Allting är relativt

Idag fick vi punktering. I onsdags fick vi två punkteringar, men då på SUV:en. Idag skulle vi åka mc till Santa Barbara och följa efter S&M i Mustangen. I Thousand Oaks vid ett tillfälligt stopp, nämner jag för mc-föraren aka min kille att vi nog borde kolla lufttrycket i däcken på mc:n. Lufttrycket var kanske lite lågt, men inget som oroade blotta ögat. Vi fortsatte köra. Ca 50 m. Sedan sladdade fordonet och det var tur att hastigheten var ca 15 km/h i en korsning. Hade det varit ca 300 m senare på motorvägen i en hastighet på ca 130 km/h, skulle inte det här inlägget ha existerat. Eller några ytterligare inlägg i denna blogg överhuvudtaget för den delen. Men nu blev däcket platt där det blev och detta outgrundliga oförutsägbara relativa universum gav mig ytterligare en söndagkväll i livet.

I övrigt har jag fortfarande väldigt trevlig tillvaro med fina S&M som jag hoppas efter mindre förseningar har en underbar SF-vistelse.

Hjärnvila

Far out. On vacation.

Jag har besök. Och det är underbart. Jag lever. Istället för att älta. Och därmed bloggar jag mindre. Om det nu var någon som undrade.

Psykbryt, födelsedagar och andra helt oväsentliga ting

"Kyke" försöker tjuvstarta...

Kan väl sammanfatta helgen. Fredagen var en succé, jag och J lyckades premiärbaka utsökta, överjordiska semlor. Att de blev så bra övergår fortfarande mitt förstånd.

Annars har jag varit mentalt labil, gråtit över min illa utrustade garderob, firat 3 födelsedagar, ätit alldeles för mycket, och tränat alldeles för litet. Den här helgen lär, med fredagen undantagen, inte gå till historien som banbrytande.

Imorgon laddar vi skarpt. Då blir det Sofun, live från Sverige. Makalöst!

Rättelse

Till alla er som sett bilden från föregående inlägg: Nej, jag passade inte samtidigt som jag fick frisyren på att göra ett nose-job. Den bara ser sådär konstig ut ur vissa vinklar. Jag blev dock erbjuden att vaxa ögonbrynen, men där slog hjärnan i alla fall till bromsen och tackade nej.

Sucker

Jag har nog ett av världens tio-i-topp mest komplicerade psyken. Jag skulle åka och klippa mig idag. Ni vet sådär Joan Jett-snyggt som för circa en månad sedan (hur gör man ni vana bloggare hjälp mig jag kan inte länka till tidigare inlägg). Katrina (without the waves) är en kompetent, outlaw, frisör. Jag sa att jag tycker jag ser för snäll ut. Lite för sweet. Okay, so we'll go a bit more edgy, funky like. Sa hon. Go for it. Sa jag. However mind you, I have a rather conservative boyfriend. Så jag tänkte att det skulle bli diet edgy. No way José. Mitt hår behandlades av två personer med kirurgisk precision under två timmars tid. Helsike, det här blir dyrt. Tänkte jag. Kanske typ $180? Aj, vad det skulle svida.

Jag måste seriöst överlägga med min hjärna och förklara för vederbörande hur jäkla dyrt - och ehum, oförutsägbart - impulsiva infall kan bli.

$260 senare. "Funky skunky", skulle vi väl kunna kalla den här looken?

En nästan perfekt dag

Det var det där med positiv inställning. Eller så är det för att PMS:en är över för den här gången. Kanske har det 25-gradiga vädret något med det hela att göra?

Spelar ingen roll egentligen. Idag har varit bra. Jag var på intervju för L.A. county imorse. Hade ingen aning om vad som skulle hända. Rekryterare Rochelle läste upp ca 15 olika frågor om situationer som kan tänkas inträffa på en vårdavdelning och jag fick då svara på hur jag skulle hantera dessa. Well, ehum. Min engelska var väl inte särskilt grammatiskt korrekt. Men jag kom igång. Och pratade och pratade och Rochelle's ögon blev större och större när jag berättade om det kalla landet långt i öster och våra omvårdnadsmetoder. WHAT? Blev frågan när jag förklarat att nattetid var vi 1 ssk och 1 usk på 12 patienter. På en akutvårdsavdelning. Tja, det gäller att priotera. Sa jag. Wow. Sa Rochelle. Och antecknade frenetiskt. Nåja. Jag tar inte ut något i förskott. Det kan ju faktiskt helt enkelt ha varit så att Rochelle bara tyckte att mina berättelser föreföll vara en kaotisk smörja och att det hon antecknade så febrilt var: ABSOLUTELY, UNDER NO CIRCUMSTANCES NOT THIS NURSE FOR CRYING OUT LOUD. Vi får vänta och se. Men det känns skönt att i alla fall ha överlevt intervju no 1.

