Truth hurts

Kommer in till grannen tidigt imorse, skulle åka med henne till gallerian men först måste vi släppa av ungarna i skolan. I sedvanlig ordning ropar flickorna mitt namn som ett mantra och kastar sig om benen på mig. A, som fyller sex år på söndag berättar entusiastiskt om sin kommande födelsedag och förberedelserna kring denna. Plötsligt avbryter hon pladdret, tittar noga på mig ett par nanosekunder och utbrister sedan -"You have crooked teeth!!! They're like, climbing on top of one another!!!"

Yeah. Well. Gissa om det kändes tufft. Barn, fulla, och idioter. Hymlar aldrig.

Fysisk aktivitet leder till välbefinnande

Däri ligger lösningen. Jag har under kvällen empiriskt bevisat detta. Katten fick jaga prick från laserpekaren tills han var på gränsen till ett anfall av astma. Efter detta har han resignerat till en position där han ligger liksom uthälld i en fåtölj. Men jag antar att jag kommer ångra detta inlägg. Natten är ju ännu ung.

Vansinne

En viss amerikansk televangelist har gjort det igen. Enligt honom lyder teorin om den ödeläggande jordbävningen på Haiti som följer; Människorna får skylla sig själva eftersom det vilar en förbannelse över dem. Slavarna som under revolt bröt sig fria från det franska väldet lär nämligen ha slutit en pakt med djävulen för att vinna sin frihet.

Vad värre är att det finns människor som tycker att man kan ursäkta den grodan. Det är mer skrämmande än en vansinnigt predikande, mediekåt präst.

Give me a break

Söt när han sover.


Jag kan inte sova. Anledningen är att den nyförvärvade katten i natt går bärsärk. Jag vet inte varför men jag tror det är hormoner. Vi ska göra honom till eunuck once and for all nästa vecka. Jag har gjort tre vändor till nedervåningen hittills. 1. Han hade ätit upp halva bruksanvisningen till vår nya termometer (som tur var såg jag att det var den norska och finska versionen) 2. Det fördes så mycket oväsen ifrån några av persiennerna att jag fruktade att katten råkat hänga sig. Det visade sig att han bara försökt riva ned ett av dem i köket eftersom han var mycket missnöjd över att jag hade dem neddragna. 3. Svåridentifierbart allmänt oljud, eventuellt flytt av möblemang. När jag kommer ångande ner för trappen för tredje gången gillt, finner jag bara en katt som sitter på köksgolvet och ser skyldigt oskyldig ut.





Varför kan han inte bara lägga sig i fotändan och spinna resten av natten?

One down, two to go

Jag var så nervös att jag nästan kräktes. Tremorn i händerna visste inga gränser. Men jag åkte dit. Till Department of Motor Vehicles kontor i Simi Valley. De tog ett foto, ett fingeravtryck, de stämplade och signerade. Och jag klarade teoritestet som till och med dekorerades med en smiley. Seriöst värre. Så, klart, varsågod här är ditt övningskörningstillstånd. Va, undrade jag. Och kände mig som 16 år igen. Men så är det. Lagligt får jag nu inte köra ensam tills jag fått mitt körkort. Vilket jag kanske får nästa torsdag. För det var då jag fick tid för uppkörning. I Thousand Oaks.

Uppkörd

Jag sitter här och skjuter fram igen. Igår kväll hjälpte S mig att fickparkera i ca en timme. Jag har inte varit så löjligt nervös på länge. Körkortet har jag haft i snart 13 år. Och så övar jag på att fickparkera. *Suck*. Sedan skruvade han på nummerplåten fram, den hade tydligen aldrig suttit där eftersom han tycker att det inte är estetiskt tilltalande. Vadå, it's the Law, tyckte jag.
Tutan funkar, varningsblinkersen likaså och alla hel- halv- parkerings- och dimljus förefaller intakta.

Jag har inga fler ursäkter. Förutom att det regnade hela natten. Och är det inte fortfarande lite väl dimmigt där bortåt Simi Valley? Dessutom ser de låga molnen som hänger sig kvar ut att eventuellt kunna producera ytterligare en regnskur. Halkbana vadå? Skyfall i Norrland, äh.
I 12 år och 9 mån har jag haft körkort. Och nu sitter jag och funderar om dagens väderförhållanden skulle kunna utgöra hinder för min uppkörning. Väderförhållanden som jag normalt skulle jubla över och kalla det torrt väglag. Men jag vet inte riktigt. Kanske lite senare i eftermiddag. Eller imorgon.

Och intresseklubben antecknar febrilt...

Eftersom jag har så otroligt intressanta saker att berätta om. Men så är det. Jag går och vankar av och an i huset. Samtalar lite med katten, som nog tycker att jag är aningen overwhelming i mina känslouttryck och kelbehov. Men han låter sig klappas och hållas en stund. Varpå han biter mig i pekfingret för att signalera att nu får det vara nog för den här gången. Fyller på matskålen. Städar lådan en extra gång, för Tidy Cats och för att eliminera risken för oönskat territoriesprejande. Kollar emailen. Kollar emailen igen. Inget. Absolut nada. Sjukhusens rekryterare lyser som fyrbåkar med sin förbannade frånvaro. Kollar postlådan. Öppnar mobiltelefonen. Och igen. För säkerhets skull. Tänk om DE skulle ringa. Och jag missar det. Okynnesäter lite grann. Helst jordnötssmör (se föregående inlägg). Springer en löprunda. Kommer tillbaka och checkar av alla informationskällor. Ingenting. Rien. Nada.

En tämligen normal dag i min nuvarande tillvaro. Så förvänta er inga intressanta inlägg förrän de förbaskade djävularna ringer. Eller mailar. Och kallar till intervju.