måndag, juli 19, 2010

Leo Carillo State Beach




Av en slump hittade vi denna undangömda juvel. Nåja. Något undangömd, men definitivt inte oupptäckt. Parkering gratis längs PCH och krav på smidighet som en bergsget för att ta sig ned till vågorna. Fast det var värt det. Och på hemvägen valde vi 23:an genom bergen. En väg som ger hårnålskurvorna ett ansikte.




Varför åker jag inte till stranden oftare? Ska fundera på det en stund.

Och varför tar jag inte bättre bilder? Eller åtminstone fler? Ska fundera på det också.

lördag, juli 17, 2010

Rent hus

I alla fall i garaget. Nästan. Efter att ha spenderat en dag i ett 40 C varmt garage är det välförtjänta cocktails som glider ner. Så mycket skräp, och inte en pinal som jag gjort mig skyldig till... Jag lever med en samlare. En hamster som spar på allt som kan vara bra att ha. Själv har jag frångått det stadiet, med undantag av mina kläder och en och annan personlig pryl, ryms hela mitt samlade liv undanstuvat på mina föräldrars utedass. Böcker, väl utvalda prydnadssaker och mitt husgeråd. Hade tänkt använda dem någon gång i framtiden när jag blir vuxen och skaffar ett jobb osv. Nåja. Vårt garage här hade sett någorlunda vettigt ut om det inte dessutom fyllde en Shurgard-funktion för S's förtappade bror. Som gör mig vansinnigt irriterad.

Jäkla tur att det blir stranden imorgon. Kanske kan jag simma till Japan om jag tröttnar.

torsdag, juli 15, 2010

Fullt upp

Det är tufft att inte ha något att göra, omöjligt att komma ihåg saker. Jag har glömt bort San Fernando Rescue Mission. Igen. Trots en påminnelse via mail igår. Och nu får jag inte tag på dem. För att tala om att jag inte har någon låda med ihopsamlade prylar och kläder till de hemlösa. Fy vad jag skäms.

onsdag, juli 14, 2010

Varmt

Los Angeles hade för årstiden köldrekord på vissa håll i förra veckan. Jag tror att det har gått över. Igår brann det i buskarna i Camarillo så att det luktade ända hit. Och nu klockan 9 på morgonen står temperaturen på blygsamma 30 C i skuggan. Tja. Det blir ljumma sköna kvällar o nätter med 25 C i alla fall. Nu ska jag hälla upp kaffe. Och söka några jobb. Det går ju inte så bra. (Smygsurfar emellanåt på karolinska.se, för att hålla koll på läget liksom.)

måndag, juli 12, 2010

COMEBACK

Det är smickrande att åtminstone en handfull människor undrat vart bloggen tog vägen. Jag blev ju så trött på mitt fastkörda mönster att jag inte stod ut med att skriva/läsa mina inlägg och därför beslöt mig för att ta en paus. Men det spelar ingen roll. Det fastkörda mönstret är ju där ändå, så jag kan ju lika gärna dela med mig av det, tänkte jag.

Jag har varit på besök i konungariket Sverige under två korta veckors tid. Det var med ett visst vemod i bagaget som jag åter landade på LAX i onsdags. Bitterljuvt, så att säga. Fantastiskt var det ju naturligtvis att återse S, men samtidigt så många saker som fattades mig. Nåja. Oh well. Beslut som måste fattas, steg som måste tas.

Idag har jag varit i Pasadena. Och återigen önskat att vi hade ett pittoreskt minihus där. Men så var det det där med den grönare gräsmattan. Som är lika torr och jävlig som ens egen stundtals är, menade J, som tog en margarita i mitt sällskap på Colorado Blvd.

Så rullar min vardag vidare. Nu går jag och städar upp efter hund, katt och fluginvasion. Och sen är det väl dags att one of these days ta mig i kragen.

Over and out, välkommen åter.

onsdag, juni 02, 2010

Ögonblick


Chi Chi

Mindfulness. På riktigt. Jag skojar inte. Eller så var det alla Margaritas jag hade dagen innan som framkallade lugnet...

An endless pool på en tyvärr inte ändlös semester.
Jag är trött idag. Igår hjälpte jag en vän att flytta. I nio timmar. Idag har jag ont i båda biceps. Idag har jag suttit i telefon i sammanlagt tre timmar. Jag har också ont i båda öronen. Idag har jag också läst Ulla-Carin Lindquists "Ro utan åror" från pärm till pärm. Där står att "varje sekund är ett liv".
Så kan det nog vara. Ögonblicken. Alla räknas de.



tisdag, juni 01, 2010

Vardagens glamour

Jag tänkte efter lite till. Och bestämde mig för att inte försöka delta i Montazamis midsommarfest. Det kändes inget kul att gå dit med ett självförtroende som för närvarande bottnar i skorna.

Jag är ingen lyxhustru anyway. Men jag har en bra levnadsstandard. Och alldeles för mycket tid att gnälla. Man säger att folk som bor i fattigare länder verkar så mycket lyckligare än västvärldens. Att de är mera livsnjutare. Tacka fan för det. Så upptagna som de är hela tiden med att arbeta hårt för att försörja familj och leverne. De har helt enkelt inte tid med grubblerier och neuroser gällande vikt, mode, och sociala spel. De bara existerar. Eller åtminstone försöker existera. Som sagt, jag behöver ett jobb. Så att jag kan få lite perspektiv på min egen tillvaro. Perspektiv får man som sjuksköterska. När man står där vid den cancersjukes bädd. Då inser man vissa saker.

Jag vill inte ha glamour och lyx i överflöd. Jag vill återta förmågan att finna glamouren i min egen vardag.

Surtant.