Min närmaste släkt är inte så stor. Men de som ingår i den är tämligen normala, tack och lov. Alla på vår jord har inte den lyxen, särskilt inte om de kommer från en kultur där blodet är betydligt tjockare än vatten. S har en stor släkt. Två söner, fyra bröder och oräkneliga kusiner. De har alla varit hjärtliga och välkomnande mot mig. Men, oh boy, vilka energitjuvar. Sedan jag kom hit för sju månader sedan har inte EN endaste hel vecka gått utan intermingel med någon utav dem. Missta er inte, jag är en social individ, men när jag inte får ha mitt hem - som är min borg ifred, någonsin. Ja, då lider jag inombords. S's bästa, snällaste, raraste bror - han som är far till katten - har varit här hela helgen. Innan helgen var jag, som ni vet, hos svärmor. Ach el la el la allah. Mina nerver har gått sönder.
Annars då? Hunden är också här. Hunden jagar katten. Katten sabbar möbler och ljusarmaturer i sin iver att komma undan. Hunden lyxar till det med New York stek och skiter ner heltäckningsmattan. Två gånger. S bror insisterar på att klogga igen avloppet genom att bada katten i badkaret. Seriously? Bada en katt? En helt, j*vla, vanlig katt?
Ikväll ska jag tydligen i alla fall på middag på okänd plats. Det, och en flaska vin lär lägga sig som balsam kring mina fransiga nervändsslut. På med ögonbindeln och in i dimman. Och just det. Happy Valentine's Day! (Vem f*n var Valentine?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar