Ett litet litet hopp

Idag kom det ett samtal. Det kan betyda allt eller helt enkelt ingenting alls. Men jag har fått kontakt av tredje graden, om man säger så. Och det är ju alltid en början.

American standards

Måste ju säga att jag också registrerat mig på ett visst amerikanskt gratisforum online för sjuksköterskor. Det finns visst en del regler där. Som att man inte får skriva på något annat språk än engelska, till exempel. Som då en del besserwissrar så förnöjt upplyser en om. Fascister, tycker jag. Däremot går det tydligen bra att i detalj diskutera olika patientfall och situationer man varit med om. Sekretess? Nå'n? Det är väl okej att diskutera sådant med kollegorna i fikarummet, men på ett online forum? Ähum. Däremot har jag fått lite användbar information om hur jag ska skriva ett attraktivt cover letter och en snygg cv. Om det nu hjälper. Tydligen är Kalifornien en av de stater där det är som allra omöjligast att få ett jobb just nu. Hur i hela världen ska jag lyckas landa ett jobb när inte ens en IVA-syrra med 5 års erfarenhet från ett sjukhus i Chicago får napp?

Kalla Havet

Det borde heta så. Det är inget "stilla" med havet utanför Kaliforniens kust. Vågor höga som hus och strömmar starka som turbiner. Däremot är det rysligt kallt. Det lär lilla L få erfara idag. De drog nämligen nedcabbat bort till Malibu Lagoon State Beach. Uj. Jag har tagit på mig långärmad tröja. Och det får nog också bli en sjal. Jag och S och hans äldsta tänker nämligen följa efter dem. I icke nedcabbad SUV.

A true work of Art

Resultatet av en fyraåring som gått lös på halva färgskalan, samt sabbat delar av matbordet med nagellacksborttagning.

Besökarna

De landade. Faktiskt före utsatt tid, och jag var pga rusningstrafiken t.o.m något sen. Det här är USA; jag parkerade min bil utanför Hertz biluthyrningsfirma vid LAX. Man får inte ta in privata fordon på området. Sedan gick jag förbi tanten som satt i luckan vid grinden och frågade snällt om jag fick gå in och leta efter mina kompisar som skulle finnas någonstans där inne. Men hon tyckte det var för långt att gå, så hon stoppade en kille (Hertz-anställd) som just körde in och bad honom ta mig med till kontoret. Det var ju skönt. Då slapp jag gå 500 meter.

De hämtade ut sin Chrysler Sebring convertible. Men de får nog vänta några dagar med att köra nedcabbat. I alla fall tills det är varmare än de blygsamma 5 C vi har denna morgon vid 06.30.

Lilla L som är 4 år har semestern utstakad. "Jag ska äta glass, bada, sola och måla dina naglar. Lila, rosa, och guld ska de vara". Raka besked och målinriktad.

Sverigeväder

Det regnar. Ganska rejält. Och så ska det fortsätta fram till torsdag. Jag antar att det är Kalifornien som välkomnar A&A som trots askmoln landar kl. 17.47 på LAX.

Kulturdag lördag

Tycker att den amerikanska översättningen lämnar en del att önska...

Att dekorera bilarna med.

Rättviksdräkten. Även om Bodadräkten är finast.

Vi åkte på Skandinavisk festival igår. Lämpligt nog hölls den på Cal Lutheran's campus. För Lutheraner light är vi allihopa, svenskar, norrmän, danskar vare sig vi vill det eller inte.

De sålde träskor (Skånetoffeln). Klistermärken. Dukar. Smide. Dalahästar. Och så några fler dalahästar. Och visst, det fanns väl ett och annat norskt, danskt, isländskt och finskt krimskrams, men det ägnade jag ingen större uppmärksamhet. Vi åt Viking-dogs. Som i Viking-korv. Kön till köttbullarna och pannkakorna var för lång. Vi tittade på folkdansare, och jag fick en tår i ögat när jag såg en dam som bar Rättviksdräkten. En speaker försökte förgäves lära ut hur man dansar "Små grodorna" och en äldre herre kom förbi och erbjöd åskådarna ett sånghäfte och tappade hakan när jag artigt tackade nej med förklaringen att jag redan kan texterna by heart.

Sedan åkte vi till perseraffären och handlade massor med färska grönsaker och örter och körde kundvagnsrally bland de andra rabiata storhandlarna. En man med svart hår och olivfärgad hy frågade skämtsamt om min bättre hälft försökte lära mig laga riktig mat. Han menade att min fisbleka ansiktsfärg och mitt ljusa hår skvallrade om en hel del svagheter i köket. Jag blev förolämpad. Mest för att han inte visste hur rätt han hade.

