Planeraren

Imorgon ska vi på Graduation Party. S's niece tar examen från SDSU, så jag antar att ett antal röd-svart-brokiga ungdomar kommer att kasta mössan. För det är väl så de gör här? Har man ju sett på film i alla fall. Jag frågade honom vad det är hon tar examen i. Eh, tja, hon har ju en Bachelor's, hon har ju pluggat 4 år. Svarar han. Jamen, vadå Bachelor's. I vadå? Nä. Det visste han inte. Vilken tid ska vi infinna oss? Undrade jag sen. Tja, nå'n gång på eftermiddan, blev svaret. Suck. Vad ska jag ha på mig då? Varpå han ger mig utförlig information: Typ klänning. Och sen kom jag på, vi måste ju köpa present. Nä, säger S. Hon vill ha cash. Ok, svarar jag. Det kan hon väl få. Men ska man inte också ha någon form av minnesmärke från ett sådant event?

Jag köpte i alla fall en söt topp från H&M. Att ha till en kjol som redan finns i garderoben. Och sen tänkte jag köpa nå't fint smycke till niecen. Det hade varit kul om jag hittat något svenskt hantverk. Men det kanske jag borde tänkt på tidigare.

Strutsen ångar på...

Det verkar som om mitt huvud trivs bäst där nedstoppat i sanden. Lite enklare tillvaro liksom. Jag fick för mig att jag måste piffa upp min garderob inför Mexico-trippen och drog således till the Mall. Gissa var jag handlade? H&M, of course. Gissa vems pengar jag använde? S's, of course. Jag har inget jobb, ingen inkomst, ingen ljusning i sikte. Då får man väl egentligen inte shoppa? I alla fall inte mer än havregryn och nudlar så att man överlever? Men jag gjorde det ändå. Och låtsades att jag är hemmafru med vissa rättigheter. För att salta skuldkänslorna ytterligare talade jag med ssk-rekryteraren från helvetet. Hon basar över HR-avdelningen här på ett sjukhus i Valleyn, och snorkigare person var det längesen jag stötte på. Inget jobb för mig där alltså.

Det är bäst jag går och stryker några skjortor till S, för att lindra chocken när han ser kvittona från dagens shopping.

Tjatig

Hur tigger man om jobb? Hur länge kan man vara arbetslös utan att man helt och hållet blir totalt ointressant på arbetsmarknaden? Jag sitter och filar på ett mail till Sheri på UCLA. På något sätt måste jag påminna henne om att jag är jätteintresserad (läs desperat) om att få en plats på Perioperative Nursing OR Program. Och att jag är fullständigt kvalificerad (läs desperat). Hur ska jag formulera mig för att låta intressant? Nonchalant? Världsvan och erfaren? Så medicinskt nischad att det inte finns någon bättre kandidat än jag?

Istället stinker det desperation mellan de naiva textraderna. Hade jag skrivit på papper hade det legat en hel hög med ihopknycklade försök framför mig. Nu är istället backspace-knappen snart utnött.

Är det någon som försöker tala om något för mig? Karma? Ska jag inte vara här? Är det dags att ge upp? Skicka en ansökan till landstinget Dalarna och åka hem med svansen mellan benen?

När är nog nog?

Little miss sunshine

Vi åker troligen till Mexico! Biljetterna är i alla fall bokade, och nu hoppas vi bara på att S hinner förnya sitt pass. Det vore ju onekligen trevligt om det lyckades. Denna morgon öser regnet ned och termometern visar 12 C kl. 08.00. Väderprognosen för Mazatlán säger 31 C och sol, sol, sol.

Håll tummarna!

Måndag

Jag imponeras av alla dessa käcka tjejer i bloggsfären som förefaller älska måndagar. Jag gillar inte måndagar. Och inte heller tidiga morgnar. Eller, rättare sagt, jag njuter av fågelkvittret och stillheten som 05.00 kan innebära - men inte så pass att jag tycker det är värt att plåga sig ur sängen om inte alldeles nödvändigt. Speciellt inte en måndag. Jag gillar torsdagar. De är lite halvmagiska då de är som en entré till helgen.

Idag är det mulet. Och lite kallt. Jag letar efter S's pass. Vi var ett klick från att boka nästa veckas semester igår. Och då insåg S att passet gått ut. Men letade snabbt upp en agentur som till det facila pricet av $199 kan buda över ett nytt inom 3 arbetsdagar. Fast då behöver han ju sitt gamla. För att ansöka om det nya. Vi minns båda att han lagt det på ett "säkert" ställe. Men ingen av oss minns var det där stället var. Det återstår alltså att se var nästa vecka kommer att spenderas. Ursprungligen var idén att åka till Mazatlán, Mexico. Nu vet vi just ingenting.

Således. Måndag.

Koordinationsskadad. Igen.

Jag sprang in i en brandpost. De bygger ju nya hus i vårt område och jag passade på att spana in dem (husen alltså, inte brandposten) när jag var ute på min löptur imorse. Det visade sig att nå'n jävel placerat en brandpost mitt på trottoaren (jodå, den har nog alltid stått där, men än sen). Jag sprintade på i ett tämligen respektingivande tempo och i nästa sekund flög jag med halva livet passerande i revy framför mina förvånade ögon. Smärtan och förödmjukelsen visste inga gränser där jag krälade runt på betongen och försökte greppa omfattningen av mina skador. De visade sig vara begränsade till skrapsår, begynnande blåmärken och en onaturlig svullnad av höger knä med tillhörande hälta.

Jag är en fara för mig själv.

Environmentally friendly

My hair is about to be shipped off into the Gulf of Mexico. Well, I saved some of it on my head in a rather funky haircut (love Blue Velvet) but the rest will help taking care of the oil spill. Isn't it fabulous that you can give something back to nature simply by taking care of yourself? I also recently learned that at Starbucks you can pick up used coffee grounds for free to use for your garden. I know that my contribution to the environment is only a fart in space (as we say in Sweden), but if everybody chips in, we might actually be able to make a change.

Oh. My camera is temporarily dead (i.e. out of battery, and I'm too lazy to charge it) so I won't be able to provide you with a picture of my environmentally friendly and at the same time sassy hair. Sorry.