Tillbaka till rötterna med hjälp av gräsklipparen

Jag har blåsor och begynnande valkar i händerna och älskar kroppsarbete. Den här veckan var smått otrolig och började med mina två sista arbetspass. Gårdagen bestod av Gulleråsen-Blackeberg t o r med rent hus och ett sista besök på alltid serviceinriktade Video Blackeberg.



Idag sitter jag och stirrar på två översvämmade resväskor och en tvätthög bredvid som på något sätt också måste få plats. Vid sidan om ligger det bruna oanseliga kuvertet som innehåller tre års slit, tårar och ekonomiska investeringar. Inträdesbiljetten så att säga.

Därför företog jag mig den meditativa sysselsättningen att klippa gräset istället.

Slutet innan början

Det känns som om jag under stress försöker assimilera mina omgivningar för att när jag anlänt sandstaden kunna plocka fram dem när vardagen blir för beige. För det blir den där borta. Inte grå, men beige.



Midsommar blev en tämligen tragisk historia. Tänker inte ens nämna vädret, för det är ett sån´t satans uttjatat ämne. Men det spelade in. Sedan upptäckte jag till min förskräckelse att jag inte orkade delta i ett firande jag blivit inbjuden till. Skam. Men så är det när man är bipolär light.

Idag stekte de tre musketörerna i solen på Blackans egen strand med tillhörande bar. Men det blev liksom lite rumphugget när ingen tagit med badkläder och de enda som kunde bada var de som hade åldern inne att springa omkring nakna.

Jag har in i det sista vägrat packa. Istället sprang jag i mina ultrakorta babyblå shorts genom Judarskogen och njöt i fulla drag.

Den femte dagen

Igår var avskedens kväll. På en uteplats någonstans söder om Stockholm samlades vi en sista gång, i alla fall kopplat till den konstellation vi hittills gått under. Under gårdagen kunde jag äntligen också hämta upp mitt nya pass och skicka in det till de amerikanska myndigheterna. Idag blev jag beviljad att hyra ut lägenheten helt lagligt under ett års tid. Allting faller på plats. Fast vilken plats återstår att se...

Dag 2 Lära känna Blackan

Det har regnat ganska många dar nu. Så länge att jag inte minns vilken dag solen sken senast. Men det gör inget. Det är som det vilar ett magiskt skimmer över Blackeberg. Stockholms vackraste förort, i parietet med klassiker som Midsommarkransen och kanske Enskede. Idag tog min goda vän Anna mig med på en tur som baserats på John Ajvide Lindqvists bok "Låt den rätte komma in".

Regnet har öst ner hela dagen och temperaturen stadigt legat på ynka 9 C. Jag förfrös tårna under turen, på allvar. Fick spola dem med varmvatten när jag kom hem, men det tog hela 10 min innan cirkulationen återvände i framfötterna och jag funderade allvarligt på att kontakta sjukvårdsupplysningen innan det var för sent och dags för amputation.

Ändå klagar jag inte. Regnet är vackert. Och särskilt här i Blackeberg där grönskan skimrar som en smaragd under vattendropparna. Jag kommer att sakna Blackan. Och mitt kvarter Norrmannen. På bilden ser ni hur kvarteren Dalmasen och Närkingen möts. Det är jag och Anna. Anna som bor i Greken.

Dag 1

Resan är bokad. Jag sitter och väger över mitt beslut, för- och nackdelar, men inser att detta är något jag måste göra. Att fullfölja. Ni skulle förstå om ni följt mina våndor på nära håll. Det kan bli vad som helst.

Jag försöker hitta något bolag som kan frakta en kartong eller två över Atlanten. Om jag får mitt visum i tid sker avresa den 30 juni kl. 06.35.