. Han for som en flipperkula längs väggarna (tänk skottlossningsscenen i Matrix) medan den satans hunden skällde sig hes. Förhoppningsvis åker hunden hem idag. Så jag kan släppa ut missen igen. Jag har varit barnvakt åt människoavkomma vid tidigare tillfällen. De är mycket mer lätthanterliga än en Shitzu och en Bombay. Så. Idag är jag ensam eftersom S jobbar. Och jag är förpassad till nedervåningen eftersom hunden börjar skälla så fort man försvinner ur sikte. Min stackars katt får vara ensam, instängd i badrummet, på övervåningen.

Semlor eller cocktailklänning?

Vad har man på sig på en fest med Mardi Gras tema? Förutom en mask då. Kanske ingenting? Jag vet inte, det är därför jag frågar. Fettisdagen hemma i Sverige brukar jag inte bry mig om vad jag har på mig, men däremot vad jag stoppar i mig. En gigantisk semla (dreglar) nedsänkt i varm mjölk. Hetvägg, heter det visst. I år får jag baka mina egna semlor. Har de ens mandelmassa här? Och vad heter det? "Almond-mass", kanske. Så till Mardi Gras festen. Vad ska jag ha på mig?

Spöklika tåg och andra funderingar

Jag ligger till sängs och skall inom kort vagga mig till sömns. Vi bor som ovanpå en liten hylla, med Valley-distrikten Reseda, Northridge, Chatsworth osv nedanför oss. Med tanke på den gigantiska mångmiljonstad vi befinner oss i är det osedvanligt tyst här om nätterna. Det gör att jag kan höra tågens stadiga framfart genom ödsliga stationer och korsningar. Om det är ett godståg hör jag dieselmotorn långt innan jag hör visslan. Det är ett mycket kusligt och ensamt ljud som skär genom natten. Ett dovt och klagande ljud som minner om svunna tider och Amerikas storhet. Och jag blir genast lite sorgsen och tankfull.

Med de tankebanorna lägger jag huvudet på kudden i natt.

Truth hurts

Kommer in till grannen tidigt imorse, skulle åka med henne till gallerian men först måste vi släppa av ungarna i skolan. I sedvanlig ordning ropar flickorna mitt namn som ett mantra och kastar sig om benen på mig. A, som fyller sex år på söndag berättar entusiastiskt om sin kommande födelsedag och förberedelserna kring denna. Plötsligt avbryter hon pladdret, tittar noga på mig ett par nanosekunder och utbrister sedan -"You have crooked teeth!!! They're like, climbing on top of one another!!!"

Yeah. Well. Gissa om det kändes tufft. Barn, fulla, och idioter. Hymlar aldrig.

Fysisk aktivitet leder till välbefinnande

Däri ligger lösningen. Jag har under kvällen empiriskt bevisat detta. Katten fick jaga prick från laserpekaren tills han var på gränsen till ett anfall av astma. Efter detta har han resignerat till en position där han ligger liksom uthälld i en fåtölj. Men jag antar att jag kommer ångra detta inlägg. Natten är ju ännu ung.

Vansinne

En viss amerikansk televangelist har gjort det igen. Enligt honom lyder teorin om den ödeläggande jordbävningen på Haiti som följer; Människorna får skylla sig själva eftersom det vilar en förbannelse över dem. Slavarna som under revolt bröt sig fria från det franska väldet lär nämligen ha slutit en pakt med djävulen för att vinna sin frihet.

Vad värre är att det finns människor som tycker att man kan ursäkta den grodan. Det är mer skrämmande än en vansinnigt predikande, mediekåt präst.

Give me a break

Söt när han sover.


Jag kan inte sova. Anledningen är att den nyförvärvade katten i natt går bärsärk. Jag vet inte varför men jag tror det är hormoner. Vi ska göra honom till eunuck once and for all nästa vecka. Jag har gjort tre vändor till nedervåningen hittills. 1. Han hade ätit upp halva bruksanvisningen till vår nya termometer (som tur var såg jag att det var den norska och finska versionen) 2. Det fördes så mycket oväsen ifrån några av persiennerna att jag fruktade att katten råkat hänga sig. Det visade sig att han bara försökt riva ned ett av dem i köket eftersom han var mycket missnöjd över att jag hade dem neddragna. 3. Svåridentifierbart allmänt oljud, eventuellt flytt av möblemang. När jag kommer ångande ner för trappen för tredje gången gillt, finner jag bara en katt som sitter på köksgolvet och ser skyldigt oskyldig ut.





Varför kan han inte bara lägga sig i fotändan och spinna resten av natten?

