Ensam

Eller nästan. S är ju hemma. Men åtminstone inga fler av hans familjemedlemmar. Idag har jag korsat Valleyn tre gånger för att skjutsa runt hans mamma, visst Ross är kul - när jag själv känner för det, och det är ganska lustigt att en äldre persisk kvinna föredrar Taco Bell om hon själv får välja. Tog henne till en väninna hon inte träffat på flera år, som tur var hade väninnan en väldigt trevlig son som växt upp i Montreal och gillade socialized medicin så tiden gick liksom av sig själv. Men nu sitter jag här i soffan och det är tyst och lugnt. Ingen som behöver te, eller undrar varför just den blomkrukan står där och inte här. No offense, men lite överdosering blev det. Imorgon ska jag till socialkontoret för att äntligen skaffa mig ett social security nummer, kommer bli spännande att se om de tar mitt svenska personbevis på allvar.

Utmattad

Gårdagens fest var en överraskning. Det blev så otroligt kul, mycket beroende på att två varma, underhållande, och tequila-gillande vänner dök upp. Så det där lite krystade persiska blev liksom lite nedtonat. Idag ligger jag platt. S mamma är fortfarande kvar. Kanske tills imorgon. Förhoppningsvis inte längre. Känner att jag bara vill ha tillbaka min soffa och min fjärrkontroll.

Allting har en ände...

men korven den har två. Så det så. En av de subtila detaljerna med att vara vuxen är att man börjar inse att allting har ett slut, såväl goda ting som mindre trevliga. Eller som Nelly Furtado säger: "All good things come to an end". Vad vill jag då säga med dessa högst djuplodande konstateranden? Jo, jag var en smula nervös inför denna min första Thanksgiving. Dels för att jag inte har någon tradition i firandet och var livrädd att mina candied jams skulle smaka förskräckligt, men även för att jag skulle träffa ytterligare medlemmar ur S's familj. Nåväl, nu är dagen till ända, och jag pustar med ömma fötter ut under mitt IKEA-täcke i min IKEA-säng. Det hela förlöpte ytterst smärtfritt och var faktiskt en helt enkelt trevlig tillställning. Jag har ägnat större delen av dagen åt att diska och laga mat, men det var det hela värt. Kalkonen, som vägde någonstans kring 9 kg smakade som kyckling och passade utmärkt till de sockertäckta sötpotatisarna. Champagnen var porlande och gjorde sitt, samt skaran som anslöt till middagen var även de nöjda och glada.

Och förresten, av gårdagens checklista var löpningen det enda som fick stryka på foten, men det tog jag igen imorse i ett blåsigt men 25-gradigt väder.

Tidsoptimism galore

Imorgon är det dags. Thanksgiving! Såg igår på History channel att högtiden kom till tack vare nordamerikanska indianer. Utan dem hade pilgrimerna dött. Det hade ju varit hemskt synd, eller? Ett gäng skabbiga britter landade på östkusten någonstans kring New England och höll på att svälta ihjäl i dess bistra vinterklimat. Dessutom hade de ingen aning om vilka grödor som skulle fungera att driva upp i det nya landet. Den lokala indianstammen var så vänlig att instruera främlingarna i vad man odlar, hur man odlar det, och när man skördar. Självklart blev skörden rekordstor och de gudfruktiga nykomlingarna förstod genast att här hade ett mirakel skett! Som ett tack till Herren, Jesus, vem helst som behagade lyssna, samt till indianerna anordnade européerna en festmåltid. To give thanks, så att säga.

Nåja. Idag har jag tänkt mig hinna med följande; laga en lasagne så den är klar att slänga in i ugnen vid lämplig tidpunkt under kvällen, städa 3 toaletter plus en hel övervåning, köra några tvättar, springa min långtur, samt åka till perseraffären och inhandla de rätta attributen (detta är ju en Persian-American Thanksgiving, mind you)och även hinna med H&M på vägen... Jag inser ju själv när jag satt detta på pränt att det är en egentligen tämligen omöjlig ekvation. Jag sätter igång så får vi se när paniken kommer krypande och vilka omprioriteringar som måste göras.

Var är hemma?

Jag skulle nog säga att det är där som man känner sig i sitt rätta element, inte nödvändigtvis där skattemyndigheten har en registrerad. Fick en liten tankeställare idag när jag pratade med en trevlig kille på just omnämnda myndighet... Han kvittrade på så glatt om hur enkelt det är att bokföra sig i ett annat land. Glömde fråga honom hur svenska motsvarigheten till IRS redan fått nys om att jag emigrerat eftersom de försett mig med blanketter om att folkbokföra sig i utlandet. Kort och gott, jag skall nu fylla i dessa och när de väl gått iväg med posten så är hemma... här? Tja, jag antar det. Från och med nästa år går all min skatt till USA's försvarsmakt och oljeindustri, eventuellt några dollar till vård, skola, omsorg också, men det kan inte vara många. Men medborgare och kvar i röstlängden är jag fortfarande i Sverige, och mitt hjärta kommer alltid att vara blå- och gulrandigt oavsett var jag hamnar.
Så hemma? Mitt rätta element? Stranden vid Zuma och Södermalm, varför kan man inte bara slå ihop de två?

