Och ibland gör man big deal av the små things...

Today. En inte så uppåt dag. Nä, alltså, det gick väl egentligen ganska bra. Förutom att kirurgen klagade lite när jag satte KAD. Och hade lite synpunkter på övriga omständigheter kring preppning av patienten. Och en handledare som man får akta sig lite för eftersom han inte har obegränsat med tålamod. Sen kan man ju också ta sig en funderare över om jag verkligen är redo att arbeta självständigt om ca 2 1/2 vecka. Och nu är klockan 5.30 pm. Jag ska åka och träna. Men jag måste också läsa på inför morgondagens operation. Ja, och så göra klart mina CE-hours (continuing education - som man måste göra sisådär vartannat år här så att man kan förnya sin sjuksköterskelegitimation). Annars är det rätt skönt att denna arbetsveckan bara innehåller 4 dagar. Inga semlor blev det i söndags heller. Berolina hade stängt. Vi ska prova igen snart.

Mindervärdeskomplex

Ibland blir jag sådär moloken och tycker inte att jag duger till mycket. Idag till exempel. För det första drömde jag hela natten om jobbet, minns fortfarande hur kirurgen i drömmen skällde på mig och klargjorde att jag var långtifrån redo att jobba på operation. Idag bevistade jag för första gången "leversektionen". Jag började dagen med att känna mig upprymd och allmänt peppad eftersom jag har en passion för lever. Entusiasmen dalade dock tämligen fort då jag insåg att jag har ljusår kvar till att klara av allt vad leverresektion och levertransplantation innebär. Det blev ett ganska nedstämt inlägg det här, men jag var tvungen att skriva av mig lite. Fan också, jag vill så gärna gå från novis till expert.

Jag är inte rädd, jag kan vårda

För det kan jag ju. Eller kunde. Så har jag idag överlevt första arbetsdagen på det nya året. Denna veckan är jag tillbaka på surgery center, i rum 9 eller 10, bara cystoskopier så det flödar om det hela veckan. Hittills har jag gjort nästan 4 månader i programmet, och tagit mig igenom Santa Monica, Main OR, surgery center och ögonsjukhuset. Nya platser, nya människor, nya sätt att göra samma saker på. Jag börjar bli ganska sliten nu, vill bara få landa på en plats och gå in på djupet med att lära mig någonting. Inte olika operationer vareviga dag; fötter, händer, artroskopier, hysteroskopier, laparoskopier, port-a-cath inlägg, njurtransplantationer, höft- och knäplastiker, pankreatektomier, laryngoskopier, bröstplastik och fan och hans moster för listan kan göras bra mycket längre. Jag känner mig så fånig, jag menar, jag vet ju hur man beter sig med patienter, jag kan ju grunderna. Och likväl så står jag där helt handfallen, bara för att det råkar vara ett cystoskop eller ett par candy cane stirrups inblandade. Suck. Jag har ingen aning om hur detta kommer att fortlöpa. Men jag vill i alla fall tro att jag gör mitt bästa.

attention deficit disorder

Idag har jag städat, tränat, internet-surfat. Idag skulle jag ha studerat. Jag har läst på lite nu om oftalmologi. Och gjort lite anteckningar. Samt en skiss över ögats anatomi. Sedan gick jag vidare i systemet och hamnade på avsnittet urologi, som en förberedelse inför nästa veckas cystoskopi-marathon. Jag har i alla fall gjort en fin rubrik; cystoscopy. Nåja. Och sedan är det ju viktiga funderingar inför morgondagen, hur skall det nya året firas in? Och så ja just det, jag målade ju om naglarna också. Och flyttade runt lite möbler. Om jag skulle ta och gå och fylla i lite anteckningar under den där fina rubriken.

Glamour

Missta er inte. Mina dagar ser ut som följande:

04.55 Uppstigning
05.25 Kliver in i bilen
05.25-06.15 Sitter fast på motorvägen och dricker kaffe
06.30 Ombytt och klar.
06.45 Operationsmössa på och uppställning med ett ansiktsuttryck som tidernas största byfåne
07.00-15.15 Operationer av varierande art och panikartade försök att göra mitt bästa
15.25-16.15 Ny trafikstockning och upprepade försök att hålla ögonlocken öppna på väg hem
16.30 Raklång i soffan med katten på magen

Resten av kvällarna brukar flyta på i en rafflande blandning av träning, plugg och förberedelse inför nästa dag, samt ett middagshopkok om jag har tid. Annars har Trader Joe's rätt schyssta fryslådor.
Ikväll tänkte jag göra något modigt. Jag ska ut på middag. Och är livrädd att jag kommer försova mig imorgon.

I'm definately not in Kansas anymore...

Fredag. Status post-jobb, post-after work. Ser fram emot en lugn helg med plugg, städning och vin. Och träning. Och sova. Lugn?! Nåja. Allting är relativt. Det har varit fyra intensiva första veckor. Så intensiva att jag inte ens har haft tid eller ork att reflektera över var jag är och vad jag gör. Men idag slog det mig. Jag insåg faktum när jag satt i personalrummet och åt min blåbärsyoghurt och stirrade ut över utsikten mot UCLA campus och Hollywood Hills. Damn, vilken hisnande känsla... Gulleråsen-Mora-Stockholm-Los Angeles, liksom. Huddinge sjukhus-UCLA. Rätt häftigt faktiskt. Och after worken idag var bra, bröt isen lite grann liksom. Alla tolv i gruppen insåg att vi är på ungefär samma prestations-stress-nervositetsnivå. Vi har hittills endast varit nere på operation fyra dagar, resten har varit teori eller övningar i gruppen. Det är kul, intressant, stimulerande men också LÄSKIGT. Nu går jag och vilar lite. Och återkommer med mer detaljerad info.