I eftermiddags pratade jag med finaste Sofun på skype-tråden och jag blev alldeles sprittig i kroppen av förväntan inför det stundande finbesöket. Efter detta fick jag varma kärleksförklaringar av den stroppiga katten som oftast rivstartar iväg när man försöker klappa honom.

Nu ska jag beställa en pizza och lägga mig i soffan efter en skön löprunda. Så.

Arbetslöshetens fördelar...

Jag sköt lite på städningen och gick hit istället...

Släktband och alla årets hjärtliga dagar

Min närmaste släkt är inte så stor. Men de som ingår i den är tämligen normala, tack och lov. Alla på vår jord har inte den lyxen, särskilt inte om de kommer från en kultur där blodet är betydligt tjockare än vatten. S har en stor släkt. Två söner, fyra bröder och oräkneliga kusiner. De har alla varit hjärtliga och välkomnande mot mig. Men, oh boy, vilka energitjuvar. Sedan jag kom hit för sju månader sedan har inte EN endaste hel vecka gått utan intermingel med någon utav dem. Missta er inte, jag är en social individ, men när jag inte får ha mitt hem - som är min borg ifred, någonsin. Ja, då lider jag inombords. S's bästa, snällaste, raraste bror - han som är far till katten - har varit här hela helgen. Innan helgen var jag, som ni vet, hos svärmor. Ach el la el la allah. Mina nerver har gått sönder.

Annars då? Hunden är också här. Hunden jagar katten. Katten sabbar möbler och ljusarmaturer i sin iver att komma undan. Hunden lyxar till det med New York stek och skiter ner heltäckningsmattan. Två gånger. S bror insisterar på att klogga igen avloppet genom att bada katten i badkaret. Seriously? Bada en katt? En helt, j*vla, vanlig katt?

Ikväll ska jag tydligen i alla fall på middag på okänd plats. Det, och en flaska vin lär lägga sig som balsam kring mina fransiga nervändsslut. På med ögonbindeln och in i dimman. Och just det. Happy Valentine's Day! (Vem f*n var Valentine?)

Suck

Jag har lovat. Så jag gör väl det då. Drar till OC och svärmodern. Känns inte riktigt rätt att vara där när det finns en plats där jag behövs och behöver vara. Men den platsen ligger ca 20 restimmar bort. Mor o far, jag önskar jag kunde vara hos er. Hjälpa er. Jag vet att ni vet att jag bryr mig. Att ni förstår att jag förstår hur jobbigt det är. Jag ville bara skriva ner det. Att jag saknar er.

Strutsbeteende

Jag har stoppat huvudet i sandet under ett par dagar nu. Ibland funkar det med bortträngning, en av mina mest effektiva försvarsmekanismer. Igår blev jag bjuden på middag hos J, underbara människa. Idag blev jag bjuden på lunch av S, också förträffliga människa! Jag är så dålig på matematik, men visst är det så - att om man inte har någon inkomst men gör av med pengar = minuskonto? Men oj oj. Shopping är kul. Och Urban Outfitters är en fälla. Låter suspekt som potentiellt framtida problematisk ekvation. Därför ska jag ikväll dricka rosa champagne. Ja. Det ska jag.

Främmande fågel

Jag har inte en, utan två kulturer att anpassa mig efter här på andra sidan Atlanten. Man kan säga att jag bor i Teherangeles i US of A. Jo, det bor så pass många iranier här att Los Angeles faktiskt inofficiellt bär det smeknamnet. Igår följde jag med S på en tillställning hemma hos en kusin, anledningen var att en annan kusin var på besök från Iran och då måste ju hela släkten samlas. Obligatoriskt. Jag har vid det här laget varit på så många olika persiska event att jag har vant mig vid de flesta seder och bruk. Men min farsi är ju tyvärr fortfarande tämligen begränsad, varför jag mest ler och frossar i kabob och kashkebademjoon och ghormesabzi under min vistelse på persiskt territorium.

En av de fräcka (jo, för de är de, de persiska kvinnorna - fräcka, självständiga, bossiga, utbildade, stolta, pushiga förstå-sig-påare) tanterna fattade av någon outgrundlig anledning tycke för mig och meddelade (på farsi) via tolkhjälp från svärmor, som nästan kissade på sig av skratt, att "Om du vill ha ett jobb, sitt inte och fingra på datorn hela tiden och tro att det kommer att ge resultat, fingrar är för arslet. Gå till sjukhuset och visa upp dig så anställer de dig på direkten". Jovisst, jaha, jaa, det ska jag. Sa jag artigt. Och tänkte, att no way in hell att jag törs gå till sjukhusen i egen hög PERSON och säga att hej jag vill ha ett jobb. För jag är ultrasvensk i det avseendet. Jag tror absolut inte att jag är bättre än någon och jag skulle hellre dö innan jag ställer till med besvär eller beter mig på ett sätt som i någon mån skulle kunna uppfattas som framfusigt.

