Hollywood-fruar-charity-event

Jag har fått en inbjudan. Till ett Swedish midsommar-party hemma hos Maria Montazami. Tro nu inte att jag känner henne personligen, men tack vare Facebook-fenomenet har jag via en svenskar-på-USA's-västkust-grupp, blivit inbjuden att delta i detta spektakel. Det skulle ju vara lite roligt. Tyvärr gick O.S.A.-datumet förbi medan vi solade i Mazatlán. Nåja. Jag ska fundera lite.

Åter från tillfälligt avbrott

Vi har varit i Mexico. Vi lyckades ta oss dit, men knappt hem. Härlig semestervecka utan större händelser att rapportera om. Förutom att vi missade planet hem. Stenhårt. Som tur är ordnade Air Mexicana så att vi fick plats på en överbokad flight till Mexico City och sedan vidare till L.A.

Om det är någon som är intresserad kan jag lägga upp en och annan bild. Ni vet, sådana där med strandhäng, närbild på en exotisk drink, samt någon naturbild och en och annan kyrka.

Planeraren

Imorgon ska vi på Graduation Party. S's niece tar examen från SDSU, så jag antar att ett antal röd-svart-brokiga ungdomar kommer att kasta mössan. För det är väl så de gör här? Har man ju sett på film i alla fall. Jag frågade honom vad det är hon tar examen i. Eh, tja, hon har ju en Bachelor's, hon har ju pluggat 4 år. Svarar han. Jamen, vadå Bachelor's. I vadå? Nä. Det visste han inte. Vilken tid ska vi infinna oss? Undrade jag sen. Tja, nå'n gång på eftermiddan, blev svaret. Suck. Vad ska jag ha på mig då? Varpå han ger mig utförlig information: Typ klänning. Och sen kom jag på, vi måste ju köpa present. Nä, säger S. Hon vill ha cash. Ok, svarar jag. Det kan hon väl få. Men ska man inte också ha någon form av minnesmärke från ett sådant event?

Jag köpte i alla fall en söt topp från H&M. Att ha till en kjol som redan finns i garderoben. Och sen tänkte jag köpa nå't fint smycke till niecen. Det hade varit kul om jag hittat något svenskt hantverk. Men det kanske jag borde tänkt på tidigare.

Strutsen ångar på...

Det verkar som om mitt huvud trivs bäst där nedstoppat i sanden. Lite enklare tillvaro liksom. Jag fick för mig att jag måste piffa upp min garderob inför Mexico-trippen och drog således till the Mall. Gissa var jag handlade? H&M, of course. Gissa vems pengar jag använde? S's, of course. Jag har inget jobb, ingen inkomst, ingen ljusning i sikte. Då får man väl egentligen inte shoppa? I alla fall inte mer än havregryn och nudlar så att man överlever? Men jag gjorde det ändå. Och låtsades att jag är hemmafru med vissa rättigheter. För att salta skuldkänslorna ytterligare talade jag med ssk-rekryteraren från helvetet. Hon basar över HR-avdelningen här på ett sjukhus i Valleyn, och snorkigare person var det längesen jag stötte på. Inget jobb för mig där alltså.

Det är bäst jag går och stryker några skjortor till S, för att lindra chocken när han ser kvittona från dagens shopping.

Tjatig

Hur tigger man om jobb? Hur länge kan man vara arbetslös utan att man helt och hållet blir totalt ointressant på arbetsmarknaden? Jag sitter och filar på ett mail till Sheri på UCLA. På något sätt måste jag påminna henne om att jag är jätteintresserad (läs desperat) om att få en plats på Perioperative Nursing OR Program. Och att jag är fullständigt kvalificerad (läs desperat). Hur ska jag formulera mig för att låta intressant? Nonchalant? Världsvan och erfaren? Så medicinskt nischad att det inte finns någon bättre kandidat än jag?

Istället stinker det desperation mellan de naiva textraderna. Hade jag skrivit på papper hade det legat en hel hög med ihopknycklade försök framför mig. Nu är istället backspace-knappen snart utnött.

Är det någon som försöker tala om något för mig? Karma? Ska jag inte vara här? Är det dags att ge upp? Skicka en ansökan till landstinget Dalarna och åka hem med svansen mellan benen?

När är nog nog?

