Visst är det okej då?

Att stanna hemma när man är sjuk. To call in sick. Jag nyser och snyter mig konstant. Och hostar upp saker av varierande konsistens och kulör. Men jag har ju ingen FEBER! (åtminstone har jag ingen termometer att fastställa detta faktum med, men jag går på erfarenhet och känsla, eventuellt att jag är lite subfebril på ca 37,2 C). Jag gjorde det otänkbara i alla fall, ringde charge nursen imorse klockan 05.20 och meddelade att jag couldn't komma idag because I was sjuk. Och sedan låg jag och nojade i över en timme huruvida jag fattat rätt beslut eller om jag kanske helt enkelt bara -ve och fasa- hade drabbats av den stora latheten.
Det är inte lätt att vara jag. Men nu ska jag dricka upp kaffet, äta upp apelsinen och sedan bara ligga i soffan med min bok och ett paket kleenex. Så att jag kan gå tillbaka till jobbet imorgon.

Från pessimist till nja, mera level-headed

A.J. sa idag; cheer up guys, at least we have a job. Och ja, så är det ju. Så, idag känns det lite bättre. I alla fall just nu. Knock on wood. Då åker jag väl och tränar då. För det blev inget av den varan igår.

Fint ska det låta

Rapport från dagens extrainsatta post conference på jobbet. Alltså, vanligen har vi två timmars reflektionstid varje fredagseftermiddag för att diskutera våra erfarenheter och ibland gå över policies och sån't stuff. Idag var vår närmsta chef, hennes chef och även nursing managern för hela Main OR närvarande. Nursing managern delade ut brev till oss alla i programmet. Identiska brev, skulle det visa sig. "Vi har härmed glädjen att erbjuda Dig en permanent tjänst... bla bla... osv... osv... Här är ansökningsnumren för närvarande utlysta tjänster, om Du inte ansöker hamnar du automatiskt i vår nya float-pool... bla... bla." En pool alltså. Som de fortfarande håller på att snickra på detaljerna kring. Men i stora drag, sex veckor åt gången på varje plats. Main OR, Santa Monica, Surgery Ctr och Ögonsjukhuset. Main OR har två tjänster lediga. Vi är 10 stycken som vill bli fast placerade på Main OR. You do the math för den... Jag är tämligen frustrerad. Dessutom kan vi inte ansöka online förrän tidigast imorgon kväll p.g.a. ett litet glitch i datasystemet. Och på mindre än en och en halv vecka påstår de att de ska hinna ta emot ansökningarna, intervjua var och en, samt fatta ett slutgiltigt beslut. Bull crap. Säger jag.
On another note; Vi fick läsa igenom några av utvärderingarna som våra handledare lämnat in om våra prestationer hittills. Min favorit var den om att jag borde lyfta lite vikter för att bygga på mig lite. Mycket hade jag väntat mig att höra, men inte detta. YMCA, vi kör lite träning ikväll då.

Igen, it's the little things...

Idag fick vi besöka helikopterplattan. Det finns två på taket till UCLA Ronald Reagan Hospital. Med en magnifik utsikt över Los Angeles. Men jag förstår inte hur man skall kunna ta emot kritiska patienter där om man råkar lida av höjdskräck eller är lätt distraherad. On a different note; Dr. Dutson gick förbi i korridoren idag när jag var på väg in till min operationssal. Han sa: "Mornin' Christina, how are you?" Tänk vad glad jag blev. En kirurg som känner igen en. OCH som kommer ihåg ens namn. OCH som hälsar på en, fast man inte jobbar ihop den dan. Som sagt. It's de små things in life som räknas.

Matspåret

Jag fortsätter på det. Att beskriva mitt födointag. Som består av svenskt godis och svenska Estrella-chips. Och sen fick jag dåligt samvete, för jag råkade nämligen läsa några av mina favoritbloggar och där var bilder på nyttiga frukostar och luncher. Skärpning nu (snart är chipsen slut, så det ska väl som gå av sig självt).

Annars har jag hjälpt till att transplantera en njure idag. Inte tokigt alls.

politiska Rävspel och andra framtidsplaner

Idag var en bra dag på jobbet. Men jag hamnade i en lite konstig sits. Min handledare för dagen började prata (inte helt fördelaktigt) om några av mina "kurskamrater" som hon handlett i programmet. Jag försökte svara så diplomatiskt som möjligt, och sa till henne att "folk pratar säkert en hel del om mig också... så att.. euh"... Hon undrade om jag litar på mina kursare. Njaä, sa jag, alltså - det beror ju på vad du menar - men näeh, jag litar väl mest bara på en handfull människor här i världen...
Usch vad det är svårt när folk försöker lura en in i att prata skit om andra. Skvaller och backtalk är ingenting but problem. Och visst har jag fler gånger i mitt liv än jag skulle önska, hänfallit åt att skvallra om andra en stund, men jag anstränger mig noga med att hålla kommunikationen på arbetsplatsen så rak och okomplicerad som möjligt.
När jag kom hem var jag lite mentalt dränerad. Och somnade med katten på magen igen. On another topic: Nyss ringde min signifikanta andra, och var eld och lågor över en ny business-idea han kommit på tillsammans med en kollega. Vi är inte riktigt on the same page om man säger så. Jag får nog allt ta en funderare över vad jag egentligen vill bli när jag blir stor. Under tiden åker jag till YMCA och tränar en stund.

