Det var det där med positiv inställning. Eller så är det för att PMS:en är över för den här gången. Kanske har det 25-gradiga vädret något med det hela att göra?
Spelar ingen roll egentligen. Idag har varit bra. Jag var på intervju för L.A. county imorse. Hade ingen aning om vad som skulle hända. Rekryterare Rochelle läste upp ca 15 olika frågor om situationer som kan tänkas inträffa på en vårdavdelning och jag fick då svara på hur jag skulle hantera dessa. Well, ehum. Min engelska var väl inte särskilt grammatiskt korrekt. Men jag kom igång. Och pratade och pratade och Rochelle's ögon blev större och större när jag berättade om det kalla landet långt i öster och våra omvårdnadsmetoder. WHAT? Blev frågan när jag förklarat att nattetid var vi 1 ssk och 1 usk på 12 patienter. På en akutvårdsavdelning. Tja, det gäller att priotera. Sa jag. Wow. Sa Rochelle. Och antecknade frenetiskt. Nåja. Jag tar inte ut något i förskott. Det kan ju faktiskt helt enkelt ha varit så att Rochelle bara tyckte att mina berättelser föreföll vara en kaotisk smörja och att det hon antecknade så febrilt var: ABSOLUTELY, UNDER NO CIRCUMSTANCES NOT THIS NURSE FOR CRYING OUT LOUD. Vi får vänta och se. Men det känns skönt att i alla fall ha överlevt intervju no 1.
I eftermiddags pratade jag med finaste Sofun på skype-tråden och jag blev alldeles sprittig i kroppen av förväntan inför det stundande finbesöket. Efter detta fick jag varma kärleksförklaringar av den stroppiga katten som oftast rivstartar iväg när man försöker klappa honom.
Nu ska jag beställa en pizza och lägga mig i soffan efter en skön löprunda. Så.
Jag ska på intervju om en vecka och en dag. Det kan vara början eller slutet på allt.
SvaraRadera