One down, two to go

Jag var så nervös att jag nästan kräktes. Tremorn i händerna visste inga gränser. Men jag åkte dit. Till Department of Motor Vehicles kontor i Simi Valley. De tog ett foto, ett fingeravtryck, de stämplade och signerade. Och jag klarade teoritestet som till och med dekorerades med en smiley. Seriöst värre. Så, klart, varsågod här är ditt övningskörningstillstånd. Va, undrade jag. Och kände mig som 16 år igen. Men så är det. Lagligt får jag nu inte köra ensam tills jag fått mitt körkort. Vilket jag kanske får nästa torsdag. För det var då jag fick tid för uppkörning. I Thousand Oaks.

Uppkörd

Jag sitter här och skjuter fram igen. Igår kväll hjälpte S mig att fickparkera i ca en timme. Jag har inte varit så löjligt nervös på länge. Körkortet har jag haft i snart 13 år. Och så övar jag på att fickparkera. *Suck*. Sedan skruvade han på nummerplåten fram, den hade tydligen aldrig suttit där eftersom han tycker att det inte är estetiskt tilltalande. Vadå, it's the Law, tyckte jag.
Tutan funkar, varningsblinkersen likaså och alla hel- halv- parkerings- och dimljus förefaller intakta.

Jag har inga fler ursäkter. Förutom att det regnade hela natten. Och är det inte fortfarande lite väl dimmigt där bortåt Simi Valley? Dessutom ser de låga molnen som hänger sig kvar ut att eventuellt kunna producera ytterligare en regnskur. Halkbana vadå? Skyfall i Norrland, äh.
I 12 år och 9 mån har jag haft körkort. Och nu sitter jag och funderar om dagens väderförhållanden skulle kunna utgöra hinder för min uppkörning. Väderförhållanden som jag normalt skulle jubla över och kalla det torrt väglag. Men jag vet inte riktigt. Kanske lite senare i eftermiddag. Eller imorgon.

Och intresseklubben antecknar febrilt...

Eftersom jag har så otroligt intressanta saker att berätta om. Men så är det. Jag går och vankar av och an i huset. Samtalar lite med katten, som nog tycker att jag är aningen overwhelming i mina känslouttryck och kelbehov. Men han låter sig klappas och hållas en stund. Varpå han biter mig i pekfingret för att signalera att nu får det vara nog för den här gången. Fyller på matskålen. Städar lådan en extra gång, för Tidy Cats och för att eliminera risken för oönskat territoriesprejande. Kollar emailen. Kollar emailen igen. Inget. Absolut nada. Sjukhusens rekryterare lyser som fyrbåkar med sin förbannade frånvaro. Kollar postlådan. Öppnar mobiltelefonen. Och igen. För säkerhets skull. Tänk om DE skulle ringa. Och jag missar det. Okynnesäter lite grann. Helst jordnötssmör (se föregående inlägg). Springer en löprunda. Kommer tillbaka och checkar av alla informationskällor. Ingenting. Rien. Nada.

En tämligen normal dag i min nuvarande tillvaro. Så förvänta er inga intressanta inlägg förrän de förbaskade djävularna ringer. Eller mailar. Och kallar till intervju.

Food junkie

Min senaste last är jordnötssmör. I know, onyttigt som satan, men oh my så gott!!! Jag vet att jag har extra känsliga beroendereceptorer och det är viktigt att vara försiktig med vad jag introducerar för min kropp. Belöningssystemet kraschar liksom. Men jordnötssmör. Ååååh.

Verklighetsflykt

Det är ingen nyhet att jag är en mästare på att skjuta fram sysslor som måste göras. Jag ska maila, jag ska ringa optikern, gynekologen och tandläkaren. Och vika tvätt. Och göra något riktigt vettigt. Men jag tar en lång löprunda istället. WHY???

Idag blir en bättre dag

Bara för att jag bestämt att det ska bli det.

Avslag på avslag

Det tredje i ordningen. Nej tack. Nähä. Idag har självförtroendet legat på bottenrekord igen efter att under en längre tid ha legat på ett ganska stabilt mellanläge. Man säger mig att arbetsmarknaden är hårdare här, att klimatet är tuffare. Men det hjälper inte att höra sån't. Jag har varit studerande eller arbetande på heltid i stort sett hela mitt liv. Det tär på nerverna att bara sitta och vänta. Och känna hur förvärvade kunskaper bleknar bort. Det är inte längre lyx att vara ledig. Det är tortyr. Och det tänker jag komma ihåg när jag någon gång i framtiden förhoppningsvis återigen tvingas stiga upp klockan 05.00. Och svär över det.

Hâll je på å bi gammôl?

Det fanns en tid när jag kunde ignorera sömn, hunger, toalettnödigheter. Den tiden verkar vara svunnen. Dessutom stramar det om höftkulorna och värker i höger knä. Mat- och sovklockan strävar efter att bli mera regelbunden och om jag inte aktar mig blir det Laktulos 30 ml dagligen.

Vi som var små på 80-talet

(Efter dagens besök på favoritsalongen Blue Velvet)

-You look like one of those airhead-rockstars from the 80's.

-Oh, I was thinking more like Joan Jett.

-Well, yeah, whatever. Guess I like it. Anyway. Kinda.