Jag är inte rädd, jag kan vårda

För det kan jag ju. Eller kunde. Så har jag idag överlevt första arbetsdagen på det nya året. Denna veckan är jag tillbaka på surgery center, i rum 9 eller 10, bara cystoskopier så det flödar om det hela veckan. Hittills har jag gjort nästan 4 månader i programmet, och tagit mig igenom Santa Monica, Main OR, surgery center och ögonsjukhuset. Nya platser, nya människor, nya sätt att göra samma saker på. Jag börjar bli ganska sliten nu, vill bara få landa på en plats och gå in på djupet med att lära mig någonting. Inte olika operationer vareviga dag; fötter, händer, artroskopier, hysteroskopier, laparoskopier, port-a-cath inlägg, njurtransplantationer, höft- och knäplastiker, pankreatektomier, laryngoskopier, bröstplastik och fan och hans moster för listan kan göras bra mycket längre. Jag känner mig så fånig, jag menar, jag vet ju hur man beter sig med patienter, jag kan ju grunderna. Och likväl så står jag där helt handfallen, bara för att det råkar vara ett cystoskop eller ett par candy cane stirrups inblandade. Suck. Jag har ingen aning om hur detta kommer att fortlöpa. Men jag vill i alla fall tro att jag gör mitt bästa.

Decemberkyla

Vintern har satt tänderna i södra Kalifornien. Det var bara 8 grader imorse, och blåsigt som tusan. Och jag åkte buss! Ena bilen var inlämnad på mindre reparationer så jag testade kommunala färdmedel till jobbet. Och längtade hem till Sverige. Enda anledningen till det här blogginlägget förresten, är att jag egentligen borde läsa på om dagens operationer som inkluderade borttagande av guld-tyngd på höger ögonlock, men jag föredrar att skjuta på det hela med allt vad jag kan komma på.

I'm definately not in Kansas anymore...

Fredag. Status post-jobb, post-after work. Ser fram emot en lugn helg med plugg, städning och vin. Och träning. Och sova. Lugn?! Nåja. Allting är relativt. Det har varit fyra intensiva första veckor. Så intensiva att jag inte ens har haft tid eller ork att reflektera över var jag är och vad jag gör. Men idag slog det mig. Jag insåg faktum när jag satt i personalrummet och åt min blåbärsyoghurt och stirrade ut över utsikten mot UCLA campus och Hollywood Hills. Damn, vilken hisnande känsla... Gulleråsen-Mora-Stockholm-Los Angeles, liksom. Huddinge sjukhus-UCLA. Rätt häftigt faktiskt. Och after worken idag var bra, bröt isen lite grann liksom. Alla tolv i gruppen insåg att vi är på ungefär samma prestations-stress-nervositetsnivå. Vi har hittills endast varit nere på operation fyra dagar, resten har varit teori eller övningar i gruppen. Det är kul, intressant, stimulerande men också LÄSKIGT. Nu går jag och vilar lite. Och återkommer med mer detaljerad info.

Toughest honeymoon ever...

De säger att vi befinner oss i en hålla-handen-sort-of-honeymoon-fas. Och det är ju sanning, eftersom vi har superlång praktik och introduktion. Men det är också en probation-fas. Håller du inte måttet är du ute. Det är en fullständig underdrift att påstå att det råder totalt informationskaos i min hjärna för tillfället. Att jag har satt mig ned för att klämma ur mig ett blogginlägg är enbart en livsuppehållande åtgärd. En liten paus.
Jag är jättelycklig över att ha fått chansen att delta i programmet och att jag varje dag har ett jobb att gå till. Men jag är så nervös. Det känns som att hjärnan mest är gjord av teflon och att informationen åker rutschkana där inne. Idag har vi gått igenom dokumentationssystemet för perioperativa enheten. Imorgon ska vi gå igenom ytterligare x antal datasystem. Samtidigt försöker vi få en bild över hur operationsavdelningen är uppbyggd, var allting finns och förvaras, hur elektrokirurgienheterna funkar, vilka olika typer av laserutrustning som finns, hur mikroskopen förberedes, robotarna laddas, vilka instrument som behövs för respektive kirurgi, vilka preparationsmaterial som används, etc etc. Ja, ni får en bild.
MEN. Som sagt det är kul. Och stimulerande. Och grymt utvecklande.
Nu ska jag gå och pyssla om fina brorsdotter som är på genomresande från Sverige tvärsöver kontinenten, med nästa stopp Nya Zeeland. Råkade precis avslöja för henne att det finns en Converse-outlet i närheten. Risk för överviktiga resväskor således...

