Strutsbeteende

Jag har stoppat huvudet i sandet under ett par dagar nu. Ibland funkar det med bortträngning, en av mina mest effektiva försvarsmekanismer. Igår blev jag bjuden på middag hos J, underbara människa. Idag blev jag bjuden på lunch av S, också förträffliga människa! Jag är så dålig på matematik, men visst är det så - att om man inte har någon inkomst men gör av med pengar = minuskonto? Men oj oj. Shopping är kul. Och Urban Outfitters är en fälla. Låter suspekt som potentiellt framtida problematisk ekvation. Därför ska jag ikväll dricka rosa champagne. Ja. Det ska jag.

Främmande fågel

Jag har inte en, utan två kulturer att anpassa mig efter här på andra sidan Atlanten. Man kan säga att jag bor i Teherangeles i US of A. Jo, det bor så pass många iranier här att Los Angeles faktiskt inofficiellt bär det smeknamnet. Igår följde jag med S på en tillställning hemma hos en kusin, anledningen var att en annan kusin var på besök från Iran och då måste ju hela släkten samlas. Obligatoriskt. Jag har vid det här laget varit på så många olika persiska event att jag har vant mig vid de flesta seder och bruk. Men min farsi är ju tyvärr fortfarande tämligen begränsad, varför jag mest ler och frossar i kabob och kashkebademjoon och ghormesabzi under min vistelse på persiskt territorium.

En av de fräcka (jo, för de är de, de persiska kvinnorna - fräcka, självständiga, bossiga, utbildade, stolta, pushiga förstå-sig-påare) tanterna fattade av någon outgrundlig anledning tycke för mig och meddelade (på farsi) via tolkhjälp från svärmor, som nästan kissade på sig av skratt, att "Om du vill ha ett jobb, sitt inte och fingra på datorn hela tiden och tro att det kommer att ge resultat, fingrar är för arslet. Gå till sjukhuset och visa upp dig så anställer de dig på direkten". Jovisst, jaha, jaa, det ska jag. Sa jag artigt. Och tänkte, att no way in hell att jag törs gå till sjukhusen i egen hög PERSON och säga att hej jag vill ha ett jobb. För jag är ultrasvensk i det avseendet. Jag tror absolut inte att jag är bättre än någon och jag skulle hellre dö innan jag ställer till med besvär eller beter mig på ett sätt som i någon mån skulle kunna uppfattas som framfusigt.

S's släkt tycker att jag är en så'n tyst och vän och rar liten person. Tacka fan för det, där sitter jag, den enda kvinnan i samlingen som är över 160 cm lång, naturligt blond, sparsmakat sminkad och med endast en fjuttdutt med parfym i halsgropen - bland pladdrande, hårdsminkade, chic-dressade, fräcka, persiska kvinnor som lämnar ett smogmoln av myskaktig parfym efter sig.

För att balansera det hela spenderade jag idag eftermiddagen hos grannen och drack amerikansk öl och tittade på matchen mellan New Orleans Saints och Indianapolis Colts. Det är ju trots allt Super Bowl Sunday.

Skrivkramp

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om. Jag är så fokuserad på att skaffa ett jobb, allt annat är av mindre betydelse just nu. Det går inte att slappna av och göra annat. För hela hela tiden snurrar tankarna kring jobb i bakhuvudet. Så jag återkommer om jag anser att jag har något vettigt att tillägga.

Att välja glädje

Jag är ARBETSLÖS. Där satt den. Känn på den. Låter eländigt. Men det finns inte längre något annat ord på det. Antar att det är ännu en av livets erfarenheter. Så att jag kan sitta där när jag är 45 och gnälla och säga att när jag var 30 och lös och ledig och dessutom bodde i Kalifornien, det var tider det. Det gäller att välja ett förhållningssätt till varje given situation. Det är bara det att jag just nu har rejält svårt att se saker och ting från den ljusa sidan eftersom avslag från ett växande antal potentiella arbetsgivare sätter djupa spår i självförtroendet.

Så, den där glädjen tänker jag välja. Så snart jag svalt stoltheten.

Alla andra skriver om förkylningar så då gör också jag det

Den ligger på lur. Åker hiss i nasopharynx, svingar sig i gomspenen och tar då och då en tur ned i bronkerna. Men bryter inte helt ut. Ger sig bara till känna så pass att jag är subtilt orkeslös och löpning och andra krävande aktiviteter stannar i en dagdröm. Jag vill bara att den brutalt övergår i snor och host i ett par dagar och sedan packar och drar för den här gången.

Glödlampan tändes

Jag utbildade mig igår. För första gången efter att ha varit sjuksköterska i 8 år har jag en någorlunda klar bild av vad ett EKG är. Skrämmande va? Ja, inte att jag NU någorlunda fattar, men att jag i 8 ÅR levt i någon slags obskyr rädsla för allt vad området kardiologi omfamnar. Det är ju fascinerande, intressant och helt klart komplicerat, och om man som jag har en medfödd oförmåga att förstå matematik och grafer så kan det hela te sig lite övermäktigt till en början. Men räds icke! Det okända blir så mycket mindre otäckt ju mer man utforskar det. Dessutom lär man sig om och om igen den nyttiga läxan att - ju mer man vet, desto mer förstår man hur lite man vet.

Dessutom insåg jag när jag satt i bilen hem igår, i sedvanlig bilkö på I5, att det är vitalt att jag landar ett jobb snart. Annars atrofierar min hjärna.

Fast jag har dålig tajming. Det sägs att för bara ett år sedan fick nyutexade ssk:or jobb innan de ens avslutat utbildningen. Idag är det en väntetid på åtminstone 6 mån innan de får sitt första jobb. Vad innebär detta då för en utlänning som inte satt en PVK på 7 månader?

Censur

Idag var det filten-över-huvudet-dag. Förutom en tur till dr. Ulf där jag fick hämta mina vaccinationspapper. Och så fick jag för mig att jag skulle trivas mycket bättre om jag fick bo vid Ventura Blvd. Men det gör jag ju inte. Och inte heller något jobb i sikte. Mailade Good Sam ikväll, känns så patetiskt att böna och be för ett jobb. Welcome to reality, antar jag. Men jag tror jag bara stryker ett decimetertjockt streck över den här dagen. Imorgon har jag heldag EKG-träning. Kan väl vara bra om jag nå'nsin får ett jobb igen. Depp. Depp. Nu går jag från under-filten-till-under-täcket-i-sängen och drömmer mig bort i en förhoppningsvis eventslös nattsömn.