Morgonsol och mexikansk musik

När jag sitter på vår uteplats och solen precis har gått upp, då har jag svårt att tänka mig att vara någon annanstans. Den värmer så skönt, där den silar genom bladverket på palmerna. Och idag ackompanjerades morgonjuicen av mexikansk musik. Antagligen från några av byggjobbarna längre bort på gatan.

Jag försökte skriva ett blogginlägg igår kväll. Men jag hade druckit ett glas vin och jag tror alkolåset var på. Blogger ville inte publicera inlägget. Trots att det bara handlade om skattedeklaration. Skumt.

Det var inte jag, det var Gud

Vi har alla olika problem. Det är skönt att umgås med andra så man själv får lite perspektiv på sina egna.

Grannens äldsta går i en Baptist skola. Dottern kommer hem på kvällarna och predikar. Och tror på fullaste allvar att Gud skapade henne, och inte grannen och hennes make strax före Cinqo de Mayo för sju år sedan. Konversation mellan grannens väninna och väninnans dotter (som också går i religiös skola):

-Why did you run away like that? You always have to stay where I can see you!
-Because Satan told me to.

Dags att byta skola, alltså. Fast det är svårt säger grannen. Offentliga skolor är crap här i dalen. Privata skolor kostar skjortan (förmodligen byxorna och skorna också). Privata, religiösa skolor har rimlig avgift och normalstora klasser. Kanske är det ändå värt lite predikan och hjärntvätt?

En ytlig reflektion

Vad i hela världen ger otränade, plufsiga, småfeta män rätten att fälla negativa kommentarer om kvinnors storlek? Varför tror de att barbapappa per automatik har rätt att dejta en fit, långbent yoga-instruktör med getingmidja? Varför dissar de alla kvinnor som enligt allmän uppfattning är normalbyggda med förklaringen att de är för stora? Jäkla a$$holes!

Och nej. Jag har inte haft en särskilt händelserik dag. Och ja. Jag sitter och kollar på hjärndöda teveprogram.

Frrrrrustration WTF?

BCLS, ACLS, PALS, NRP, CGRN, CCRN. Listan kan göras lång. Faktum är att jag bara är en satans jävla enkel RN med BCLS och ECG som dessutom är utbildad i Bortistan.

Jag sitter och söker jobb idag. Märks det?

Dessutom gick mina jävla favorithelvetes jeans sönder vid knät. Och jag som har frångått att tycka det är modernt med trasiga kläder.

Jag behöver ett arbete NU. Så att jag kan köpa hela kläder. Eller åtminstone sytråd så att jag kan laga de eländiga trasor som ligger och skäms i min garderob.

Kamp eller flykt

Så lyder de mest primala instinkterna, och jag är rädd att jag tillhör den senare kategorin. När jag hamnar i en pressad situation slår hjärnan om till magiskt tänkande och försöker, när den inser att det inte går att teleportera sig till en trevligare plats, på alla tänkbara sätt undvika minsta möjliga konfrontation. Åh. Så jobbigt.

Jag har ju i en och en halv veckas tid funderat över University of Phoenix. De är ett online universitet och har fått kritik av varierande art. Det började oskyldigt med att jag anmälde intresse för vidare information, varpå jag dagen efter blev uppringd av en "enrollment counsellor" och därpå fullkomligt drunknade i akronymer och diverse både guldpläterade och gröna skogsdungar. Efter två timmar i telefon med Michael var jag helt dränerad mentalt, men kände att- wow jag är inches away från en Masters of Science in Nursing. Nå. Efter nyktert granskande av min halvfärdiga ansökan började jag tvivla. Enrollment counsellor Micheal är inget mer än en säljare. En haj. Som hoppade jämfota eftersom han trodde att han hade fått vittring på en sardin. Så jag gjorde vad jag gör bäst, ignorerade hans uppföljande samtal. Men sedan fick jag ont i magen och kände mig jagad, varför jag imorse tänkte att nu jäklar ska jag ringa honom och vara ärlig och säga att jag helt enkelt INTE VILL plugga just nu, och säkert förmodligen aldrig nå'nsin kommer att skriva in mig i deras rullor. Men det sa jag inte. Jag slingrade mig och spelade kortet "jag är inte riktigt säker på min situation i livet just nu och känner att detta är ett för stort åtagande och jag vet inte om jag är redo och jag måste nog fokusera på annat nu och det är inte du - det är jag". Och DÄR! satte jag krokben för mig själv igen. Michael sa inte - ok, fine, det är lugnt, tack för att du ringde, jag ska aldrig mer kontakta dig. Michael sa, faxa mig dina betyg så vi kan få igenom din ansökan så du kan börja ta workshops GRATIS och sen kan du bestämma om du vill ansluta dig till en utbildning eller inte. No commitments, free of charge. Och medan jag tänkte, nothing's free och jag vill läsa det finstilta - hör jag mig själv säga - ok, sure, why not, thank you, that's kind of you.