First episode

Det har varit en intensiv första vecka. Utmanande och rolig. Vi är tolv stycken som fått ynnesten att anställas till OR Training Program 2011, och under sex månader kommer vi färdas tillsammans genom teori och praktik. Och förhoppningsvis är vi tolv stycken som någon gång i mars nästa år placeras som självgående anställda på någon av UCLA's fyra operationskliniker. Jag har en känsla av att ha hamnat rätt. Jag nyper mig i armen varje gång vi går genom någon av Main OR's sterile cores och alla dessa främmande (en del bekanta) instrument och maskiner radar upp sig. På UCLA Healthsystem's hemsida kan man läsa "It begins with U". Jag tar det personligt och känner mig stolt, men även lite rädd; kommer jag att kunna leva upp till detta - kommer jag att kunna leva upp till mina egna och andras förväntningar?
Många saker är lika som i Sverige och andra är olika. Sjukhusets design, hårdvaran i form av utrustning, sjuksköterskor som tjatar på läkarna, är exempel på saker som i stort väldigt mycket påminner om min tid på Huddinge sjukhus. Här förses vi också med scrubs, och de tvättas av någon firma, och vi åker alltså fram och tillbaka till jobbet i våra privata kläder. Men sedan är det högtalarsystemet, som är som på film, där sök efter anställda eller olika "codes" ropas ut. Det finns flera olika code, alla med färgbetäckningar, den blå är en medical emergency som t.ex. hjärtstillestånd. Den röda är brand. Silver är person med hotfullt beteende och möjligen vapeninnehav. Rosa är kidnappning av spädbarn. Osv. Olika situationer i regnbågens alla färger som ljuder genom sjukhuset då och då.

Jag är rädd, jag är exalterad, jag är upprymd, jag kommer göra mitt bästa. Och jag återkommer med en uppdatering. Nu måste jag gå och ta hand om huset som blivit rejält eftersatt de senaste dagarna

Jag är lite upptagen...

Just nu. Försöker bearbeta alla intryck. Återkommer. Men det är jätteintressant!

Vilodag

Tre intensiva dagar har förflutit. J har återigen hälsat på, vilket innebär Starbucks, Mojitos och vin. Men också trevligt sällskap. Och eftersom vi i helgen åker till Lost Wages får jag snart se henne igen. Gårdagen spenderade vi i Westwood, eftersom jag på morgonen hade tid hos arbetshälsan för provsvar och ytterligare vaccinationer, samt en new hire-orientation på eftermiddagen. Mycket information och jag kände mig som ett ufo när alla försäkringspolicies och benefits presenterades. Och jag som brukade tycka att det är svårt att välja elbolag...
Så. Jag har skrivit på allsköns papper och tystnadsplikter och diverse vilket gör att jag nu vågar sätta på pränt att jag fått positionen jag så gärna ville ha. Den 7 september börjar mitt OR Training Program och min anställning vid UCLA.

In America everything big

UCLA RR är stort. Mycket större än Huddinge sjukhus. Men provtagningscentralen kändes tämligen bekant. Och så har jag genomgått mitt livs första drogscreening. De vidtog diverse åtgärder för att förvissa sig om att kisset var mitt, och att det var kroppstempererat och färskt. Nu är det bara att vänta en vecka till för att se om jag är grön och good-to-go. Det får vi hoppas, med tanke på att de enda farmaka jag intagit det senaste halvåret är paracetamol, koffein (i mängder) och nikotin.

En kaotisk hjärna kräver ett organiserat yttre

Men just nu råder allmän röra. Jag har alltid haft svårt att få in rutiner... Eller att få saker och ting gjorda. Och nu i veckan hade jag tänkt få ordning på det ena och det tredje så att jag inte behöver oroa mig för det när jag (förhoppningsvis) efter 7 sept kommer att vara upptagen mån-fre, kontorstid. Sån't där som att storstäda, fixa extrarummet så det blir studie-vänligt, arkivera viktiga papper. Men så blev jag förkyld igår. Inte brakförkyld men väl med tungt huvud och orkeslöshet. Så nu sitter jag här, och kom liksom av mig. Kanske ska jag prova med att ta några djupa andetag och sedan sätta mig med min fina blommiga personal planner och boka in för nästa vecka alla saker som borde/måste/skall göras. Måndag är i alla fall upptagen, för då har jag hälsoundersökning och livescan/fingeravtryckslämning.