Avsaknad av novembermörker

Tänkte bara pigga upp mig själv och eventuella läsare med denna bild av hur en helt vanlig novemberdag på andra sidan pölen kan te sig...

Jag städar...

igen. Varför? Jo, därför att det på torsdag är Thanksgiving. Och hela S's släkt kommer. Med början onsdag då äldste brodern vilken jag ännu inte träffat bilar ned från San Jose. Alltså blir min insats städning eftersom jag inte kan laga mat. I kylen ligger en stor fet kalkon, jag orkar inte gå upp ur soffan just nu för att kontrollera hur många kilo den väger, men det är den största döda fågel jag någonsin sett. S får tillreda fäet, jag kan sträcka mig till att koka yams men där slutar mina kulinariska färdigheter.

Jag ringde även Social Security avdelningen idag, bara för att erhålla information om att jag behöver ett personbevis för att få ut mitt nummer. Alltså måste jag ringa skattemyndigheten i Sverige imorgon, vänta ca en vecka för att få hit personbeviset, sedan gå till det lokala Social Security kontoret, sedan vänta ytterligare två veckor för att få mitt nummer så att jag sedan kan sända in detta till California Board of Nursing för att sedan vänta gud-vet-hur-länge för att få ut min legitimation. Men saker och ting rör ju i alla fall sig i någon rikting vilket känns trevligt som omväxling.

Turbulens

Mina föräldrar åkte tillbaka hem till Sverige i fredags, och det var ett sorgset farväl som togs på LAX. Det kändes minst sagt konstigt att vara den som vinkar av och sen själv tar bilen och åker hem igen. Det var ju en första, i alla fall från den här delen av världen. Huset kändes kusligt tomt när jag kom innanför dörren och det enda botet mot hopplösheten och tåren i ögonvrån var att snöra på sig löpardojjorna och rensa tankarna i spåret. För att ytterligare distrahera mig övertygade jag S att hyra "Brüno" från "on demand" på vår TV. Distraktion galore, kan man väl kalla det. Några avsnitt av filmen framkallade magkatarr-liknande smärta av skratt, men för att samanfatta det hela var den bajsnödigt krystat vulgär.

Som jag tidigare skrev har det under de senaste två-tre veckorna inträffat mer i mitt liv än det gjort det senaste året. Igår hämtade jag posten och lyfte vördnadsfullt ut ett kuvert från uscis ur brevlådan, som dessutom kändes lite hårt och kantigt på ena sidan. Som om det skulle ligga ett kort däri ungefär. Och det GJORDE det!!! Mitt Employment Authorization Card!!! Nu ska här sökas jobb! Och jag blev nervös bara jag konstaterade detta faktum... Här gäller att smida medan skorna håller och innan arbetets skygglappar kommer på!!!

Ett steg i taget

Jag har troligtvis upplevt fler saker under den senaste veckan än under min tid sammantaget här i Kalifornien. I fredags till exempel, upptäckte jag Mulholland Drive och Hollywood. På riktigt. Som en turist menar jag. Det är ju helt fantastiskt vad den här stan har att erbjuda, och när jag nu en gång vågat expandera mina bilburna vyer går jag inte att stoppa. Jag är inte rädd, jag kan köra. Även nere i stan. Så. Idag fick jag en uppmuntran i postlådan; mitt inresetillstånd. Det innebär att jag när jag vill kan lämna landet, men att jag utan problem får återvända. Jag har också via immigrations hemsida kunnat utröna att mitt arbetstillstånd är på väg. Det känns nästan overkligt. Snart kommer jag att ha ett amerikanskt social security nummer... Ett steg i taget, en dag i sänder, det har en god vän lärt mig. Och gamla ordspråk säger att Rom inte byggdes på en dag.

Bästa besöket

Då har mina föräldrar varit på visit sedan i lördags. Vi har på dessa dagar hunnit med Santa Monica, Griffith Park, Ronald Reagan Library, Northridge Mall, Denny's samt lokal sightseeing! Life is good!!! I helgen väntar Downtown, Chinatown och Hollywood! I'm a tourist, yay!

Vänner...

är förmodligen ett av de viktigaste inslagen i ens liv. Både de som är nära och de som är långt borta. Idag gjorde jag ytterligare en ny bekantskap med överraskande trevligt resultat! Tack så jättemycket!!! Kanske blir det bak av lussekatter till Lucia med spetsad glögg från World Market!