Toughest honeymoon ever...

De säger att vi befinner oss i en hålla-handen-sort-of-honeymoon-fas. Och det är ju sanning, eftersom vi har superlång praktik och introduktion. Men det är också en probation-fas. Håller du inte måttet är du ute. Det är en fullständig underdrift att påstå att det råder totalt informationskaos i min hjärna för tillfället. Att jag har satt mig ned för att klämma ur mig ett blogginlägg är enbart en livsuppehållande åtgärd. En liten paus.
Jag är jättelycklig över att ha fått chansen att delta i programmet och att jag varje dag har ett jobb att gå till. Men jag är så nervös. Det känns som att hjärnan mest är gjord av teflon och att informationen åker rutschkana där inne. Idag har vi gått igenom dokumentationssystemet för perioperativa enheten. Imorgon ska vi gå igenom ytterligare x antal datasystem. Samtidigt försöker vi få en bild över hur operationsavdelningen är uppbyggd, var allting finns och förvaras, hur elektrokirurgienheterna funkar, vilka olika typer av laserutrustning som finns, hur mikroskopen förberedes, robotarna laddas, vilka instrument som behövs för respektive kirurgi, vilka preparationsmaterial som används, etc etc. Ja, ni får en bild.
MEN. Som sagt det är kul. Och stimulerande. Och grymt utvecklande.
Nu ska jag gå och pyssla om fina brorsdotter som är på genomresande från Sverige tvärsöver kontinenten, med nästa stopp Nya Zeeland. Råkade precis avslöja för henne att det finns en Converse-outlet i närheten. Risk för överviktiga resväskor således...

First episode

Det har varit en intensiv första vecka. Utmanande och rolig. Vi är tolv stycken som fått ynnesten att anställas till OR Training Program 2011, och under sex månader kommer vi färdas tillsammans genom teori och praktik. Och förhoppningsvis är vi tolv stycken som någon gång i mars nästa år placeras som självgående anställda på någon av UCLA's fyra operationskliniker. Jag har en känsla av att ha hamnat rätt. Jag nyper mig i armen varje gång vi går genom någon av Main OR's sterile cores och alla dessa främmande (en del bekanta) instrument och maskiner radar upp sig. På UCLA Healthsystem's hemsida kan man läsa "It begins with U". Jag tar det personligt och känner mig stolt, men även lite rädd; kommer jag att kunna leva upp till detta - kommer jag att kunna leva upp till mina egna och andras förväntningar?
Många saker är lika som i Sverige och andra är olika. Sjukhusets design, hårdvaran i form av utrustning, sjuksköterskor som tjatar på läkarna, är exempel på saker som i stort väldigt mycket påminner om min tid på Huddinge sjukhus. Här förses vi också med scrubs, och de tvättas av någon firma, och vi åker alltså fram och tillbaka till jobbet i våra privata kläder. Men sedan är det högtalarsystemet, som är som på film, där sök efter anställda eller olika "codes" ropas ut. Det finns flera olika code, alla med färgbetäckningar, den blå är en medical emergency som t.ex. hjärtstillestånd. Den röda är brand. Silver är person med hotfullt beteende och möjligen vapeninnehav. Rosa är kidnappning av spädbarn. Osv. Olika situationer i regnbågens alla färger som ljuder genom sjukhuset då och då.

Jag är rädd, jag är exalterad, jag är upprymd, jag kommer göra mitt bästa. Och jag återkommer med en uppdatering. Nu måste jag gå och ta hand om huset som blivit rejält eftersatt de senaste dagarna

Bridileus

Vad tusan heter det på engelska? Och då blev jag så glad eftersom jag kom på att jag släpat min 10 kg tunga Medical-Surgical Nursing hela vägen hit i handbagaget. Så jag ska gå och konsultera bowel obstruction avsnittet per omgående.

De små stunderna av lycka. Jag vet. Jag balanserar på vansinnets brant.

Är det sant...

... att SKL bestämt sig för att pissa på oss ssk ännu mera? Tydligen. Jag har via omvägar hört att de magnifika garanterade 2 procenten är hotade. Det gör att man bara vill lägga sig ned och gråta, sedan torka tårarna och dra på sig yllerocken och gå ut i smällkalla becksvarta natten för att köra ett nattpass deluxe med träck upp till armbågarna. Gärna gratis. Halllåååå??? Är det något som är fel här? Att vara sjuksköterska är ett av världens roligaste yrken, visst. Men det finns många andra världens roligaste yrken med mycket mycket mera betalt och mycket mycket mindre direkt ansvar över liv och död. Börja visa sjuksköterskor tillbörlig respekt med ett tillskott i lönekuvertet och korrekt och rimlig bemanning! Om just DU, Herr Välbetald, hamnar under mina vingars beskydd - vill du då att jag ska övervaka dina vitala funktioner med en hjärna som delvis stängt ned eftersom den tillhörande kroppen inte tillåtits äta, vila eller uppsöka toalett under de senaste 10 timmarna?