Så nu har jag ånyo skjutit mig i foten och satt mig på pottkanten. Det är ingen idé att jag ringer Michael igen. Jag får be S göra det. Hallå är det nå'n som vet var de säljer civilkurage som funkar när man är nykter?

Djurens rätt i samhället

Jag har en kompis som är djurens ängel. Ja, så är hon ju också väldigt trevlig att umgås med. Men hon utövar verkligen mirakel med utsatta djur - katter, hundar, hästar, t.o.m fiskar. Djur som annars skulle gått en säker framtid på soptippen till mötes. Vad sägs om den lilla chiahuahuan som får plats i fickan på en damkappa och tidigare var undernärd, hårlös, hade en tand som växt genom kinden in i ögat, samt diverse infektioner - nu efter år i hennes varsamma vård är en välmående (om än fortfarande pytteliten) och lycklig väskhund?

Utanför hennes hus finns ett par vildkatter. Som dock beter sig mer tama än vilda. Den ena är en bäbis på några månader. Och hon är det sötaste jag sett på länge. Färgtäckningen och den intensivt blåa ögonfärgen avslöjar siamesiska gener, men hon är mer kompakt än vad jag är van att se en Siames. Jag skulle så gärna vilja ge henne ett hem så hon slipper bli överkörd eller uppäten av en coyote. Och Sherman skulle få en lillasyster... Jag håller som bäst på att bearbeta husbonden, men han är inte överentusiastisk ännu.

Bilden har jag lånat från www.kitten-stork.com

Barnhelg

Fast de är ju inte längre barn. De är 14 och 16 år. Och 16-åringen dyrkar gangsta-rap, har tagit hål i båda öronen (som pryds med bling bling som enligt hans mor är very inappropriate), och har en in min mening skitful röd keps med klisterlapparna kvar på (då detta intygar att kepan är authentic). Min andra hälft och fadern till ovannämnda adolescents är ute och luftar sin nya HD Deuce (som jag kallar "The douche bag" - alltså mc:n, inte min andra hälft). Själv sitter jag klistrad vid datorn och uppdaterar min fullständigt ointressanta blogg, men skall strax svida om till löpargear och ge mig ut. I'm on a roll now, så det gäller ju att passa på. Beach 2o12 är precis om hörnet. Yes indeed, livet är spännande för tillfället.

Löparglöden...

...har infunnit sig igen och jag är så lycklig. Det spelar ingen roll var den gömt sig, jag förebrår den inte, är bara så glad att den kommit tillbaka. Och mina receptbelagda linser är färdiga att hämtas på Costco. Och solen skiner. Och jobben lyser med sin frånvaro, men f*ck them för tillfället.

Ångest

Varför är det så intressant att läsa andras bloggar om vardagsliv? Varför är andras toapapper och diskmedel mera värda än mina egna? Varför gör jag inget vettigt när jag surfar på nätet? Och varför skriver jag överhuvudtaget ett värdelöst inlägg som detta?

Blåser i vinden

Jag undrar om April är synonymt med opålitlighet oavsett var i världen man befinner sig? Idag gassar solen. Men det blåser kallt. Och det blåser från alla riktingar. Fy. Mitt hår gillar inte låg luftfuktighet och blåst. Jag vill flytta dit det regnar. Dit där det växer mossa. Jag vill köpa snygga gummistövlar. Och ha användning för dem.

Muse och Magi

Jag är hemkommen från Portland, Oregon. Regnet följde mig troget och strilar nu både sidledes och vertikalt utanför fönstret. Jag har hittat till en av världens vackraste och mest välorganiserade städer, och är inte helt och hållet exalterad över att vara åter i Kalifornien. Portland har faktiskt varma somrar. Och i övrigt har jag ingenting emot att investera i ett par snygga gummistövlar och en chic regnkappa. Tänk er en stad där man kan promenera mellan barer, affärer och kulturscener. Tänk spårvagn. Tänk liberala, medvetna människor. Tänk grönska. Tänk alternativ musikscen. Det här låter som Stockholm, jag vet. Men jag refererar till Portland. Oregon. USA's västkust.

Muse gav ett fantastiskt framträdande på Rose Quarter Arena och lämnade endast spåret "Absolution" som övrigt att önska. Förbandet Silversun Pickups genomförde en exemplarisk uppvärmning och är definitivt något jag tänker utforska vidare. Den bruden på bas går inte av för hackor.

I övrigt vrider jag mig fortfarande i min framtidsångest och var i förra veckan i kontakt med ett online universitet för att potentiellt anmäla mig till en MSN, en magisterutbildning i omvårdnad. Men jag har lagt den tanken på is. Kostnaderna för vidareutbildning i detta land gör att jag nog inte kan fatta beslut på impulsbasis.

Det får bli en dag för kontemplation, mycket kaffe och ett försök att räta ut några funderingar.