Och förresten, jag trodde aldrig att det skulle bli en så'n world of difference med nya däck. Men det blev det.

Perspektiv ur huvudet på en bipolär-light

Idag fick det bli en långsam morgon. Ja, vadå, det var ju mulet. Och jag har inget jobb. Och inget syfte här i livet. Så det blev filten över huvudet. Kryddat med lite apati och allmänt tycka synd om mig själv och en jag-ger-upp-attityd. Sen pratade jag med J i telefon över en timme. Och när jag lagt på såg jag att man ringt mig från Olive View Hospital. Klockan är två på eftermiddagen och jag slänger av mig pyjamasen, borstar tänder och hår och kastar mig på telefonen för att ringa tillbaka (man kan inte ringa viktiga samtal iförd nattsärk, det känns oprofessionellt). Men får inget svar. Trots detta infinner sig någon sorts fånigt spirande hopp. Varpå jag kör två tvättmaskiner, en diskmaskin, stryker sju skjortor samtidigt som jag skriver mail till dr. M. som försöker hjälpa mig att skaffa jobb. Det hela avslutar jag med att planera och shoppa för morgondagens middagsbjudning samt springa min vanliga löprunda på rekordtid. Nu sitter jag i soffan och avnjuter fryspizza från CPK samt en balja rödvin. Och undrar varför jag inte kan vara lite mera jämn i humöret. Det är så jobbigt med den där ketchupeffekten.

Jä*lar anamma

Jag har ju inte så mycket av det. Eller ja, den där spontana, orädda och oblyga initiativförmågan är det väl som saknas mig. Jag besitter istället en seg, hårdnackad, självplågande - ja nästan stoisk, uthållighet. Men idag fick jag eld under arslet när jag som vanligt satt och tryckte F5 på ucla's hemsida med förhoppning om plötslig uppdatering och att drömjobbet helt plötsligt skulle dyka upp bland posterna. Då fanns det helt plötsligt där, ett jobb som jag sökt för nära 3 månader sedan. Och telefonintervjuats för. Och aldrig hörde tillbaka från, i vanlig ordning. Jag tänkte, -om jag bara skulle ta och ringa den där människan. Och bara tala om hur fruktansvärt intresserad jag fortfarande är. Eller nä. Vad otäckt, tänk om jag tappar talförmågan. Maila då? Har jag ens kvar numret? Varpå ett frenetiskt rafsande bland post-it lappar och diverse flygblad i kökslådan påbörjades. Och där låg lappen. Med hennes nummer. -Nu så. Tänkte jag. Nu får det tamejfan bära eller brista. Nu ringer jag och säger vad jag sitter här och tänker och fullkomligt struntar i om jag uppfattas som a) desperat b) inkompetent eller c) en helt vanlig idiot. Skitsamma. Inget, jag upprepar, absolut INGET att förlora. Och så svarar människan. På andra ringtonen. Here we go och orden flödar ur mig. Och hon påstår att hon minns mig och att hon är hemskt ledsen att Mr. T inte ringt tillbaka för det skulle han å hennes vägnar ha gjort för att tala om att de pga finansiära problem tvingats dra in posten. Tillfälligtvis. Hon vet inte så mycket mer just nu men att det verkar som om den åter ligger ute och kan jag inte maila henne min CV på nytt vilket jag gör. Och sedan blir jag så lycklig över att jag vågat ringa att jag glömmer att höra med henne vad som händer sen och om jag kommer att bli kontaktad av någon eller om jag ånyo får sitta i ovisshet. Men just nu spelar inget av det någon roll för jag har vunnit en seger över min feghet och det ska jag nu fira med att gå och handla lunch och att också eventuellt på sikt slappna av i käkmuskulaturen och sänka axlarna.

Arbetssökande

Låter ju mycket bättre än arbetslös. Vilket jag är. Det har sjunkit in nu. Usch.

Alla som framgångsrikt försökt söka jobb som sjuksköterska i USA räcker upp en hand nu. Och sen tar jag tacksamt emot receptet. Jag trodde utmaningen skulle ligga i att börja jobba, men jag har bittert fått erfara hur fel jag hade. Det är en snårskog, en djungel, landminor och fallgropar. En jobbansökan tar ca en timme att fylla i online, och sen är jag ändå osäker på om jag skrivit tillräckligt, fyllt i korrekt, och framställt mig som någorlunda intressant.

Det tog ca 8 timmar innan West Hills gav mig fingret. Jag väntar nu på domen från Olive View, LA County, Kaiser Permanente, Providence Burbank, och USC. Det tar emot att söka Simi Valley med sina adventistideologier eller till katolikerna på Northridge. Men jag kanske säljer mig till religionen. Bara för att. Vi får se. Jag plöjer vidare.