Jag är inte rädd, jag kan vårda

För det kan jag ju. Eller kunde. Så har jag idag överlevt första arbetsdagen på det nya året. Denna veckan är jag tillbaka på surgery center, i rum 9 eller 10, bara cystoskopier så det flödar om det hela veckan. Hittills har jag gjort nästan 4 månader i programmet, och tagit mig igenom Santa Monica, Main OR, surgery center och ögonsjukhuset. Nya platser, nya människor, nya sätt att göra samma saker på. Jag börjar bli ganska sliten nu, vill bara få landa på en plats och gå in på djupet med att lära mig någonting. Inte olika operationer vareviga dag; fötter, händer, artroskopier, hysteroskopier, laparoskopier, port-a-cath inlägg, njurtransplantationer, höft- och knäplastiker, pankreatektomier, laryngoskopier, bröstplastik och fan och hans moster för listan kan göras bra mycket längre. Jag känner mig så fånig, jag menar, jag vet ju hur man beter sig med patienter, jag kan ju grunderna. Och likväl så står jag där helt handfallen, bara för att det råkar vara ett cystoskop eller ett par candy cane stirrups inblandade. Suck. Jag har ingen aning om hur detta kommer att fortlöpa. Men jag vill i alla fall tro att jag gör mitt bästa.