Välkommen till 2010-talet...

Men sablar vilken lång tid det tog att lägga upp den här ynka videon... Vi får väl se hur frekvent mitt video-berättande blir... MEN då. Den håller fortfarande på och laddar. Här kan jag ju inte sitta hela dan.

En idé

Sitter här och filosoferar i väntan på att solen går ned. Det känns nämligen inte särskilt lockande att ta den där löprundan när termometern fortfarande visar 33 grader i skuggan. Hotter than ass, som en väninna så bildligt uttryckte det hela. Jo, så det jag funderade på var om jag skulle ta och köra lite videobloggande i fortsättningen. För att få lite fräs på bloggen så att säga. Gjorde en testfilm, men den raderades omgående då det föreföll vara Maria Montazami som skrivit manus (jag gillar henne, men visst ÄR hon bra seg att lyssna på ibland??) Nåja. Om det är nå'n som läser detta och har en åsikt kring det hela så vore det trevligt att ta del av den, hursomhelst. Kanske kan jag till och med odla ett intresse för tofsar, om önskemål finnes.

Vardagens glamour

Jag tänkte efter lite till. Och bestämde mig för att inte försöka delta i Montazamis midsommarfest. Det kändes inget kul att gå dit med ett självförtroende som för närvarande bottnar i skorna.

Jag är ingen lyxhustru anyway. Men jag har en bra levnadsstandard. Och alldeles för mycket tid att gnälla. Man säger att folk som bor i fattigare länder verkar så mycket lyckligare än västvärldens. Att de är mera livsnjutare. Tacka fan för det. Så upptagna som de är hela tiden med att arbeta hårt för att försörja familj och leverne. De har helt enkelt inte tid med grubblerier och neuroser gällande vikt, mode, och sociala spel. De bara existerar. Eller åtminstone försöker existera. Som sagt, jag behöver ett jobb. Så att jag kan få lite perspektiv på min egen tillvaro. Perspektiv får man som sjuksköterska. När man står där vid den cancersjukes bädd. Då inser man vissa saker.

Jag vill inte ha glamour och lyx i överflöd. Jag vill återta förmågan att finna glamouren i min egen vardag.

Surtant.

Hollywood-fruar-charity-event

Jag har fått en inbjudan. Till ett Swedish midsommar-party hemma hos Maria Montazami. Tro nu inte att jag känner henne personligen, men tack vare Facebook-fenomenet har jag via en svenskar-på-USA's-västkust-grupp, blivit inbjuden att delta i detta spektakel. Det skulle ju vara lite roligt. Tyvärr gick O.S.A.-datumet förbi medan vi solade i Mazatlán. Nåja. Jag ska fundera lite.