Jag gillar det. Jag är ju en rocker innerst inne. Och jag fick aldrig ha håret som jag ville under 80-talet. Kanske för att jag var nånstans kring 7 år.

Mindfulness

Experten Sherman Miao.

Real L.A.

ser ut som Pasadena, enligt mig då alltså. Har hjälpt en kompis att flytta från en skolåda i Eagle Rock till en helt adorable 1 bedroom i Highland Park. Med metron inom gångavstånd. Lovely. Jag blev kär i hennes lägenhet på direkten. Och läget! Små gröna kullar, branta backar, äldre charmig bebyggelse, med stan runt husknuten. Metron, som på guld-linjen egentligen är en spårvagn. Oj oj, vad kär jag blev. The Valley är inte riktigt om ens i närheten lika gulligt. Suck.

We have the same thing but totally different

-Det är 27 grader här, upplyser jag.
-Det är det här också. 27 grader kallt, suckar min far.

Jag har varit ute och torkat fönster. Iklädd T-shirt. Och svettats. Nu tar jag en löptur i korta shorts och linne. Och tänker på alla stelfrusna själar där hemma.

Jag vill ha ett JA

Men UCLA sa också NEJ. TACK. Tjänsten är tillsatt. Jaha. Nähä. Så jag tog ett låångt bad, med bubblor och jetmotorn på. Intalar mig att det är lyx att vara ledig. För när fan hinner man fila fötterna annars?

Varför man inte ska ha heltäckningsmatta

Ingen vill väl vara inspärrad. Jag försökte förklara detta för S igår. "Äh, det är lika bra han vänjer sig i fall han måste vara instängd då och då", svarade han. Varför skulle han behöva vara det och är inte det mysigaste som finns en liten katt som ligger i fotändan och spinner när man vaknar? Nåja. Han bodde ju på ca 10 kvm innan han kom hit. Men jag hade dåligt samvete hela natten. Tänk om kissen var rädd? Kände sig ensam? Fick panik rentav.

På morgonen hade jag svårt att öppna dörren till gästrummet. Något tog emot. Det var en söndertuggad heltäckningsmatta där katten förgäves försökt gräva sig ut, eller om det var att han skulle till Kina.

Jag betraktas fortfarande med viss skepsis och jag försöker som bäst vinna förtroendet tillbaka med "Fancy feast flakes".

Självkänslan

För mig har det tagit ett halvt liv att komma något sånär underfund med. Det fanns år då jag inte hade någon. Då jag blev trampad på, intalad att jag var värdelös och konstig. Jag slog aldrig tillbaka. Förstod inte varför jag fick höra alla dessa ord. Jag hade aldrig varit elak mot människorna som tryckte ned mig. En dag tog det abrupt slut. En flicka som varit särdeles ond mot mig fick själv känna på samma behandling. Från ett par andra snorungar. Jag tröstade henne. Hon som så länge varit min plågoande. Efter detta kunde jag långsamt resa mig igen. Men bara så pass att jag vågade finnas till. Att ta plats var inte att tänka på. Så småningom blev det ett mönster. För att någon överhuvudtaget skulle tycka om mig måste jag ju anpassa mig, eller hur? Smälta in. Vara till lags. Forma mig efter vemhelst som ville vara min vän. Jag blev frustrerad. Jag blev vuxen. Jag blev förvirrad. För vem var jag egentligen? Självkänslan fanns ingenstans. Jag behövde ständigt energi från andra. Inom mig fanns ingenting. Om jag inte var accepterad fanns jag inte.

Idag vågar jag. Jag är. Och jag är bra som jag är. Jag är omtänksam och snäll mot dem jag tycker om. Men jag kan säga emot. Tycka annorlunda. Och jag kan välja. Omge mig med människor jag gillar, respekterar och litar på. De andra behöver inte finnas i mitt liv. Självkänslan är som en skör hinna, men den finns där och jag vårdar den ömt.

Så inleder jag det här året.

Avatar

Say no more. Se den!

Tabula Rasa

Idag är ett nytt år. Idag är ett nytt årtionde. Jag fick inte fira in året i bubbelbadkaret som jag tänkt mig. Men det är helt och hållet mitt fel. Jag tyckte vi hade druckit aningen för mycket vin och fick i ett ögonblick av paranoia för mig att mina kärl var för dilaterade och vi riskerade drunkningsolycka. Nåja. Vi tittade på TV istället och granskade bollen som föll i NYC. Det känns inte som nyårsdag idag. Nyårsdag brukar vara med bitande kyla utanför husväggen och Ivanhoe med matrester i soffan. Inte här. Det är varmt ute och jag är på benen och städar och fejar. Kanske bådar det gott, vi får se.

Vi har också fått en ny familjemedlem. Han är svart, hårig och har massor med klor. S' bror hittade honom några veckor gammal och förbarmade sig över honom. Nu är han sex månader gammal och behöver ett (tillfälligt?) nytt hem.