Little miss sunshine

Vi åker troligen till Mexico! Biljetterna är i alla fall bokade, och nu hoppas vi bara på att S hinner förnya sitt pass. Det vore ju onekligen trevligt om det lyckades. Denna morgon öser regnet ned och termometern visar 12 C kl. 08.00. Väderprognosen för Mazatlán säger 31 C och sol, sol, sol.

Håll tummarna!

Måndag

Jag imponeras av alla dessa käcka tjejer i bloggsfären som förefaller älska måndagar. Jag gillar inte måndagar. Och inte heller tidiga morgnar. Eller, rättare sagt, jag njuter av fågelkvittret och stillheten som 05.00 kan innebära - men inte så pass att jag tycker det är värt att plåga sig ur sängen om inte alldeles nödvändigt. Speciellt inte en måndag. Jag gillar torsdagar. De är lite halvmagiska då de är som en entré till helgen.

Idag är det mulet. Och lite kallt. Jag letar efter S's pass. Vi var ett klick från att boka nästa veckas semester igår. Och då insåg S att passet gått ut. Men letade snabbt upp en agentur som till det facila pricet av $199 kan buda över ett nytt inom 3 arbetsdagar. Fast då behöver han ju sitt gamla. För att ansöka om det nya. Vi minns båda att han lagt det på ett "säkert" ställe. Men ingen av oss minns var det där stället var. Det återstår alltså att se var nästa vecka kommer att spenderas. Ursprungligen var idén att åka till Mazatlán, Mexico. Nu vet vi just ingenting.

Således. Måndag.

Koordinationsskadad. Igen.

Jag sprang in i en brandpost. De bygger ju nya hus i vårt område och jag passade på att spana in dem (husen alltså, inte brandposten) när jag var ute på min löptur imorse. Det visade sig att nå'n jävel placerat en brandpost mitt på trottoaren (jodå, den har nog alltid stått där, men än sen). Jag sprintade på i ett tämligen respektingivande tempo och i nästa sekund flög jag med halva livet passerande i revy framför mina förvånade ögon. Smärtan och förödmjukelsen visste inga gränser där jag krälade runt på betongen och försökte greppa omfattningen av mina skador. De visade sig vara begränsade till skrapsår, begynnande blåmärken och en onaturlig svullnad av höger knä med tillhörande hälta.

Jag är en fara för mig själv.

Environmentally friendly

My hair is about to be shipped off into the Gulf of Mexico. Well, I saved some of it on my head in a rather funky haircut (love Blue Velvet) but the rest will help taking care of the oil spill. Isn't it fabulous that you can give something back to nature simply by taking care of yourself? I also recently learned that at Starbucks you can pick up used coffee grounds for free to use for your garden. I know that my contribution to the environment is only a fart in space (as we say in Sweden), but if everybody chips in, we might actually be able to make a change.

Oh. My camera is temporarily dead (i.e. out of battery, and I'm too lazy to charge it) so I won't be able to provide you with a picture of my environmentally friendly and at the same time sassy hair. Sorry.

Säg vad du tänker

En ärlig komplimang kan göra ens dag så mycket ljusare. En boost för självkänslan. Jag är svensk och inte så van att vare sig ge eller få komplimanger. Och tränad in i märgen att om en komplimang mot förmodan skulle riktas mot mig, generat och rodnande avfärda det hela. Men jag försöker lära mig av amerikanerna, för de är riktigt bra på det här med att ge komplimanger som också Anna så riktigt observerat. Det är också vanligare med kärleksfulla uttryck vänner emellan här, och även om man inte riktigt vet vart man ska göra av sig när de kramas och talar om hur mycket de love you, så känns det rätt fint i själen. Och lika härligt som det är att höra fina ord om en själv så låter det väl också mycket trevligare att säga TACK! när någon säger något rart om en, istället för att stå där och skrapa med foten och titta ned i marken och harkla något om att - äsch, den här gamla trasan...

Jag har haft J på besök. Hon är en glädjespridare. Hon åkte tillbaka till Vegas precis, men vi utbytte ett par ordentliga kramar, kommentarer om våra fina solbrännor, samt ett par I love you. Jag ska börja säga I love you till alla mina vänner som jag faktiskt love. Och komma ihåg att inte bara i tanken registrera att de har så vackra ögonfransar, snygga kläder, en avundsvärd figur, en underbar humor eller helt enkelt bara gör mig så jäkla glad när jag ser dem.

