Mindervärdeskomplex

Ibland blir jag sådär moloken och tycker inte att jag duger till mycket. Idag till exempel. För det första drömde jag hela natten om jobbet, minns fortfarande hur kirurgen i drömmen skällde på mig och klargjorde att jag var långtifrån redo att jobba på operation. Idag bevistade jag för första gången "leversektionen". Jag började dagen med att känna mig upprymd och allmänt peppad eftersom jag har en passion för lever. Entusiasmen dalade dock tämligen fort då jag insåg att jag har ljusår kvar till att klara av allt vad leverresektion och levertransplantation innebär. Det blev ett ganska nedstämt inlägg det här, men jag var tvungen att skriva av mig lite. Fan också, jag vill så gärna gå från novis till expert.

Perspektiv ur huvudet på en bipolär-light

Idag fick det bli en långsam morgon. Ja, vadå, det var ju mulet. Och jag har inget jobb. Och inget syfte här i livet. Så det blev filten över huvudet. Kryddat med lite apati och allmänt tycka synd om mig själv och en jag-ger-upp-attityd. Sen pratade jag med J i telefon över en timme. Och när jag lagt på såg jag att man ringt mig från Olive View Hospital. Klockan är två på eftermiddagen och jag slänger av mig pyjamasen, borstar tänder och hår och kastar mig på telefonen för att ringa tillbaka (man kan inte ringa viktiga samtal iförd nattsärk, det känns oprofessionellt). Men får inget svar. Trots detta infinner sig någon sorts fånigt spirande hopp. Varpå jag kör två tvättmaskiner, en diskmaskin, stryker sju skjortor samtidigt som jag skriver mail till dr. M. som försöker hjälpa mig att skaffa jobb. Det hela avslutar jag med att planera och shoppa för morgondagens middagsbjudning samt springa min vanliga löprunda på rekordtid. Nu sitter jag i soffan och avnjuter fryspizza från CPK samt en balja rödvin. Och undrar varför jag inte kan vara lite mera jämn i humöret. Det är så jobbigt med den där ketchupeffekten.

Vardagens glamour

Jag tänkte efter lite till. Och bestämde mig för att inte försöka delta i Montazamis midsommarfest. Det kändes inget kul att gå dit med ett självförtroende som för närvarande bottnar i skorna.

Jag är ingen lyxhustru anyway. Men jag har en bra levnadsstandard. Och alldeles för mycket tid att gnälla. Man säger att folk som bor i fattigare länder verkar så mycket lyckligare än västvärldens. Att de är mera livsnjutare. Tacka fan för det. Så upptagna som de är hela tiden med att arbeta hårt för att försörja familj och leverne. De har helt enkelt inte tid med grubblerier och neuroser gällande vikt, mode, och sociala spel. De bara existerar. Eller åtminstone försöker existera. Som sagt, jag behöver ett jobb. Så att jag kan få lite perspektiv på min egen tillvaro. Perspektiv får man som sjuksköterska. När man står där vid den cancersjukes bädd. Då inser man vissa saker.

Jag vill inte ha glamour och lyx i överflöd. Jag vill återta förmågan att finna glamouren i min egen vardag.

Surtant.

Strutsen ångar på...

Det verkar som om mitt huvud trivs bäst där nedstoppat i sanden. Lite enklare tillvaro liksom. Jag fick för mig att jag måste piffa upp min garderob inför Mexico-trippen och drog således till the Mall. Gissa var jag handlade? H&M, of course. Gissa vems pengar jag använde? S's, of course. Jag har inget jobb, ingen inkomst, ingen ljusning i sikte. Då får man väl egentligen inte shoppa? I alla fall inte mer än havregryn och nudlar så att man överlever? Men jag gjorde det ändå. Och låtsades att jag är hemmafru med vissa rättigheter. För att salta skuldkänslorna ytterligare talade jag med ssk-rekryteraren från helvetet. Hon basar över HR-avdelningen här på ett sjukhus i Valleyn, och snorkigare person var det längesen jag stötte på. Inget jobb för mig där alltså.

Det är bäst jag går och stryker några skjortor till S, för att lindra chocken när han ser kvittona från dagens shopping.

Arbetssökande

Låter ju mycket bättre än arbetslös. Vilket jag är. Det har sjunkit in nu. Usch.

Alla som framgångsrikt försökt söka jobb som sjuksköterska i USA räcker upp en hand nu. Och sen tar jag tacksamt emot receptet. Jag trodde utmaningen skulle ligga i att börja jobba, men jag har bittert fått erfara hur fel jag hade. Det är en snårskog, en djungel, landminor och fallgropar. En jobbansökan tar ca en timme att fylla i online, och sen är jag ändå osäker på om jag skrivit tillräckligt, fyllt i korrekt, och framställt mig som någorlunda intressant.

Det tog ca 8 timmar innan West Hills gav mig fingret. Jag väntar nu på domen från Olive View, LA County, Kaiser Permanente, Providence Burbank, och USC. Det tar emot att söka Simi Valley med sina adventistideologier eller till katolikerna på Northridge. Men jag kanske säljer mig till religionen. Bara för att. Vi får se. Jag plöjer vidare.

Gräs under fötterna 20 dec

Det är dryga 20 grader varmt och jag har gått omkring barfota i trädgården. Jag trivs här, men saknar mina nära särskilt mycket såhär innan jul. Mor och far som gör och alltid har gjort ALLT för mig och som alltid finns där oavsett. Det känns svårt varje år som jag inte kan klä granen med far. Eller dela julaftonsmorgon med dem tillsammans med skinktuttul, julmust och kaffe.