Normalitet

Jag har skaffat ett guest pass på YMCA. Det verkar vara ett lovande ställe. Och jag kan cykla dit på 10 min. CYKLA! De har också zumba-klasser så jag kan fortsätta med mitt nyvunna intresse. Nu har jag alltså hittat ett fint tillägg till löpningen. Jag är på väg tillbaka i form. Äntligen.

Adhesion ileus

Så. Nu kan jag slappna av en stund.

Bridileus

Vad tusan heter det på engelska? Och då blev jag så glad eftersom jag kom på att jag släpat min 10 kg tunga Medical-Surgical Nursing hela vägen hit i handbagaget. Så jag ska gå och konsultera bowel obstruction avsnittet per omgående.

De små stunderna av lycka. Jag vet. Jag balanserar på vansinnets brant.

Jä*lar anamma

Jag har ju inte så mycket av det. Eller ja, den där spontana, orädda och oblyga initiativförmågan är det väl som saknas mig. Jag besitter istället en seg, hårdnackad, självplågande - ja nästan stoisk, uthållighet. Men idag fick jag eld under arslet när jag som vanligt satt och tryckte F5 på ucla's hemsida med förhoppning om plötslig uppdatering och att drömjobbet helt plötsligt skulle dyka upp bland posterna. Då fanns det helt plötsligt där, ett jobb som jag sökt för nära 3 månader sedan. Och telefonintervjuats för. Och aldrig hörde tillbaka från, i vanlig ordning. Jag tänkte, -om jag bara skulle ta och ringa den där människan. Och bara tala om hur fruktansvärt intresserad jag fortfarande är. Eller nä. Vad otäckt, tänk om jag tappar talförmågan. Maila då? Har jag ens kvar numret? Varpå ett frenetiskt rafsande bland post-it lappar och diverse flygblad i kökslådan påbörjades. Och där låg lappen. Med hennes nummer. -Nu så. Tänkte jag. Nu får det tamejfan bära eller brista. Nu ringer jag och säger vad jag sitter här och tänker och fullkomligt struntar i om jag uppfattas som a) desperat b) inkompetent eller c) en helt vanlig idiot. Skitsamma. Inget, jag upprepar, absolut INGET att förlora. Och så svarar människan. På andra ringtonen. Here we go och orden flödar ur mig. Och hon påstår att hon minns mig och att hon är hemskt ledsen att Mr. T inte ringt tillbaka för det skulle han å hennes vägnar ha gjort för att tala om att de pga finansiära problem tvingats dra in posten. Tillfälligtvis. Hon vet inte så mycket mer just nu men att det verkar som om den åter ligger ute och kan jag inte maila henne min CV på nytt vilket jag gör. Och sedan blir jag så lycklig över att jag vågat ringa att jag glömmer att höra med henne vad som händer sen och om jag kommer att bli kontaktad av någon eller om jag ånyo får sitta i ovisshet. Men just nu spelar inget av det någon roll för jag har vunnit en seger över min feghet och det ska jag nu fira med att gå och handla lunch och att också eventuellt på sikt slappna av i käkmuskulaturen och sänka axlarna.

Chokladkollaps

I förrgår var jag mer sofistikerad. Stenhård löpning med tjejen med Montana-plåtarna. Och en massa rödtjut. Igår stod planeterna fel, eller så var det fullmånen, eller en PMS. Jag vet inte riktigt. Men jag kände att världen helt och hållet vänt mig ryggen och att den enda räddningen låg hos Trader Joe's. Vad ska du handla, undrade S. Jo, killarna kommer ju i helgen så vi måste bunkra mjölk och frukostgrejer, förklarade jag. Det var ju en halvsanning i alla fall. Syftet var till största delen Ritter Sport chokladkaka. Välsignade Trader Joe's. Lite chips också. Alltså veggie-chips, så de måste ju ha haft nutritional value av något slag. Jag åt massor av choklad, tittade på en riktigt deppig och tråkig film, fick dåligt samvete, grät över något jag inte kunde definiera för stunden.

Idag mår jag bättre. Men chokladen är slut. Eventuellt måste jag åka och handla mer. Eller kanske en sväng till IKEA för lite Marabou. Man vet ju aldrig när signalsubstanserna och hormonerna kommer att svika en igen.

Trädgårdsfavoriter

THE CONSTANT GARDENER

Ska berätta lite mera bildligt...

THE BEACH BUM.

J. trotsar Stilla Havets iskyla.

En helt vanlig mulen dag i Santa Monica.