Spread the Love and Peace on Earth!

En Appletini för mycket

Hon såg ut som en liten hob där hon med sina 1,5 möh stapplade mot dörren och vinglade in i badrummet mot okända äventyr. I övrigt hade de tre flickorna ett perfekt slumber-party. Mojitos, Fidel Castros, och ja, vissa hade Appletinis. Och macarons. Behöver jag nämna macarons? Och just ja, Fluff. Marshmallows i krämvariant med en touch av Philadelphia ost. Och Doritos. För övrigt frågade hoben:

-Vad hette katten nu igen?

-Sherman Miao. Som i Chairman Mao.

-Vem?

-Okej. Vet du vem Lenin var?

-Oh, ja. John, menar du.

-Nä. Inte Lennon. Lenin.

-Oh. Ingen aning.

-Okej. Men vad han än var för Ryssland så var väl Mao typ för Kina.

-Oh.

-För övrigt gillade jag Ringo.

-Vem?

At this point I gave up.

Maybe

I may have found a way. Nothing's for sure yet, but I do know that I've gotten more responses in 14 days, than I had in over 3 months. Now it's up to this person here and that person there to review my extensive, but not so current, work history. And meanwhile it's like I've become paralyzed. Like they say in one of those commercials for anti-depressants: I have to wind myself up just to get out of bed, or in my case, up from the couch. I'm just sitting here. Staring. Surfing the net. Waiting for a call. But seriously, the house couldn't look trashier than right now, and I'm having J over for the next 3 days. So seriously. I'm getting up right now. To pick up this dumpster.

Confessions

I suffer from internet-anxiety. I'm fairly sure it's a rather new and somewhat undiscovered condition. One of the symptoms is that I have difficulties logging off my different accounts e.g. hotmail, google, facebook, etc. What if I were to miss something important? Another problem is my compulsive reading of different blogs, where I get upset if there are no new and interesting posts for me to enjoy. Or, if I post something extraordinary (in my opinion) on facebook and nobody comments. Yes, this is an addiction like any worthy of a spot in the ICD-10 collection.

Seriously. I need a job. Then and only then would I become one of those people that say;
-Sorry I didn't get back to you right away. You know I'm so busy, I hardly ever check my facebook-account.

That's all for now. I don't have time to elaborate more on this blog post, I have to open up my Skype, check my email again, and make sure no head hunting nurse recruiter has left me an email where she explains she also left me a voicemail.

Ett lyckat persiskt party

Faloodeh, min favoritdessert. Typ sorbet med trådar av stärkelse i.

Som säkert framgått med all önskvärd tydlighet vid tidigare tillfällen i den här bloggen så bevistar vi då och då persiska samkväm i olika former. Igår var vi på födelsedagsfest i Calabasas och mitt intresse var till en början ganska ljummet. Men det var kul. Riktigt kul. Och jag fick en ny bekant, V, som inte ens är iranier. V och jag kom överens om att hon ska försöka lära mig spanska. Vi får se, men det vore otroligt roligt om det blir så!

Bilden har jag snott från flickr.com, eftersom jag under gårdagkvällen hade dålig koll på var min kamera befann sig...

Heaven in Sherman Oaks

Här är de, macarons LA-style! Yay! Tyvärr har jag en billig kamera, och synd nog var det bråttom bråttom så jag hann inte riktigt fota läckerbitarna så som de förtjänar. Vi var sena, vi skulle hälsa på S's ex-brother-in-law (lite aningens awkward moment för mig). Därför blev beslutet att inhandla ett dussin små vackra macarons och ta dem med på pakethållaren (motorcykel) till Simi där vederbörande bor. Jag hade lyckan att trycka i mig en med lavendelsmak on the go. Och herrans, vad gott det var. Nu ska jag systematiskt provsmaka mig igenom hela sortimentet på Pin Up Pastries för att sedan dra vidare till något av de otaliga bagerier i Beverly Hills som lockar med alla möjliga exotiska smaker.

Amärican blågg-posts

I saw that Crazy Mrs. B. has now joined my modest but faithful amount of followers. So here it is, a post that you can read and make sense of. And, thank you so much for the tip about VIP Nails. They're awesome, and with reasonable prices. And my English sucks. I know. It's embarrasing. That's why I normally post in Swedish. Cuz my Swedish sucks a little less. Only a little. This is probably not going to be a long-lasting experiment. Mrs. B., I'll just have to teach you Swedish instead. The little that I know.