S's släkt tycker att jag är en så'n tyst och vän och rar liten person. Tacka fan för det, där sitter jag, den enda kvinnan i samlingen som är över 160 cm lång, naturligt blond, sparsmakat sminkad och med endast en fjuttdutt med parfym i halsgropen - bland pladdrande, hårdsminkade, chic-dressade, fräcka, persiska kvinnor som lämnar ett smogmoln av myskaktig parfym efter sig.

För att balansera det hela spenderade jag idag eftermiddagen hos grannen och drack amerikansk öl och tittade på matchen mellan New Orleans Saints och Indianapolis Colts. Det är ju trots allt Super Bowl Sunday.

Skrivkramp

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om. Jag är så fokuserad på att skaffa ett jobb, allt annat är av mindre betydelse just nu. Det går inte att slappna av och göra annat. För hela hela tiden snurrar tankarna kring jobb i bakhuvudet. Så jag återkommer om jag anser att jag har något vettigt att tillägga.

Att välja glädje

Jag är ARBETSLÖS. Där satt den. Känn på den. Låter eländigt. Men det finns inte längre något annat ord på det. Antar att det är ännu en av livets erfarenheter. Så att jag kan sitta där när jag är 45 och gnälla och säga att när jag var 30 och lös och ledig och dessutom bodde i Kalifornien, det var tider det. Det gäller att välja ett förhållningssätt till varje given situation. Det är bara det att jag just nu har rejält svårt att se saker och ting från den ljusa sidan eftersom avslag från ett växande antal potentiella arbetsgivare sätter djupa spår i självförtroendet.

Så, den där glädjen tänker jag välja. Så snart jag svalt stoltheten.

Alla andra skriver om förkylningar så då gör också jag det

Den ligger på lur. Åker hiss i nasopharynx, svingar sig i gomspenen och tar då och då en tur ned i bronkerna. Men bryter inte helt ut. Ger sig bara till känna så pass att jag är subtilt orkeslös och löpning och andra krävande aktiviteter stannar i en dagdröm. Jag vill bara att den brutalt övergår i snor och host i ett par dagar och sedan packar och drar för den här gången.

Glödlampan tändes

Jag utbildade mig igår. För första gången efter att ha varit sjuksköterska i 8 år har jag en någorlunda klar bild av vad ett EKG är. Skrämmande va? Ja, inte att jag NU någorlunda fattar, men att jag i 8 ÅR levt i någon slags obskyr rädsla för allt vad området kardiologi omfamnar. Det är ju fascinerande, intressant och helt klart komplicerat, och om man som jag har en medfödd oförmåga att förstå matematik och grafer så kan det hela te sig lite övermäktigt till en början. Men räds icke! Det okända blir så mycket mindre otäckt ju mer man utforskar det. Dessutom lär man sig om och om igen den nyttiga läxan att - ju mer man vet, desto mer förstår man hur lite man vet.

Dessutom insåg jag när jag satt i bilen hem igår, i sedvanlig bilkö på I5, att det är vitalt att jag landar ett jobb snart. Annars atrofierar min hjärna.

Fast jag har dålig tajming. Det sägs att för bara ett år sedan fick nyutexade ssk:or jobb innan de ens avslutat utbildningen. Idag är det en väntetid på åtminstone 6 mån innan de får sitt första jobb. Vad innebär detta då för en utlänning som inte satt en PVK på 7 månader?

Censur

Idag var det filten-över-huvudet-dag. Förutom en tur till dr. Ulf där jag fick hämta mina vaccinationspapper. Och så fick jag för mig att jag skulle trivas mycket bättre om jag fick bo vid Ventura Blvd. Men det gör jag ju inte. Och inte heller något jobb i sikte. Mailade Good Sam ikväll, känns så patetiskt att böna och be för ett jobb. Welcome to reality, antar jag. Men jag tror jag bara stryker ett decimetertjockt streck över den här dagen. Imorgon har jag heldag EKG-träning. Kan väl vara bra om jag nå'nsin får ett jobb igen. Depp. Depp. Nu går jag från under-filten-till-under-täcket-i-sängen och drömmer mig bort i en förhoppningsvis eventslös nattsömn.