Sommar

Det har varit ca 30 C dagtid hela veckan. Och även om en viss människa ännu inte ringt tillbaka, och jobben alltså lyser med sin frånvaro, så har det hittills varit en tämligen behaglig fredag.

Alla talar om macarons

Och jag har blivit fullkomligt galet besatt av tanken att hålla en i handen, sniffa på den, och sedan vällustigt sluka den. Och jag undrade om detta överhuvudtaget var möjligt, här i US of Cupcakes. Så jag googlade. Och det finns en shit load av franska bagerier och caféer i Beverly Hills. Men, lo and behold, även i Valleyn. På Ventura Blvd, i Sherman Oaks. Och de har tydligen också den med lavendelsmak. Det blir fika i helgen. Solklart.

Mitt paket är borta

Det innehöll OLW chips. Och STORA Marabou chokladkakor. Och tidningar. Jag tror att tullarna i NYC åt upp det. Alltihopa.

Väntar

Imorgon är det fredag. Jag väntar spänt. Kommer jag att få ett telefonsamtal? Och om i så fall, kommer det att vara med positiva besked? Jag är så nervös.

Fab morning

Sjutton grader varmt klockan åtta på morgonen. Och fullständigt vindstilla. Kaffe i trädgården med en liten orkester av kolibris.

Jag ska fira med en löprunda. Men fastnade här. Och redigerar lite. Men strax snör jag på mig skorna.

Efterklok

Varför kommer man på alla smarta frågor i efterhand? Vad är det med hjärnan som gör att den blockerar allt sunt förnuft när den som bäst behöver det?

Jag har pratat med UCLA. En liten pre-interview. Som gick sådär. För det är nu i efterhand med kaffet i hand som jag inser vilka frågor jag borde ha ställt. Eller vad jag skulle ha sagt om mig själv. Nåja. Hon visste ju att jag var nervös;

-Hi, I'm ......, and I'm calling from the Liver Center at UCLA. Did I wake you up?
-No, no, not at all.
-I'm doing a phone interview to see if you're a good candidate to come in for a visit. Do you prefer I call you back?
-No, no. Euhm. Eh. Euh. No, I'm, well, to be honest with you - I guess I'm a bit nervous.
-Do you want to take some time to gather your thoughts and prepare?
-No, no. Let's do this.

Kanske skulle jag ha tagit mig lite tid och åtminstone läst igenom mina intervjufrågor. Eller? Visade jag kanske att jag är så otroligt flexibel och kan stå till tjänst inom en nanosekund totalt oförberedd? Ja, jag kan ju plåga mig in i evigheters evighet med att undra över detta. Och det kommer jag troligen också att göra. Det är bara att hoppas att jag blir uppringd i slutet av veckan som hon sa, och att budet är att jag blir inkallad på intervju. Nära, nära skjuter inga harar. Men jag kan inte annat än hoppas. Och se till att jag är förberedd for future reference.

En helt (o)vanlig lördag

Vi har varit i Santa Barbara idag. Det var fantastiskt väder. A&A med kids var nöjda. Eller ja, A&A i alla fall. Kidsen var ledsna eftersom de inte fick blåsa såpbubblor på förbipasserande. Santa Barbara har allt. Vita sandstränder. Turkost vatten. Vacker arkitektur. Roliga affärer. Annorlunda restauranger. Och bergen i bakgrunden.

På hemvägen stannade vi till på Camarillo outlet. Jag har köpt två par brallor för $40. Inte dåligt. Är det fortfarande modernt med skinny jeans förresten? Känns som om jag ligger i bakvattnet här. Men jag köpte sådana i alla fall.

När vi kom hem hade S's yngsta (som påstått att han var sjuk - förmodligen så han kunde vara hemma ifred och spela videospel) närapå bränt ned kåken. Mikrovågsugnen är i alla fall död. Han glömde hälla vatten på sina nudlar och tappade sedan bort tiden eftersom han återgick till att spela ovannämnda videospel. Tur att han reagerade när rökpelaren nådde hans rum på övervåningen.

Och tur att vi hade Mike's hard lemonade i kylskåpet. För det är den jag nu använder som inpackning för nervändssluten.